Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amerikas förenta stater - Historia - Brytning mellan England och kolonierna - Unionsförfattningens antagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styrka för varje dag samt fann sitt uttryck
i pressens uttalanden och i inlagorna till
konung och parlament, i vilka försvarades den
grundsatsen, att amerikanerna såsom fria
engelsmän icke kunde beskattas annat än med
eget samtycke (»ingen beskattning utan
representation»).
Förslaget till stämpelskatt gick emellertid
utan motstånd igenom i parlamentets båda
hus och erhöll kunglig stadfästelse 1765.
Mot denna stämpelakt (stamp act) inlades
protester av många bland koloniernas främsta
män, och en kongress i New York av
delegerade från 9 av de 13 kolonierna (okt.
s. å.) förklarade stämpelakten olaglig och
krävde i memorial till konungen och
parlamentet ett erkännande av koloniernas
självbeskattningsrätt. Stämpelakten kunde icke
heller bringas till verkställighet på grund av
amerikanernas motstånd, bl. a. kom det till
vilda pöbeluppträden i Boston. Akten
upphävdes av engelska parlamentet självt (1766)
och ersattes av en s. k. förklaringsakt
(declaratory act), i vilken parlamentets
beskattningsrätt över Englands amerikanska
kolonier i princip vidhölls. En av
skattkammarkanslern Ch. Townshend 1767 genomdriven
ny tullbill om införseltull på papper, glas,
målarfärger och te, då dessa varor infördes
i de engelsk-amerikanska besittningarna,
framkallade liknande protester och
pöbelupplopp som stämpelakten. Den återkallades
därför 1770 med undantag av tetullen, som
bibehölls som ett tecken på engelska
parlamentets beskattningsmyndighet.
Den alltmer förbittrade
stämningen inom Amerika tog sig
uttryck bl. a. i »Bostonmassakern»
1770 (en sammanstötning mellan
pöbeln och en militärpatrull) samt
förde slutligen till den ryktbara
demonstrationen i Bostons hamn
16 dec. 1773, då ett 50-tal till
indianer förklädda bostonmän
vräkte i sjön tre anlända dyrbara
telaster. Detta besvarades av
engelska regeringen bl. a. med
stängandet av Bostons hamn (1774) och
dess blockerande av engelska
örlogsfartyg samt med ändringar i
Massachusetts’ författning.
Åtgärderna påskyndade konfliktens
utbrott till öppet krig.
Demonstrationen mot
telasterna hade organiserats av Samuel
Adams (se denne), som tidigare
genom ett system av s. k.
korrespondenskommittéer organiserat en
samverkan mellan de missnöjdas
ledare i de olika kolonierna.
Denna samverkan blev nu ytterligare
utvidgad genom sammankallandet
av den första »kontinentala
kongressen» i Filadelfia 5 sept. 1774,
som bestod av ombud för 12
kolonier. Den trettonde, Georgia, biträdde
förbundet följande år. På denna kongress
uppsatte man bl. a. en förklaring om
koloniernas rättigheter (declaration of rights)
och fordrade återkallandet av de senaste
parlamentsbesluten såsom ett villkor för
återställandet av enigheten mellan England och
Amerika. Samtidigt gjorde man sig beredd
på krig, och en blodig sammanstötning vid
Lexington 19 april 1775 blev signalen till det
sjuåriga nordamerikanska
frihetskriget (se d. o.). Redan 4 juli 1776
förklarade sig kolonierna självständiga genom
en av tredje kontinentala kongressen avgiven
oavhängighetsförklaring (Declaration of
independence). Vid den i Paris 3 sept. 1783
avslutade freden erkände England koloniernas
självständighet och avträdde till den nya
staten området på andra sidan Alleghanybergen
till Mississippi. I Versaillesfreden s. d.
återfick Spanien Florida, och det behöll sina
anspråk på Mississippis mynning och landet
v. om floden.
 |
| Förenta staternas oavhängighetsförklaring undertecknas den 4 juli 1776. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
