Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amerikas förenta stater - Historia - Unionens befästande under Washington och närmast följande presidenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
817
Amerikas förenta stater (Historia)
818
uppträda mot förbundsregeringen, om denna
överskrede sina i författningsfördraget
noggrant avmätta befogenheter. Ett hot av
vittgående natur mot unionens bestånd var
härmed antytt och problemet uppställt om
för-bundsregeringens och staternas inbördes
ställning, men det stannade vid nämnda
teoretiska resolutioner. Fortsatta pressförföljelser
ökade emellertid oviljan mot federalisterna,
därtill kom söndring inom dessas parti, och
vid presidentvalet 1800 segrade
republikanerna med Thomas Jefferson (1801—
09). Federalisternas betydelse som politiskt
parti avtog nu snabbt. Det politiska
huvudintresset riktade sig ock för närmaste tiden
på andra frågor. Av största betydelse blev det
s. k. Louisianaköpet 1803, varigenom för 80
mill. francs från Frankrike förvärvades hela
Louisianaområdet i den utsträckning det förut
(1800) av Spanien åter avträtts till Frankrike,
d. v. s. enligt allmänt gängse uppfattning de
väldiga landvidderna mellan Mississippi och
Klippiga bergen ned till Mexikanska viken
och Rio Grande, För mellanstaterna var
därmed den viktiga utförselleden utför
Mis-sissippifloden tryggad och för unionen i dess
helhet en fortsatt, nästan obegränsad
expansion västerut. Såväl Adams som Jefferson
hade bevarat neutralitet i kriget mellan
England och Frankrike, men de krigförandes,
framför allt Englands, kränkningar av de
neutralas rättigheter vållade svårt avbräck,
och olika försök att framtvinga eftergifter,
bl. a. genom temporärt förbud för all
utrikeshandel till och från amerikanska hamnar
(den s. k. embargopolitiken 1807—09), ledde
till ingen påföljd och visade sig mer
ruinerande för A. än för de krigförande. Under
presidenten John Madison (1809—17)
riktade sig förbittringen allt starkare mot
England, och det kom 1812 till öppen
krigsförklaring från unionens sida. Men
amerikanernas invasionsförsök i Kanada
misslyckades fullständigt, och en liten engelsk
armé under general Ross besatte t. o. m. (aug.
1814) unionshuvudstaden Washington samt
brände de offentliga byggnaderna där. Till
sjöss vunno amerikanerna däremot flera
smärre framgångar på Eriesjön, varigenom de
kanadiska sjöarnas sydsida kom att tillhöra
Förenta staterna, och »1812 års krig» slöts
ärofullt genom general Andrew Jacksons tappra
försvar av New Orleans (från dec. 1814) och
segerrika anfall på de belägrade
engelsmännen (jan. 1815). Då var emellertid fred
redan sluten i Gent dec. 1814 utan territoriell
vinst eller förlust på någondera sidan.
Från denna tid erhöll unionens yttre
politik för lång tid framåt en allt skarpare
begränsning till Amerikas egen kontinent men
yttrade sig där i stegrat anspråk på
inflytande. Med glädje såg man i A. de
sydamerikanska ländernas frigörelse från Spanien,
och presidenten James Monroe (1817—
25) erkände dem 1822 som oberoende stater.
Än märkligare var presidentens budskap till
kongressen följande år (2 dec. 1823), i vilket
han å nationens vägnar betonade de
amerikanska staternas samhörighet gent emot
Europa genom sitt fria politiska system och
sitt läge inom egna kontinenter och
förklarade, att varje försök från europeisk makts
sida att underkuva, de nya republikerna
eller att genom nya kolonier utvidga sitt
område i Amerika måste betraktas såsom
ådagaläggande ovänskaplig sinnesstämning mot
U. S. A. Å andra sidan fogades därtill en
försäkran, att unionen för sin del allt
fortfarande skulle avhålla sig från inblandning i
krig mellan europeiska makter rörande deras
inbördes angelägenheter liksom i deras redan
bestående amerikanska koloniers
angelägenheter. Monroedoktrinen (se d. o.),
såsom denna förklaring kallats, har blivit
grundläggande för U. S. A:s politik intill våra dagar.
I det inre medförde de första årtiondena av
1800-talet genomgripande förändringar. I
de norra och mellersta staterna uppstod en
självständig industri, huvudsakligen
textil-och järnindustri. Än märkligare var i södern
övergången från indigo- och
tobaksplantering till bomullsodling i stor skala, vartill
anledning givits särskilt genom nya
uppfinningar för bomullens rensning (se W h i
t-n e y, Eli). Bomullsexporten steg från
378 balar år 1791 till 42,000 1800 och
284,000 1824, och behovet av negerslavar, som
ensamma ansågos användbara för arbetet å
bomullsplantager, gav åt slavfrågan en ökad
betydelse. Men samtidigt uppstod i »den
stora västern» ett nytt, med de äldre
sidoordnat unionsområde. Redan omedelbart
efter frihetskriget och under Washingtons
presidentskapstid hade området på andra
sidan Alleghanybergen uppsökts av allt
talrikare nybyggare. Flertalet gick då till
Kentucky och Tennessee, och folktillväxten ledde
till dessas upptagande som stater (se ovan).
Från Nordvästterritoriet hölls
invandrarska-ran länge borta genom fruktan för
indianerna, men efter dessas besegrande (1794)
ökades hastigt tillströmningen, och 1802
avsöndrades Ohio som egen stat.
Först 1807 tog emellertid utvandringen
över bergen en starkare fart till följd av de
tryckande ekonomiska tiderna i de östra
staterna, och efter freden med England 1814,
då bl. a. en förödande konkurrens öppnades
från Europa med den amerikanska
industrien, uppstod en hejdlös rusning västerut.
På en väg i Pennsylvania räknade man från
mars till dec. 1817 2,000 familjer, som drogo
västerut, på en annan plats under en månad
511 vagnar med 3,000 personer. Man tog den
av regeringen på billiga villkor överlämnade
jorden i besittning, och på den stora
vattenvägen utför Ohio och Mississippi fördes säd,
hampa och ull av flodångare (se Robert
F u 11 o n) till New Orleans. Som nya stater
upptogos Indiana 1816, Illinois 1818. Samti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
