Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
955
Andning
956
tens oxidation ej kvantitativt går så långt
som till kolsyra och vatten, såsom är fallet
vid fetbladsväxternas (suckulenternas)
andning i mörker. Härvid oxideras
kolhydraterna närmast till organiska syror, vilka först så
småningom och företrädesvis i ljus oxideras
vidare till kolsyra. Denna egendomlighet i
suckulenternas ämnesomsättning kan
uppfattas som ett led i deras tillpassning till
vattenbrist; de kunna nämligen härigenom under
dagen reda sig med ett mindre gasutbyte,
behöva alltså en mindre öppningsarea hos sina
klyvöppningar, än eljest skulle vara fallet.
Hos många lägre växter förekomma aeroba
andningsprocesser av kemiskt helt annan typ.
Det finnes t. o. m. former, som utnyttja
förbränningen av rent oorganiska ämnen som
kraftkälla. Hit höra svavelbakterierna, som
förbränna svavelväte till svavel och
svavelsyra, samt de i naturens hushållning och för
lantbruket oerhört viktiga organismer, som
oxidera ammoniak till nitrit och salpeter
(nitrit- och nitratbakterier).
Anaerob andning kan som nämnt
abnormt förekomma hos högre växter men
för-drages mestadels endast kort tid; växterna
bli förgiftade av de produkter (alkohol, aceton,
organiska syror etc.), som de själva bilda vid
processen. Andra kunna utan skada andas
både aerobt och anaerobt (fakultativa
anaerober), och åter andra organismer
äro så tillpassade till anaerob andning, att de
ej ens tåla fullt lufttillträde (obligata
anaerober).
Reduktionsandning. Vid den
an-aeroba andningen kan det tillgå så, att syre
frigöres ur lätt reducerbara föreningar och
ingår nya, mindre energirika föreningar med
ämnen, som ha större frändskap till syre.
Sålunda begagna des. k.
denitrifikanter-na (salpeterförstörarna), som spela en viktig
negativ roll i markens kvävehushållning, som
syrekälla salpeter. Deras andning motsvarar
alltså kemiskt vad som sker vid förbränningen
av krut (svartkrut), varvid ävenledes salpeter
tjänstgör som syrekälla.
Spjälkningsandning. I andra fall
består den anaeroba andningen helt enkelt i
en spjälkning av mera sammansatta,
energi-rikare föreningar till enklare, energifattigare,
såsom vid den av de vanliga jästsvamparna
förorsakade förjäsningen av socker till alkohol
och kolsyra (se Alkoholisk jäsning).
Vid en andning av denna typ sker överhuvud
ingen oxidation, varken med tillhjälp av fritt
syre eller under samtidig reduktion av
syre-haltiga föreningar; dock kan man ännu tolka
processen som ett slags reduktionsandning, där
syrevandringen sker inom molekylen i stället
för mellan olika molekyler (därav det gamla
namnet intramolekylär andning på
anaerob andning). Ett motstycke till
spjälk-ningsandningen utgör det som sker vid
explosionen av bomullskrut, nitroglycerin
(dynamit) etc.
Andningens mekanik är ännu i det
stora hela höljd i dunkel. Att organismerna
kunna åstadkomma de kemiska omsättningar
de faktiskt göra, idel reaktioner, som ej av sig
själva förlöpa med mätbar hastighet vid
vanlig temperatur, brukar helt allmänt tillskrivas
enzyms verksamhet, och man känner och har
rätt väl studerat en hel del oxiderande och
syreaktiverande enzym (oxidaser, peroxidaser.
oxigenaser, katalas), som träffas mycket
allmänt i levande celler, men just det närmare
studiet av deras verkningssätt utanför cellen
har visat svårigheten att göra dem ansvariga
för den normala andningen. På sista åren har
man mera än förut beaktat den roll, som själva
plasmans struktur måste spela. De
två nyaste andningsteorierna förklara båda
andningen i cellen som i huvudsak ett
gräns-ytefenomen och utgå båda från att
anrikningen genom a d s o r p t i o n (se d. o.) av
and-ningsmaterialet vid gränsytorna spelar en
väsentlig roll för processen. Den ena av dessa
teorier räknar vidare med att de elektriska
potentialsprång, som måste uppträda vid
gränsytorna, kunna verka elektrolytiskt, och
betraktar andningen som en kapillärelektrisk
process. Att förbränningen i cellen så
speciellt riktar sig på vissa ämnen förklaras som
en enzymverkan; enzymens roll vore
sålunda den att länka oxidationen i vissa banor,
alltså, kan man säga, att förhindra, att den
planlöst angriper alla möjliga i cellen
närvarande organiska ämnen. Den andra och allra
nyaste andningsteorien laborerar ej alls med
så specialiserade katalysatorer, som enzymen
äro, utan antar, att den nödvändiga
ökningen av reaktionshastigheten åstadkommes
genom närvaron vid de adsorberande ytorna
av järn i katalytiskt verksam form. Teorien
stödes av vackra modellförsök med järnhaltigt
kol, som visa en ytterst frappant kvantitativ
överensstämmelse med den levande cellens
andning, vad beträffar inverkan av narkotika
och blåsyra på processens förlopp. Dessa
intressanta erfarenheter kunna dock knappast
utnyttjas till en allmän teori för andningen,
så länge modellförsöken endast utförts med
aminosyror etc., ej med de ämnen, som bilda
växternas huvudsakliga andningsmaterial.
Vidare måste man komma ihåg, att exempelvis
jästsvamparnas andning odisputabelt
förorsakas av ett specifikt enzym (se vidare A 1 k
o-h o 1 i s k jäsning).
Andningens intensitet är dels
specifikt olika för olika växter och organ, dels
varierar den med yttre betingelser, men
härvid står den normalt städse i intim relation
till växtens eller organets funktionella
tillstånd. Från fysiologisk synpunkt är detta
blott vad man kan vänta, om
andningsproces-sens fysiologiska funktion är att leverera
energi till alla andra livsyttringar — vilket
visserligen, vad växterna beträffar, måste sägas
vara ett postulat, ej ett bevisat faktum.
Klarast och bäst studerat är sambandet med
till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
