Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amerikas förenta stater - Historia - Unionsförfattningens antagande - Unionens befästande under Washington och närmast följande presidenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
815
Amerikas förenta stater (Historia)
816
Kongressen hade att besluta om krig och fred,
diplomati, att uppsätta trupper, slå mynt,
upplåna penningar o. s. v., men då den
saknade bindande myndighet över de särskilda
staterna eller de enskilda medborgarna inom
dessa och icke heller ägde någon
beskattningsrätt, blevo dess beslut ofta utan
efterföljd. De enskilda staterna åter vunno
genom sina under krigsåren nyantagna
författningar ökad stadga och självtillit.
Freden uppenbarade unionens svaghet.
Staterna stredo inbördes om gränser och
gränsdistrikt och bekämpade varandra med höga
tullar. Trots utfästelser i freden riktades
blodiga förföljelser mot de forna anhängarna
av England (»lojalister»). I Massachusetts
kom det på grund av finansnöden till
inbördes krig, och kongressen ansåg sig sakna
befogenhet att ingripa. Men själva dessa
ytterligheter, som satte unionens fortbestånd i
allvarlig fara (»den kritiska perioden i
amerikansk historia»), framkallade å andra sidan
önskan om en författningsreform, och
samhörighetskänslan kom till uttryck, då det
lyckades kongressen att som gemensamt
unions-område organisera landet på andra sidan
Alleghanybergen mellan de Stora sjöarna,
floderna Ohio och Mississippi, det s. k. »N o r
d-västterritoriet». Ohioordonnansen av
1787 blev mönstret för alla senare tillkomna
unionsterritoriers författning.
Redan föregående år hade ett inledande
steg tagits till författningsreform. Ett i
Annapolis i Maryland hållet möte mellan
delegerade från 5 av staterna för ordnande
av deras inbördes handelsförhållanden antog
på förslag av Alexander Hamilton från New
York en adress till samtliga stater om ett
nationalkonvent för unionens befästande, och
sedan kongressen anslutit sig till planen,
samlades representanter från de olika
staterna (utom Rhode island) i maj 1787 i
Fila-delfia. Bland de ledande männen märktes G.
Washington, B. Franklin, J. Madison och Alex.
Hamilton; den förstnämnde presiderade.
Motsatserna föreföllo till en början
oövervinneliga, men genom en rad av kompromisser
vanns slutligen enighet.
Författningsförsla-get, som undertecknades 17 sept. 1787, utgör
med några senare tillägg Förenta staternas
nuvarande författning.
Det återstod att för detsamma vinna de
särskilda staternas ratifikation, och en hård
kamp uppstod mellan det parti, som ivrade
för unionsmyndigheternas utrustande med
vidsträckta befogenheter, de s. k. f e d e r
a-listerna, ledda av Hamilton och Madison,
och deras motståndare,
antifederalis-terna. Längst dröjde Rhode island, som
först 1790 anslöt sig till de övriga staterna.
I juli 1788 hade den nya författningen
ratificerats av 11 stater, och den trädde i kraft
4 mars 1789. Vid den i april företagna
rösträkningen för presidentvalet befanns George
Washington vald till A:s förste president;
vicepresident blev John Adams.
Unionens befästande under
Washington och närmast
följande presidenter. Under sina båda
presidentskap (1789—97) lyckades Washington
giva stadga åt den nya författningen och höja
unionens anseende utåt, och hans
finansminister Alexander Hamilton (se denne)
lade en fast finansiell grundval för unionens
verksamhet. Den förra kongressens och de
särskilda staternas för unionen åsamkade
skulder övertogos av unionen och fonderades, en
nationalbank upprättades, och förbundets
inkomster tryggades genom en protektonistisk
tullpolitik. Hamilton gav därvid en så
vidsträckt tolkning som möjligt åt unionens
maktbefogenhet och fann i allmänhet stöd
för denna »federalistiska» politik i de norra
och mellersta staterna. Antifederalisterna
voro talrikast i södern och kallade sig —
med hänsyftning på federalisternas förmenta
monarkistiska tendenser — till en början
republikaner, senare demokrater (se
d. o.). Dessa hade under de första åren en
inflytelserik representant inom Washingtons
ministär, utrikesministern Thomas Jefferson,
vilken liksom republikanerna i allmänhet
hyste starka sympatier för franska
revolutionen. Han avgick emellertid, sedan
Washington 1793 på Hamiltons råd utfärdat A:s
neutralitetsförklaring i det då mellan
Frankrike och England utbrutna kriget. Genom
ett av republikanerna ivrigt klandrat
fördrag med England avlägsnade Washington
1794 de sista från oavhängighetskriget
återstående tvistigheterna. Hamilton avgick
1795, men hans råd voro även efteråt för
Washington bestämmande. Washington, som
omvalts till president 1792, avböjde 1796 ett
erbjudet tredje mandat, och därefter har det
i Förenta staternas politiska liv blivit ett
slags oskriven lag, att en president bör
kunna omväljas endast en gång. — I unionen
hade under Washingtons presidentskapstid
upptagits tre nya stater: Vermont (1791),
Kentucky (1792) och Tennessee (1796).
Washingtons närmaste efterträdare blev
förre vicepresidenten John Adams (1797
—-1801), som tillhörde det federalistiska
partiet och utåt hävdade Washingtons politik
genom vidmakthållen neutralitet i striden
mellan Frankrike och England. En
förbittrad republikansk agitation mot
förbundsrege-ringens befarade maktfullkomlighet och för
»människans rättigheter» möttes av
president och kongress genom utvisningslagar och
inskränkning av tryckfriheten. Dessa
åtgärders laglighet enligt författningen
bestreds av republikanerna, och Virginias och
Kentuckys legislaturer antogo var för sig
resolutioner (1798; och ännu en gång 1799),
vari förklarades, att unionens författning
vore »ett fördrag» mellan staterna, och som
därav härledde rätten för dessa att hejdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
