Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amerikas förenta stater - Historia - Slavfrågan blir brännande - Sydstaternas utträde ur unionen - Unionens återuppbyggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
Amerikas förenta stater (Historia)
826
främste man i hela västern. Nya utmaningar
saknades ej heller. En sådan var det av
unionens högsta domstol givna utslaget i målet
mot negerslaven Dred Scott (se denne),
varigenom samtliga territorier syntes skola
öppnas för slaveriet. Blodiga strider i Kansas
mellan slaveriets vänner och fiender, den
fanatiske slaverifienden John Browns (se
denne) försök att framkalla slavuppror m. m.
visade ställningens ohållbarhet, och i södern
började insikten mogna, att slaveriet ej i
längden skulle kunna upprätthållas inom
unionen, sedan de »fria» staterna erhållit
övervikten i senaten genom upptagande av
Minnesota (1858) och Oregon (1859); de fria
staterna voro nu 18, de slavhållande 15.
Så länge södern kunde stödja sig på
presidenten, var dess sak dock ej förlorad, men
vid presidentvalet 1860 segrade
republikanerna. Vald blev 6 nov.
1860, ehuru ej med absolut
majoritet bland väljarna, Abraham
Lincoln (1861—65).
Sydstaternas utträde
ur unionen. Då budskapet om
Lincolns val nådde Syd-Carolina,
sammankallades en kongress, och
20 dec. 1860 proklamerade
Syd-Carolina sitt utträde ur unionen.
Dess exempel följdes av
Mississippi, Florida, Alabama, Georgia,
Louisiana och Texas, varefter de
sju staterna (febr. 1861)
samman-slöto sig till Amerikas
konfedere-rade stater (Confederate States of
America) och till provisorisk
president utsågo en av söderns mest
inflytelserika och bemärkta män,
f. krigsministern Jefferson
D a v i s, senare på året utsedd till
ordinarie president. I norden hoppades man i det
längsta på en återgång. Även Lincoln
tillkännagav vid sitt ämbetstillträde (4 mars
1861), att han »ej åsyftade att direkt eller
indirekt inskrida mot slaveriinstitutionen i
de stater, där den existerade». Däremot
betonade han, att unionen var beständig
och utträdesförklaringarna kraftlösa. I södern
fäste man intet avseende vid denna förklaring,
och signalen till inbördeskrig gavs genom
sydstatstruppernas beskjutning och erövring
av unionsfästet Fort Sumter utanför
Charles-ton i Syd-Carolina (12—14 april 1861).
Lincoln svarade med proklamation om inkallande
av unionsmilisen. I södern anslöto sig
därefter ytterligare 4 stater till konfederationen:
Virginia, Arkansas, Nord-Carolina och
Tennessee. Huvudstad blev Richmond i Virginia.
Om krigets fortgång se
Nordamerikanska inbördeskriget.
Under kriget hade Lincoln i det längsta
fasthållit vid sin härovan nämnda förklaring
ang. slaveriinstitutionen. Först 22 sept. 1862
utfärdade han sin berömda
emancipations-proklamation, varigenom alla slavar — dock
endast inom det upproriska sydstatsområdet
— förklarades fria från nyårsdagen 1863.
Emancipering gradvis och med skadestånd
åt lojala medborgare fasthölls däremot tills
vidare för »gränsstaterna», som därigenom
kvarhöllos inom unionen, och för den nya
staten West Virginia, den lojala delen av
Virginia, då den upptogs i unionen (1863).
Genom en av kongressen antagen
författningsändring jan. 1865 (»13 :e
amendemang-et») blev slutligen slaveriet fullständigt och
för alltid upphävt inom hela unionen. Några
månader senare avgjordes kriget genom
general Lees kapitulation (9 apr.). Unionen var
räddad.
I själva segerns stund hade Lincoln, som
1864 omvalts till president, fallit offer för
en sydstatsfanatikers kula (15 april 1865). Han
Lincoln framlägger emancipationsproklamationen den 22 sept. 1862,
efterträddes av vicepresidenten Andrew
Johnson (1865—69).
Unionens återuppbyggande.
Kriget hade kostat oerhörda offer av
människoliv och egendom. Särskilt var södern
förhärjad. Även samhällsförhållandena voro där
genom slavarnas befrielse rubbade. Lincolns
avsikt hade varit att så fort som möjligt
återgiva de upproriska staterna deras
ställning inom unionen, sedan en tillräcklig del
av den vita befolkningen gått ed på
unions-författningen och negrernas frigörelse.
Presidenten Johnson upptog hans politik men
saknade sin företrädares inflytande och takt
och kom snart i ohjälplig strid med
kongressens republikanska majoritet, vilken under
ledning av Ch. Sumner och Th. Stevens
uppställde som villkor för »rebellstaternas»
återupptagande i unionen, att de för sin del
godkände ett »14 :e amendemang» till
unions-författningen, varigenom bl. a. garantier
gåvos även för negrernas politiska
likställighet. Då sydstaterna vägrade sitt bifall,
ställdes de genom 1867 års »rekonstruktionslagar»
under militär styrelse, genom vars åtgörande
misshagliga kategorier av vita uteslötos från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
