Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aluminium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
675
Aluminium
676
kunde erhållas tillräckligt billigt.
Aluminium-kloriden framställdes genom att leda klor
över en upphettad blandning av kol och
lerjord, vilken utvanns ur beauxit genom dess
uppslutning med soda. S. å. hade
emellertid Bunsen framställt metallen genom
elektrolys av en smälta av aluminiumklorid
och koksalt. Följande år använde Rosa en
smälta av kryolit. Enär elektrisk energi ett
par årtionden senare blev tillgänglig i stora
mängder och till billigt pris, var
förutsättningen given, för att den elektrokemiska
metoden skulle undantränga den rent kemiska,
vilket skedde efter år 1888.
Vid aluminiumfabrikation i stor skala
användes numera ett bad av kryolit, vari upplöses
lerjord, erhållen ur beauxit. Positiva polen
(anoden) utgöres av kolelektroder och negativa
polen (katoden) av själva ugnsbottnen, som
består av järn. Vid elektrolysen sönderdelas
huvudsakligen lerjorden, varvid bildas metalliskt
aluminium och syre, vilket senare oxiderar
kolelektroderna. Den förbrukade lerjorden
ersättes tid efter annan genom nya tillsatser.
Vidstående figur visar
en schematisk bild av
en modern
aluminiumugn. Den utgöres av
en rektangulär
järnbehållare, vars
sidoväggar invändigt äro
belagda med en
blandning av kolpulver och
tjära. I ugnen nedhänger ett knippe grova
kolelektroder, förenade med kopparskenor, som
äro förbundna med elektricitetskällans
positiva pol. Ugnen är så dimensionerad, att
smältan hålles flytande med det av strömmen
alstrade värmet men just stelnar vid sidoväggarna
för att ytterligare skydda dessa mot
uppbränning. Metallen samlar sig på ugnens botten och
upphämtas med järnskopor. Under
ugnsbottnen och fast förenad med denna är anbragt
en järnplatta, vilken med kopparskena är
förbunden med elektricitetskällans negativa pol.
Enär a. har låg ekvivalentvikt och stor
kemisk affinitet, blir elektriska
energiförbrukningen mycket stor vid metallens
framställning. Man måste använda en arbetsspänning
av 5—10 volt. Ugnarna äro vanligen
konstruerade för en strömstyrka av 7,000—10,000
ampère. Strömutbytet uppgår till omkr. 80 %.
En 10,000 ampères ugn ger per dygn 64,8 kg
a., vilket vid 8 volts spänning motsvarar 30
kilowattimmar per 1 kg metall. Denna stora
energiförbrukning gör, att
aluminiumfabrikationen endast kan bliva lönande vid tillgång
på mycket billig vattenkraft.
Aluminiumfabriker finnas därför huvudsakligen i länder
med rika vattenfall, såsom vid Rhen, i
Savo-jen, i Pyrenéerna, vid Niagara, i Skottland,
Norge och Italien; däremot saknas sådana i
Sverige. Enär den utvunna metallen efteråt
ej kan raffineras, är det av största betydelse,
att de använda utgångsmaterialen äro så rena
som möjligt. Till smältan användes antingen
naturlig eller konstgjord kryolit.
Världsproduktionen av a. har hastigt ökats
de senare årtiondena, samtidigt som priset
sjunkit. År 1890 var den 330 ton, 1900
7,300, 1905 11,500, 1910 34,000, 1912 61,100,
1917 151,000 och 1919 147,000 ton och torde
f. n. överskrida 200,000 ton per år. Priset
per kg var 1855 2,100 kr., 1856 270, 1889 62
kr. och har sedan sjunkit och nådde 1910 ned
till omkr. 1 kr. men har efter världskriget
åter stigit till bortemot 2 kr.
A. är en glänsande, silvervit metall,
vilken särskilt utmärker sig för låg spec. v.,
2,64—2,70. I sina föreningar är a. trevärdigt.
Dess atomvikt är 26,96 och atomnummer 13.
Metallen smälter vid 657° C. Vid
temperaturer upp till 300° C är metallen
smid-bar, har vid vanlig temperatur en
tänjbarhet = omkr. 10 % och brottgräns = omkr. 15
kg/Kvmm, varför den med lätthet kan dragas
till tråd. Vid 600° C blir metallen spröd och
kan direkt pulveriseras. Den har stor
elektrisk ledningsförmåga, motsvarande 60—70 %
av kopparns. En ledningskabel av a. måste
således ha 1,7 ggr större genomskärningsarea
än en kopparkabel. Vid vanliga temperaturer
är a. beständigt mot inverkan av luft och
vatten, enär ytan överdrages med ett oxidskikt,
som hindrar fortsatta angrepp. Saltvatten
angriper metallen märkbart, vilket försvårar
dess användning till skeppsbyggnad, enär
vattensidan måste överdragas med skyddsmedel.
Saltsyra, utspädd svavelsyra och lösningar av
alkalier angripa metallen synbart. Starkare
inverkar konc. svavelsyra. Salpetersyra
angriper ej a. vid vanlig temperatur vare sig i
utspädd eller koncentrerad form, men vid
kokning löser den metallen hastigt. Utspädda
organiska syror, såsom ättiksyra och citronsyra,
upplösa metallen märkbart först vid 100° C,
och deras angrepp befordras genom närvaro
av koksalt. A:s kemiska motståndsförmåga
nedsättes avsevärt genom närvaro även av
små halter föroreningar, såsom järn, kiselsyra
och natrium. Numera är den i handeln
förekommande metallen synnerligen ren med en
halt av 99—99,5 % aluminium.
De stora förhoppningar, som man till att
börja med ställde på aluminiums
användbarhet, ha i flera fall endast i inskränkt grad
förverkligats. Man använde det först inom
järn- och stålindustrien, till fältflaskor, små
båtar, instrument och vikter. En stark
stegring i konsumtionen har emellertid på senaste
åren uppstått genom dess användning till
telefontråd, till husgerådskärl, till
apparater inom kemiska storindustrien, t. ex.
stearin-, fett-, sprängämnes- och
salpetersyrein-dustrierna och inom flygtekniken. Av vikt
härvid äro de förfaranden, som utarbetats för
svetsning (se d. o.) och lödning av metaller
(se Aluminiumlödning). Aluminiums
förbränningsvärme är högt, = 7,140 kal.
Enär metallen har stor kemisk affinitet och
Aluminiumugn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
