Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anselm - Anser - Anserinae - Ansgar (Anskar, Ansgarius, namn) - Ansgarius (Ansgar, Nordens apostel) - Ansgariiföreningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1063
Anser—Ansgariiföreningar
1064
Utgående härifrån framlade han sitt
ontolo-giska gudsbevis (se G u d). Sin
försonings-lära (jfr även Försoning) klargör A. i
»Cur deus homo?»: mänsklighetens synd är
för stor för att kunna försonas annat än
genom Gud, men försoningen måste på
samma gång lämnas av en människa; därför
måste Gud bli människa. A. verkade nitiskt
för missionen. Genom engelska eller i
England utbildade missionärer vann kristendomen
vid denna tid full seger i Sverige. I sitt
biskopsstift förde A. ett helgat och
uppoffrande liv och fann tid övrig för sin
församling trots de strider, som ständigt omvärvde
honom. A. kanoniserades 1494 och upphöjdes
1720 till rang av katolsk kyrkolärare,
doc-tor ecclesiae (se d. o.). — Litt.: J. M. Rigg,
»St. A.» (1896); A. C. Walsh, »A. and his
vvork» (1901). J. Hdr. (B. A.)
A’nser, se Gåsfåglar.
Anserlnae, se Gåsfåglar.
A’nsgar (A n s k a r), västfrankiskt
mansnamn, latiniserat Ansgarius hos den
förnämste bäraren av detsamma. Den
fornnordiska motsvarigheten till A. är A s g e i r.
I Ossians sånger har namnet formen Oskar.
Ansgarius (Ansgar), Nordens apostel (801
—865 3/2). Tillhörde en förnäm frankisk släkt
och uppfostrades i benediktinklostret Corbie i
Picardie men förflyttades 822 till
dotterklostret Ny-Korvey i Westfalen, där han
undervisade den halvhedniska sachsiska allmogen.
År 826 åtföljde A. tills, m. en annan
Corbie-munk, Autbert, den danske småkonungen
Harald på en expedition till Danmark. De
grundade en skola vid Haralds hov, men Harald
lyckades icke hålla sig uppe i sitt rike
(förmodligen i Slesvig) längre än till 827. Mera
fruktbringande blev en missionsresa till
Sverige år 829, som företogs på kejsar Ludvig
den frommes uppmaning. A. åtföljdes då av
en kamrat från Corbie, Witmar. Efter en
äventyrlig färd nåddes omsider Birka på
Björkön i Mälaren. Konung Björn därstädes
gav dem kungsskydd, de fingo fritt predika,
köpstadens hövding och konungens rådgivare
Hergeir begärde själv dopet och byggde på sin
gård en kyrka — den första som omtalas i
norden —, och en liten kristen församling
grundades. A. och Witmar återvände på
våren 831 efter två vintrars vistelse i Sverige.
Med denna A:s mission hade ett nytt
intresseområde tillförsäkrats katolska kyrkan,
och påvestolen skyndade att år 831 i
Hamburg upprätta ett nytt ärkebiskopsdöme,
Nordalbingien (motsv. v. och mellersta
Hol-stein), med Hamburg som huvudort och hela
norden samt de vendiska länderna som
mis-sionsområde. Den självskrivne ärkebiskopen
blev A., som invigdes hösten 831. Han begav
sig därefter till Rom och mottog palliet av
påven Gregorius IV samt utnämndes vid
sidan av Ebo till påvlig legat bland svenskar,
danskar, slaver och andra nordiska folk.
Medan A:s verksamhet kom att tills vidare
be
gränsa sig till hans stift samt det
missionsarbete, som därifrån kunde bedrivas åt danskt
och slaviskt håll, överlämnades den svenska
missionen åt tvenne franker, Gautbert och
dennes frände Nithard, vilka omkr. 832 begåvo
sig till Sverige. Under 13 åi verkade dessa
män framgångsrikt i Birka med omnejd, men
en tillfällig upphetsning bland hedningarna
upprev deras arbete. Nithard blev dräpt och
Gautbert slutligen skymfligt förjagad ur
landet. Birkaförsamlingen fick på 840-talet vara
utan präst i sju år och sammanhölls
huvudsakligen av Hergeir. Samtidigt drabbades det
nya ärkestiftet av ett hårt slag. Hamburg
intogs och brändes av danska vikingar 845,
och A. förjagades tillika med den kristna
församlingen i denna stad. Senare
återupprättades stiftet och förenades med Bremenstiftet,
inom vilket A. fick sitt residens. A. begav
sig i början av 850-talet för andra gången till
Sverige och Birka. Han kom i ett kritiskt
ögonblick, då folket var upphetsat genom en
förment uppenbarelse av de hedniska gudarna.
Genom sitt saktmod och sin diplomatiska
klokhet vann A.
konung Olof och
ordnade på nytt
församlingen i Birka.
Som dess
föreståndare insatte han
Gautberts frände,
prästen E r i
m-bert, varefter han
återvände till
Bremen, slutande sitt
uppoffrande liv som
en sannskyldig
trons apostel.
Bevarade äro två
skrifter av A.,
bönboken »Pigmenta»
(Kryddor) och
»Mi-racula Willehadi»,
redogörelse för
underverk vid den
förste
bremiskebis-kopen Willehads
grav. Nästan ome-
delbart efter sin död blev A. ansedd som
helgon; formlig kanonisation behövdes då ej
ännu. Under medeltiden firades allmänt hans
dag 4 febr. A:s närmaste efterträdare på
ärkebiskopsstolen, Rimbert, har tecknat hans liv
i »Vita Anskarii». En svensk övers, av denna
levnadsskildring verkställdes redan under
medeltiden och har trenne gånger utgivits i
tryck, senast 1902 av R. Geete i Sv.
forn-skriftsällskapets samlingar. Se K. B.
Westmans biografi över A. i Sv. biogr. lexikon
(1919). Ett monument över A. (se ovanstående
bild) restes 1834 på Björkön. J. Hdr.*
Ansgäriiföreningar, benämning på
åtskilliga till minne av Ansgarius gjorda
sammanslutningar av fria förbund till missionens
befrämjande. Tanken på dessa sammanslutning-
Ansgariusmonumentet på
Björkö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
