Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anckarsvärd, Karl Henrik - Anckarsvärds retoriska triumfer - Anckarsvärd vid och efter 1840 års riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913
Anckarsvärd, K. H.
914
till Stockholm för att knyta förbindelser med
därvarande anhängare av revolutionsplanen.
Efter återkomsten till Karlstad erhöll han
uppdrag att i det fientliga högkvarteret
utverka stilleståndets
fortvaro under den
tid gränsen
blottades genom marschen
mot huvudstaden.
De försäkringar han
därvid erhöll voro
ingalunda så
bestämda och
förbehållslösa, som A. och
Adlersparre
sedermera läto påskina.
A:s deltagande i
statsvälvningen
påskyndade hans
befordran, så att han
redan 1810 var överste i Närkes och Värmlands
regemente. Sedan 1813 chef för Närkes
regemente, deltog han i fälttåget s. å. men stötte
sig ohjälpligt med Karl Johan genom ett
enskilt brev till denne s. å., vari han starkt
klandrade kronprinsens ryssvänliga politik. A.
skildes tvärt från befälet och måste resa hem.
Fyra år senare började hans märkliga,
aära femtioåriga politiska bana.
»Riddarhus-oppositionen» under ståndsrepresentationens
sista skede, 1809—66, har få namn, som kunna
mäta sig med A:s. Redan vid sin första
riksdag, 1817—18, väckte han stort uppseende
genom sina yrkanden om framläggande av en
»statshushållningsplan i hela dess vidd», om
en minskning av indelta infanteriet m. m.
samt genom sin till riksrättsåtal ledande
anmärkning mot kungagunstlingen,
statsrådet R. Cederström. Sådant språk som A:s
hade under då varande regim ännu icke blivit
hört i riksförsamlingen, och från regeringens
sida gjordes förgäves försök att vinna honom.
För att göra sig kvitt honom till en följande
riksdag lät regeringen 1822 anbefalla åtal »för
majestätsbrott», därför att A. i en klagoskrift
över kasserandet av några
munderingspersed-lar kallat några styrelseåtgärder
»landsför-därvliga». Åklagarens yrkande gick ut på
förlust av liv, ära och gods, och spänningen i
huvudstaden blev oerhörd. Regeringen insåg
mart sin oklokhet och sökte förgäves förmå A.
till att medgiva, att processen skulle förfalla.
Han frikändes av hovrätten och fälldes endast
till böter för olämpligt skrivsätt. Med
martyrglorian från detta åtal och högt uppburen av
oppositionspressen (särskilt »Argus») kom A.
till 1823 års riksdag. Under anförande av
män som Baltzar von Flaten och G. af
Wet-terstedt sökte regeringspartiet förmå
riddar-huset att ej allenast vägra remiss till utskott
utan även ur protokollet utesluta A:s motion
om betydande indragningar inom diplomatien,
i vilken motion A. med bjärta färger skildrat
nöden i landet. Men understödd av F. B. v.
Schwerin och efter ett lysande anförande.
tillbakaslog A. angreppet. A. valdes till med
lem av den statsrevision, som skulle
sammanträda 1827, och spelade fortfarande under
hela riksdagen en betydande roll.
Anckarsvärds retoriska triumfer. Vid bör
jan av riksdagen 1828—30 var A. så fruk
tad, att det misstänktes, att en ny rege
ring skulle bildas under hans ledning. En
»oppositionsklubb» bildades under namn av
»anckarsvärdska klubben», och i A:s salonger
träffades riksdagsvärlden. Men hans
egenskaper voro ej ledarens, och under denna riks
dag kunde regeringen med allt större
säkerhet räkna på majoritet å riddarhuset. Efter
många lysande talarscener (framför allt un
der dechargedebatten i juli 1829), vilka vä)
ökade hans popularitet i landet men ej hans
inflytande på ärendenas gång, tog sig A. slut
ligen av riksdagens beslut att pålägga rote
och rusthållare en extra avgift — vilket be
slut han i bittra ord karakteriserade som
olagligt — anledning att lämna riksdagen
okt. 1829. Detta var hans sista »stora scen»
på riddarhuset före hans återkomst dit 1840
Under mellantiden tog han däremot livlig
del i den offentliga debatten, härvid med
hätskhet anfallen av Hans Järta och
Crusen-stolpe, högt uppburen av »Dagligt allehanda»
(Dalman), grovt begabbad av »Svenska
Mi-nerva» (Askelöf), stundom försvarad, stundom
tadlad av »Aftonbladet» (Hierta). I förening
med J. G. Richert utgav han 1830 ett
»Förslag till nationalrepresentation», som upp
hävde alla stånd och, efter den norska grund
lagens mönster, fördelade riksdagen i två
avdelningar: »stora nämnden» och »prövnings
nämnden», den förra vald länsvis, dels genom
elektorer, dels omedelbart av de högst be
skattade, den senare vald a v men icke nöd
vändigtvis inom den förra. 1833 utgav A
sin namnkunniga skrift »Politisk trosbekän
nelse», som väckte ett oerhört uppseende och
bl. a. föranledde en agitation för en petition
till konungen om ett kungligt förslag till
representationsreform. Under dessa år
underhöll A. rätt intima förbindelser med konungen
och Brahe, men 1835 började han återupptaga
sina angrepp, och 1838—39 var han en bland
de ledande i en »koalition», som överläde om
medel att vid nästa riksdag genomdriva en
genomgripande förändring av regeringssystemet.
Anckarsvärd vid och efter 1840 års riksdag
Till 1840 års riksdag infann sig A.
mäktigare än någonsin. Han behärskade
bänk-mansvalen och därigenom riddarhusets
utskottsval samt var själv under denna
märkliga riksdag ordf, i konstitutionsutskottet,
som ställde konungens rådgivare inför
riksrätt och framtvang ett representationsförslag,
som blev vilande. Men på riddarhuset kunde
A. föga uträtta mot den starka majoriteten
under Hartmansdorffs ledning. Stort
uppseende väckte A:s »stora scen» 5 febr. 1840, då
efter ett tretton timmars plenum remiss till
utskott vägrades för tre av A:s motioner
rö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
