Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amerikas förenta stater - Historia - Koloniernas uppkomst och utveckling - Brytning mellan England och kolonierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amerikas förenta stater (Historia)
812
811
land, Virginia och Barbados. Huvudort blev
det 1670 anlagda nybygget Charleston.
Kolonien blev senare uppdelad i N o r d - Ca r
o-lina och Syd-Carolina. 1681 tillkom
kolonien Pennsylnania v. om floden
De-laware, grundlagd av kväkaren William
Penn (se denne), som genom kungligt
fribrev blivit herre över ett betydande område,
som han ökade genom köpeavtal med
indianerna. Den fullständiga trosfrihet han
införde ditlockade tusentals emigranter.
Huvudort var Filadelfia. Med Pennsylvania
förenades även en tid det forna Nya Sverige, nu
Delaware, som 1703 erkändes som
självständig koloni. Den yngsta av Englands
kolonier var Georgia, grundlagd av
filantro-pen James Oglethorpe 1732 som en
tillflyktsort för engelska gäldenärer och förföljda
tyska protestanter och sam hastigt
uppblomstrade genom naturens rikedom och
nybyggarnas flit. I flertalet av kolonierna stodo från
början kolonisterna i förhållande till engelska
kronan blott genom sina länsherrar, men
förhållandet ändrades efter hand, delvis under
hårda strider, såsom i Nord- och Syd-Carolina,
och engelska regeringen tog själv styrelsen
om hand mot penningersättning till
länsinne-havarna. Av »kolonilän» (proprietary
colo-nies), där länsinnehavaren (the proprietary)
innehade de flesta av kronans rättigheter,
återstodo slutligen blott Maryland och
Pennsylvania.
Mellan de 13 kolonierna funnos betydande
åtskillnader efter ursprung, religion,
naturförhållanden och näringsliv, och en
djupgående klyfta skapades mellan Virginia och
staterna i s. på ena sidan samt de övriga staterna
genom det i södern införda negerslaveriet på
plantagerna. Men styrelsen och
medborgarandan voro i huvudsak desamma. I varje
koloni fanns en lantdag (assembly), vald av
folket, som utövade beskattningen och krävde
lagstiftningsrätt, ett råd (council), utsett av
folket eller av regeringen, samt en
ståthållare (governor), tillsatt i de flesta fall av
engelska kronan. Rättsväsende och samhällsliv
voro överallt engelska. Under 1600-talet
sökte kronan bringa de alltid motspänstiga
kolonierna till en ovillkorlig underkastelse,
och även efter 1688 års revolution
vidmakthöll den engelska regeringen teorien om
parlamentets oinskränkta lagstiftningsrätt samt
använde det kungliga vetot mot lagförslag,
som gillats av de lokala myndigheterna i
Amerika. Men framför allt gjordes
moderlandets rätt och fördel gällande i avseende
på koloniernas ekonomiska liv. Handeln på
Amerika monopoliserades för England, den
merkantila förbindelsen mellan själva
kolonierna försvårades, och deras industriella
utveckling hämmades eller dödades till skydd
för de engelska fabriksägarna. Allt detta
försvagade koloniernas nedärvda lojalitet mot
moderlandet, men å andra sidan voro de för
sin yttre säkerhet hänvisade till detta, och
samhörigheten stärktes av de faror, som i
synnerhet sedan slutet av 1600-talet omgåvo
det engelska väldet i norra Amerika.
De 13 kolonierna hade nämligen alltmer
kommit att omslutas av en kedja
katolsk-romanska nybyggen. I s. innehade Spanien
Florida, i n. hade fransmännen sedan
1600-talets början intagit och koloniserat Kanada
till de Stora sjöarna och inemot
århundradets slut tagit Mississippidalen eller
Loui-sianaområdet i besittning samt delvis satt
sig fast i Nova Scotia (Akadien) och
flerstädes på den engelska kolonien New
Found-lands kuster. Det gällde blott att genom en
rad av fästen utefter Ohiodalen sammanknyta
med varandra Kanada och Louisiana för att
sålunda för alltid utestänga de engelska
kolonisterna från den stora västern. Så stodo
Englands och Frankrikes intressen
oförsonliga mot varandra.
Den avgörande striden mellan de båda
makterna utbröt, till en början utan formlig
krigsförklaring, 1754 i Ohios vildmarker (se
Storbritannien, historia). Den spred
sig till alla världsdelar och alla hav, och de
13 kolonierna delade moderlandets
ansträngningar. Fred slöts i Paris 1763. Resultatet av
striden var bl. a. tillintetgörandet av det
franska kolonialväldet i n. Amerika. England
behöll det erövrade Kanada och fick därtill ö.
Louisiana, utom New Orleans. Av Spanien,
som även deltagit i kriget, fick det Florida,
men Frankrike hade i ersättning tillförsäkrat
Spanien sina anspråk på Louisiana v. om
Mississippi.
Brytning mellan England oeh
kolonierna. Englands stora framgångar
hade emellertid blivit köpta med oerhörda
uppoffringar. Regeringen tvangs genom de
ekonomiska svårigheterna att uppsöka nya
inkomstkällor till statsskuldens förräntande
och till bestridande av de ökade militära
utgifter, som voro en följd av den nya
maktställningen. Man ansåg, att kolonierna borde
deltaga i bärandet av moderlandets bördor,
och sökte till vinnande av detta mål göra
gällande det engelska parlamentets absoluta
välde med hänsyn till lagstiftning och
beskattning. Den nya politiken fann sin målsman i
George Grenville, som 1763 blev Englands
premiärminister. Han började med att strängt
upprätthålla de restriktiva handelslagarna och
att undanröja den vinstgivande smyghandel,
som uppstått mellan de engelska kolonierna
samt det franska och spanska Västindien.
Vidare lät man (1764) parlamentet belägga med
införseltull åtskilliga artiklar, som i Amerika
ingingo i den dagliga förbrukningen, och han
ställde i utsikt påläggandet av en
stämpelskatt, vars avkastning skulle, i likhet med
övriga i Amerika uppburna statsinkomster,
användas till underhåll av den brittiska armé,
som regeringen hade för avsikt att överföra
till kolonierna. Missnöjet häröver inom
kolonisternas politiskt ledande kretsar växte i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
