- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 1. A - Arcimboldus /
983-984

(1923) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anfall - Anfallskrig - Anfang - Anföringstecken el. Citationstecken - Anga - Angakok - Angantyr - Angara - Angaralandet el. Angaraskölden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

983

Anfallskrig—Angaralandet

984

anfallet, för att besegra motståndaren.
Genom skicklig ledning kan dock även den
underlägsne gå anfallsvis till väga på slagfältet.
Den försvarande har visserligen stor fördel i
tillgodogörandet bakom betäckningar av
nutidens fulländade eldvapen, men i stället kan
den anfallande tillgripa överraskning och
samla överlägsna krafter mot en viss punkt
i den försvarandes ställning och göra denna
ohållbar. Då härtill kommer den upphetsning,
som det rörliga anfallet medför, i jämförelse
med den prövande ståndaktighet, som det
stillastående försvaret betingar, plägar
vanligen, trots vapnens fullkomning, det väl
utförda anfallet segra över försvaret, såvida
icke detta även å sin sida tillgriper
anfallet (försvars-anfallsstrid). Under
världskriget blev ställningskriget, särskilt på
västfronten, förhärskande. Det sega försvaret av
de till allt större styrka utbyggda
fältbefästningarna kom visserligen därigenom i hög
grad till heders, men de avgörande
resultaten kunde såsom förr nås blott genom
anfallet. Detta måste emellertid vara
synnerligen grundligt förberett; det krävde stora
offer och hade över huvud taget knappast
utsikt att lyckas och medföra varaktiga
framgångar, om det ej utfördes överraskande. —
Om anfall på befäst ställning se F ä 1 t
befäs t n i n g. C. O. N. (M. B-dt.)

Anfallskrig i formell mening är varje krig
för den makt, som först griper till vapenvåld
och därmed börjat kriget, oavsett om denna
makt själv velat kriget eller blott
provocerats att, till eget försvar och förekommande
av angrepp, förklara krig (jfr Anfall). I
materiell mening åter förutsätter
anfallskriget hos den angripande vilja att genom kriget
framtvinga något visst positivt politiskt mål.
Att avgöra, huruvida ett anfallskrig i
formell mening också är detta i materiell
mening, är knappast möjligt annat än för
eftervärlden och historieforskningen. Därför blevo
också de förbud, som i äldre svensk rätt,
alltifrån Johan III:s tid, genom
konungaförsäk-ring eller grundlag stadgats för svensk
konung att på egen hand börja krig, icke
upptagna i 1809 års regeringsform. Tvärtom skall
enligt denna Riksdagen årligen ställa till
konungens disposition det s. k. större eller
krigs-kreditivet (se Kreditiv) att lyftas i
händelse av krig, dock först sedan
riksdagskallelse utfärdats. I övrigt för kriget erforderliga
medel beror av Riksdagen att bevilja.
Därjämte föreligger, efter den allmänna
värnpliktens införande, ett hinder för anfallskrig däri,
att enligt värnpliktslagen av 1914 »utom
ri-dagskallelse utfärdats»; härens andra uppbåd
vid hären användas till rikets försvar och
efter det att statsrådet blivit hört samt
riksdagskallelse utfärdats»; härens andra uppbåd
får icke utan Riksdagens medgivande
användas utom rikets gränser. Slutligen får
rekvisitionslagen av 1894, jämlikt § 74 i
regeringsformen, icke tillämpas i andra fall än sedan

krigsmakten genom beslut i statsrådet och
efter utfärdande av riksdagskallelse helt eller
delvis mobiliserats »vare sig för
upprätthållande av rikets neutralitet, därest den, vid
krig mellan främmande makter, av någon
bland de krigförande skulle hotas eller
kränkas, eller för avvärjande av ett befarat eller
bör jat angrepp»; erinras bör dock, att vid krig
utom rikets gränser rekvisitioner i främmande
land bero ej av svenska rekvisitionslagen
utan av folkrättens regler. Rid.

Anfang. 1. Det lutande eller vågräta plan
på ett valvs vederlag, mot vilket den första
valvstenen, den s. k. dynan, har sitt stöd. Se
Valv. — 2. (A n f a n g s b o k s t a v), en
större, stundom ornamentalt utsirad bokstav vid
början av en tryckt text eller underavdelning
av en sådan. Jfr Initial.

Anföringstecken el. Citationstecken,
skrivtecken, som utmärker ordagrant
återgivande, t. ex. av boktitel, yttrande m. m., och
omfattar det sålunda angivna, såsom i: han
ropade: »Eld!» (el. „Eld!” el. ’Eld!’).

Anga, socken på mellersta Gotland, n. v.
om Östergarnhalvön; Norra häradet,
Gotlands län; 29,78 kvkm, 261 inv. (1923). % av
arealen äro skogsmark, 385 har åker.
Kyrkan är byggd vid mitten av 1200-talet och
består av ett långhus, som betäckes av fyra
på en mittkolonn vilande valv, absidförsett
kor och ett högt, massivt torn. Den har en
målerisk, enhetlig interiör med slutna bänkar
från mitten av 1700-talet. Socknen är annex
till Kräklingbo, Visby stift, Medelkontraktet.

Angakok, eskimåord för spåman, besvärjare.

Angantyr. Detta namn bäres av flera
personer i den nordiska sagolitteraturen. Mest
bekant är den A., Arngrims son, som enligt
Hervararsagan och sagan om Orvar Odd
utmanade den svenska stormannen Hjalmar den
hugstore till kamp på Samsö, då
konungadottern Ingeborg från Uppsala föredragit
Hjalmars frieri framför A:s; såväl A. som
Hjalmar stannade på valplatsen. A. är
säkerligen en historisk person och torde ha levat
på 400-talet. A:s dotter Hervor blev moder
till en A., och denne hade enligt samma källa
en brorson A., som var konung över
Reidgota-land (antagligen Östpreussen). Även dessa
bärare av namnet A. äro säkerligen historiska.
Litt.: B. Nerman, »Studier över Svärges hedna
litteratur» (1913); O. von Friesen,
»Rökstenen» (1920). B. N-n.

Angara, flod i s. Sibirien, biflod till
Jeni-sej fr. h. Kommer från Bajkalsjön och
utmynnar i Jenisej under namnet Övre
Tun-guska. Längd omkr. 200 mil. A. är segelbar
till Irkutsk men ligger frusen sex månader
av året. Givande laxfiske. — Som källflod
till A. kan betraktas S e 1 e n g a, ej Övre
Angara, vilken senare utmynnar i
Bajkalsjön vid dess norra ända.

Angaralandet el. Angaraskölden är
det namn, som Suess (se denne) givit åt ett
urgammalt fastlandsområde i norra Asien;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 7 15:53:17 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfda/0604.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free