Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amerikas förenta stater - Skeppsbyggeri - Järnvägsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
787
Amerikas förenta stater (Järnvägsväsen)
788
År Antal Bruttoton
1914 94 200,762
1915 84 177,460
1916 211 504,247
1917 326 997,919
1918 929 3,033,030
1919 1,051 4,075,385
1920 509 2,476,253
1921 173 1,006,413
Ax. L.
Järnvägsväsen. De förnämsta
järnvägslinjerna i U. S. A. ha en huvudriktning från ö.
till v. De viktigaste, som förbinda det rika ö.
kustområdet och unionens områden kring de
Stora sjöarna med huvudorterna vid Stilla
havet, kallas pacifikbanor. 1869 blev den första
av dessa banor, Union and central pacific
railway (U. a. C. P. Ry), färdig med
huvudpunkter New York, Chicago, Omaha (vid
mellersta Missouri), Ogden (vid Stora
Saltsjön) och San Francisco. Northern pacific
railway (N. P. Ry) sammanfaller mellan
New York och Chicago med U. a. C. P. Ry,
viker sedan av åt nordväst till S:t Paul vid
övre Mississippi samt Moorehead, varifrån
banan går åt väster till Pasco vid
Columbia-floden, där den delar sig i en nordöstlig
gren över Seattle till Vancouver samt i en
sydvästlig över Portland till Astoria vid
Co-lumbiaf lodens mynning. Denna bana har flera
anslutningar till Kanadas järnvägsnät, av
.vilka den viktigaste går från Moorehead till
Winnipeg. — Ännu nordligare går Great
north-ern pacific railway (G. N. P. Ry), som börjar
med en gren i Duluth vid Övre sjön och med
en gren från S :t Paul på N. P. Ry, vilka grenar
sammanlöpa vid Devils lake i n. Nord-Dakota.
Därefter går banan nära kanadensiska gränsen
västerut till Spokane i Washington och
därifrån till Seattle i s. v. och Vancouver i n. v.
— Av de södra transkontinentala banorna går
Atchison Topeka and Santa Fé pacific railway
(A. T. a. S. F. P. Ry) från Chicago till
Kansas city och Topeka, sedan söderut till
Santa Fé i New Mexico och därifrån västerut
till Mohaveöknen; från stationen Mohave går
en linje söderut till Los Angeles och
huvudlinjen norrut genom Kaliforniadalen till San
Francisco. Southern pacific railway (S. P. Ry),
den längsta och sydligaste, går från New York
söderut över Filadelfia, Washington, Atlanta
till New Orleans och går sedan västerut nära
mexikanska gränsen över Houston, San
Antonio och El Paso till Los Angeles. Från San
Antonio och El Paso utgå viktiga linjer inåt
Mexiko. Ö.
Järnvägsbyggnaderna.
Anläggningen a.v Förenta staternas äldsta
lokomotivbana för allmänt bruk, järnvägen Baltimore
—Ohio, påbörjades 1828 av ett för ändamålet
bildat bolag. Kort härefter igångsattes
järnvägsbyggnader synnerligast i landets n. ö.
delar. 1835 funnos omkr. 1,290 km (800 miles)
järnvägar i trafik (1 mile = 1,609 m).
Järnvägsföretagen hade vid denna tid att i viss mån
tävla med kanalanläggningar, och av de första
banorna utgjorde några länkar i kombinerade
land- och vattentransportleder. Fr. o. m.
1830-talet bedrevos järnvägsbyggnaderna i starkt
växande omfattning, i all synnerhet sedan
guldfyndigheter 1848 påträffats i Kalifornien.
Banlängden, som 1850 utgjorde 14,515 km, var
10 år senare uppe vid 49,275 km. Under denna
period fullbordades åtskilliga av
huvudbanorna i Förenta staternas nuvarande
järnvägsnät ö. om Mississippi. 1853 uppnåddes
järnvägsförbindelse mellan atlantkusten och
Chicago. 1857 års våldsamma ekonomiska kris
och inbördeskriget vållade visserligen ett
uppehåll i den ekonomiska utvecklingen och
därmed i järnvägsbyggandet, men det starka
uppsvinget under 60-talets senare hälft
medförde ett mycket kraftigt återupptagande av
nybyggnadsarbetet, och nioårsperioden 1865—
73 kunde uppvisa en ökning av banlängden
från 54,560 km till 113,060 km. Trots tillfällig
avmattning vid de svåra ekonomiska kriserna
1873 och 1884 togo järnvägsbyggnaderna,
synnerligast på 1880-talet, helt rekordmässiga
proportioner, i det nämnda årtionde medförde
en tillväxt av omkr. 112,000 km.
Nybyggnaderna fördelade sig över hela landet, men
mest framträdande var banlängdens ökning i
staterna västerut från Mississippi. I senare tid
har arbetet främst avsett järnvägsnätets
utbyggnad för mera lokala behov särskilt i
västern, vilken del av landet i fråga om järnvägar
står vida tillbaka för de tidigare kultiverade
öst- och sydstaterna. Under åren närmast före
världskriget blevo nybyggnaderna åter
jämförelsevis begränsade samt råkade under
krigstiden i nästan fullständig stagnation.
Banlängdens tillväxt framgår av följande
översikt:
År km (miles)
1830 37 (23)
1840 4,534 (2,818)
1850 14,515 (9,021)
1860 49,277 (30,626)
1870 85,151 (52,922)
1880 150,067 (93,267)
1890 263,228 (163,597)
1900 311,094 (193,346)
1910 386,866 (240,439)
1919 409,322 (253,152)
Uppgifterna avse banlängden i enkelt
huvudspår. I regel äro de amerikanska
järnvägarna enkelspåriga. Dubbla spår ägde vid
1919 års slut 50,489 km samt tre eller flera
spår 8,346 km. Översikten innefattar icke de
elektriska järnvägarna, vilkas längd uppgives
1917 ha utgjort 55,471 km, 1920 75,515 km.
Fusioner av de urspr. små och fristående
järnvägsföretagen började redan på 1850-talet
bli vanliga. Från och med 90-talet har
fusions-rörelsen blivit så långtgående, att
huvudmassan av landets järnvägar, väsentligen på
geografisk grundval, sammanförts till ett
fåtal grupper av mer eller mindre jättelika di-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
