Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anpassning, Tillpassning - Anquetil-Duperron, Abraham Hyacinthe - Anrep, ätt - Anrep, Aleph - Anrep, Johan Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1057
Anquetil-Duperron—Anrep, J. G.
1058
Fig. 2. En flundrefisk, Rhomboidichthys podas, på
botten av olika beskaffenhet.
att uthärda olika temperaturer med
anpassningsförmågan hos en del komplicerade
mekanismer, såsom den nervösa regulationen av
de ytliga blodkärlens volym samt (hos
däggdjuren) av svettkörtlarnas avsöndring.
Härtill kommer skyddet mot avkylning genom
fjäder- och hårbeklädnaden, som växlar
alltefter de yttre förhållandena. Hos nordligare
former är hudbeklädnaden i allm. starkare
utbildad än hos sydligare. Det är härvid
framför allt de s. k. dunfjädrarna samt
ullhåren, som komma i betraktande. Att den
direkta anpassningen spelar en betydande roll
för utbildningen av hudbeklädnaden är
säkert bevisat för en hel del fall. Det har t. ex.
visat sig, att tropiska däggdjur, såsom
anti-loper, lejon och jaguarer, som föras till
zoologiska trädgårdar i Europa, kunna erhålla
en »vinterpäls». Anpassningsförmågan till
olika salthalt, temperatur, fuktighetsgrad etc.
är av utomordentligt stor betydelse för
växternas och djurens geografiska utbredning.
Åtskilliga sötvattensorganismer, t. ex.
vattenloppor och hjuldjur, visa säsongvariation (jfr
A r t). Under den varmare årstiden sker en
ytförstoring hos dessa organismer genom
kroppens form (vissa förändringar av
förstärkning el. utbildning av utskott). Denna
ytförstoring är en a. till den nedsatta inre
friktionen hos vattnet vid höjd temperatur,
som annars skulle minska ifrågavarande
organismers förmåga att hålla sig svävande i
vattnet. Som direkt utlösande faktor tjänar här
ej blott temperaturen utan även näringen.
En direkt a. av färgteckningen till
omgivningen förekommer hos ett stort antal djur.
Denna a. kan åstadkommas därigenom, att
vissa färgceller i huden utbredas, andra
sammandragas, eller också genom att ett visst
slag av färgceller tilltar i antal. Det förra
slaget av färganpassning har man exempelvis
hos flundrefiskar och hos kameleonten, det
senare slaget hos fjärilslarver och hos
salamandern. Hos växter framkallar nedsatt
ljusmängd en förlängning av stamleder och
bladskaft. Bladbildningen ökas, och bladskivorna
bli tunna, varigenom bladytan förstoras. De
nämnda förändringarna innebära en direkt a.
till den ringa ljusmängden.
Med funktionell a. menar man ett
organs förstärkning under inflytande av
funk
tionen. En muskel förstärkes exempelvis
genom träning. Huden förtjockas på de ställen,
som äro särskilt utsatta för tryck. Om
grod-larver utfodras med vegetabilisk näring, blir
tarmen betydligt längre, än om de utfodras
med animalisk näring. Bensubstansen i
exempelvis ett lårben är anordnad på ett sådant
sätt, som ger den största möjliga
hållfastheten. Denna anordning uppstår under
direkt inverkan av funktionen. Bensubstansen
förstärkes i de riktningar, som äro utsatta för
den största påfrestningen. Å andra sidan
medför funktionslöshet i allmänhet en
tillbakabild-ning av organen. J. R—m.
Anquetil-Duperron [äkotiT-dypärä’],
Abraham Hyacinthe, fransk orientalist (1731
—1805). Han begav sig 1754 som vanlig
soldat till Indien för att söka utforska
par-sismens heliga urkunder och vistades där till
1761, under vilken tid han förvärvade
betydande kunskaper rörande Avesta (se d. o.)
och någon kännedom om sanskrit. Efter sin
återkomst till Paris anställdes han som
översättare av orientaliska språk vid kungl.
biblioteket och tillbragte resten av sitt liv
med att bearbeta resultaten av sin resa. Hans
viktigaste arbete är »Zend-Avesta» (3 dir,
1771), där de zarathustriska
religionsurkun-derna för första gången gjordes kända i
Europa, samt hans »Oupnek’hat» (2 dir,
1802—04), en latinsk översättning från
persiskan av en samling av 50 upanishader (se
d. o.), som tidigare överflyttats från sanskrit
på föranstaltande av prins Dara Sjakuh,
broder till Aurangzeb (se denne) ;
upanisha-derna, som bl. a. utövat ett starkt inflytande
på Schopenhauer, blevo härigenom först
bekanta i västerlandet. J. Ch-r.
Anrep, urgammal liffländsk härmästerlig
ätt, urspr. från Westfalen. Äldste kände
stamfadern var Goswin A. Från avkomlingar till
honom härstamma dels den i Estland och
Lettland ännu levande ätten von A., av vilken en
linje 1853 blev rysk grevlig med namnet
A.-Elmpt, dels den svenska. Ätten inkom till
Sverige med Gustav II Adolfs hovmarskalk
Reinhold A. till Soor (d. 1622). Dennes son
överstelöjtnant G. A. (1616—66)
naturalisera-des som svensk adelsman. I femte led
härstamma från honom bröderna J. G. A. och K.
A. A. (se nedan).
Anrep, A 1 e p h, tekniker (1845—1911),
sysslings son till J. G. A.; urspr. militär
(löjtnant), avsked 1877; Järnkontorets
torv-ingenjör 1876—82. Var 1881—1900
verksam som torvingenjör i Ryssland och ledde
1902—07 en statsunderstödd torvskola (först
i Emmaljunga, sedan i Markaryd). Av A.
konstruerade torvmaskiner ha vunnit stort
erkännande.
Anrep, Johan Gabriel, genealog (1821
—1907). Var en föregångsman och banbrytare
på den nyare svenska genealogiens område.
Den av honom 1854 utgivna första årg. av den
ännu utkommande »Sveriges ridderskaps och
I. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
