Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
953
Andning
954
vars inre medelst en gummislang och
ansiktsmask sättes i förbindelse med luftvägarna.
Lungornas luftinnehåll efter den djupaste
ut-andning — residalluften — uppgår
till omkr. 1 1.
Andningsrörelserna bestå i
omväxlande vidgning och minskning av
brösthålan, varvid lungorna, som äro lufttätt
inpassade, följa bröstväggen. Ett hål i denna,
som öppnar lungsäcken, bringar lungan att
sammanfalla. För att hålla lungan utspänd
erfordras omkr. 6 mm kvicksilvertryck.
Brösthålans vidgning framifrån bakåt och från sida
till sida åstadkommes genom rebenens
höjning. Vid mellangärdets sänkning sker en
vidgning nedåt i sammanhang med en
ut-buktning av främre bukväggen. Len förra
mekanismen kallas b r ö s t a n d n i n g, den
senare bukandning. Allteftersom den
ena eller den andra överväger, talar man om
olika andningstyp. Uträtning av
ryggraden medför en betydande vidgning av
brösthålan men ingår ej i de vanliga
andningsrörelserna. De viktigaste
inandningsmusk-1 e r n a äro utom mellangärdet de yttre
mel-lanrevbensmusklerna (interkostalerna) samt
revbenshöjarna. Vid andnöd deltager även en
del halsmuskler i andningsarbetet. U t
and-n i n g e n är till en viss grad en passiv
återgång till medelställningen. Därtill
kommer medverkan av vissa
utandningsmusk-ler, förnämligast de inre
mellanrevbensmusk-lerna. Vid större påfrestning, ävensom vid
tal, sång, skrik, verka bukmusklerna som
ut-andningsmuskler. — Utlösningen av
andningsrörelserna förmedlas av en nervmekanism —
andningscentrum —, belägen i
förlängda märgen, vars verksamhet bestämmes
av blodets vätejonskoncentration (se ovan).
En förstärkning av denna verksamhet genom
anhopning av kolsyra eller andra
ämnesom-sättningsprodukter i blodet kallas d y s p n é
eller andnöd. Genom en forcerad
ventilation av lungorna kan man avlägsna avsevärda
mängder kolsyra ur kroppen och därigenom
minska blodets vätejonskoncentration till den
grad, att verksamheten i andningscentrum
upphör och ett andningsstillestånd
inträder — a p n é. Inskränkes eller omö
jlig-göres gasutbytet i lungorna — kvävning
—, exempelvis genom tilltäppning av
luftvägarna, syrebrist eller kolsyreanhopning i
in-andningsluften, inträder först andnöd och
slutligen en förlamning av
andningscentrum — asfyxi — som kan gå
tillbaka, om gasutbytet i lungan genom
konstgjord andning åter bringas i gång.
J. E. J-—-n.
Växternas andning. Människans
och djurens a. är en livsprocess, som levererar
energi genom syrsättning (oxidation) av
organiska kolföreningar; härvid upptages
syrgas och avges kolsyra. Inom växtriket
förekomma många olika livsprocesser, som ha
det ena eller andra draget gemensamt med
människans andning utan att dock ens
principiellt visa överenstämmelse med denna i alla
punkter. Det blir en ren definitionssak att
avgöra, vilka av dessa som skola inordnas under
begreppet andning. Det är brukligast att mera
se till den fysiologiska än till den kemiska
sidan av saken och sålunda med andning förstå
alla vitala, energialstrande oxidations- och
spjälkningsprocesser. Vid andningen behöver
sålunda ej upptagas syrgas, ej avges kolsyra;
det behöver ej vara organiska ämnen som
oxideras; ja, andningen behöver ej ens vara en
oxidationsprocess. Alla jäsningsprocesser falla
enligt denna definition under begreppet
andning (för så vitt de stå i livsverksamhetens
tjänst). Det är två skäl, som nödvändiggjort
denna något förvirrande utvidgning av
and-ningsbegreppet: mångsidigheten i kemiskt
avseende inom organismvärlden och den
omständigheten, att kemiskt vitt skilda slag av
andning äro fysiologiskt intimt samhörande. Så
kan hos högre växter, som normalt ha
luftandning (t. ex. hos groende ärter), vid
syrebrist i stället för den normala andningen
uppträda en process, fullständigt motsvarande den
bekanta alkohol jäsningen, en ren
spjälknings-andning, som ej ens är någon oxidation. Man
brukar indela den mångfald av processer, som
enligt den givna definitionen falla under
begreppet andning, i två grupper, a e r o b och
anaerob andning; inom den senare
gruppen kan man urskilja reduktionsandning och
sp jälkningsandning.
Den aeroba andningen eller 1 u f
t-andningen överensstämmer mest med vår
egen och djurens. Den är den normala för
högre växter. Vid processen upptages syrgas
och avges i allmänhet kolsyra. Hos gröna
växter täckes andningen vid tillräckligt stark
ljustillgång av den i kemiskt avseende rakt
motsatta process, som kallas
kolsyreassimila-tion (se d. o.), varvid kolsyra upptages och
syre avges. Det finns ingen metod att säkert
direkt påvisa, att gröna växtceller andas även
under assimilationsarbetet, men det är ytterst
sannolikt, att så är fallet — till följd av
plasmans struktur kunna gott två så motsatta
processer samtidigt förlöpa i samma cell —,
och man brukar vid fysiologiska och
ekologiska resonemang utgå från detta antagande
som givet. De icke gröna cellerna upptaga
syre och avge kolsyra både i ljus och mörker,
även de som tillhöra, växtkroppen hos en grön
växt (cellerna i rötter, ved etc.).
De vanliga högre växternas andning är i
allmänhet i huvudsak en förbränning av
kolhydrater till kolsyra och vatten, vilket har
till följd, att lika många molekyler (lika
volymer) kolsyra avges, som syre upptas. Detta
brukar uttryckas så, att andningskvoten är 1.
Är andningsmaterialet fett, som t. ex. hos
groende lin- eller solrosfrön, avges mindre
kolsyra än det förbrukas syre (fetterna äro
väterikare än kolhydraterna), och
andningskvoten blir mindre än 1. Likaså om
kolhydra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
