Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antisemitism - Tyska antisemitismen - Antisemitismen i Ryssland och Rumänien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1105
Antisemitism
1106
Tyska antisemitismen. Rörelsen tog
egentligen fart först på 1870-talet i Tyskland och
Österrike, där judarna — särskilt i Berlin och
Wien — utgjorde en större del av
befolkningen än i Frankrike och Italien och där de
voro mera intensivt verksamma än
annorstädes. Omkring mitten av 1700-talet hade ett
begränsat antal rika judar blivit tolererade som
»Schutz-Juden» utanför ghetton. Deras söner
blevo uppfostrade som tyskar under
inflytande av Moses Mendelssohn och hans skola,
och flera av dem framträdde som ledande
inom de revolutionära rörelserna, ss. t. ex.
Börne, Heine, E. Ganz, J. G. Riesser, Lassalle,
K. Marx, M. Hess, I. Kuranda och J. Jacobi.
När judarna 1848 vunnit full likställdhet med
de kristna, började den sedermera s. k.
semitiska övermakten att allt tydligare
framträda inom finanserna, juridiken,
journalistiken, litteraturen och vetenskapen. Även
inom politiken kommo judar, såsom E.
Las-ker och L. Bamberger, att spela en roll och
grundade 1866 det nationalliberala partiet.
Signalen till rörelsens utbrott kom att ges
i början av 1873 och därtill av en jude,
nämligen genom att ovannämnde Dasker i
riksdagen blottade de stora bolags- och
börssvind-lerier, vartill de franska milliarderna givit
anledning. I dessa svindlerier liksom i den
några månader senare inträffade stora
kraschen i Wien befunnos flera judar inblandade,
bl. a. B. H. Strousberg. Begagnande sig
därav, utgav en rätt obemärkt tidningsman i
Hamburg, Wilhelm Marr, den sensationella
pamfletten »Der Sieg des Judenthums über
das Germanenthum». Han anslöt sig till en
nationalitetsteori, som genom hegelianismen
och 1870 års händelser vuxit sig stark, och de
agrariska och klerikala partilidelserna gåvo
rörelsen dess egentliga livskraft. En ny
sensationell pamflett, O. Glogaus »Der
Börsen-und Gründungsschwindel in Berlin» (1876),
gick i detalj in på judarnas andel i den av
Lasker urspr. framdragna skandalen.
Ända till 1879 förblev emellertid rörelsen
snarare av litterär än politisk art. Men
Bis-marcks då inträffade brytning med de
nationalliberala, bland vilka judarna hade
ledningen, och hans påbörjade »vandring till
Ca-nossa» gåvo liksom en ny, av Bismarck gärna
sedd, kanske t. o. m. inspirerad signal till en
ny häftig antisemitisk kampanj. Historikern
Treitschke gav rörelsen sin sanktion, den
konservativa och ultramontana pressen rasade
mot judarna, och en antisemitisk liga
grundades i Berlin 1879. I spetsen för rörelsen
trädde hovpredikanten Adolf Stöcker (se
denne), grundläggaren av det kristligt sociala
partiet, och under hans auspicier blevo åren
1880—81 en period av hetsiga och skandalösa
strider mot judarna, icke minst i riksdagen.
Man petitionerade om judars utestängande
från de allmänna läroverken och
universiteten och från offentliga ämbeten. Judar
bojkottades och chikanerades,
gatudemonstratio
ner ägde rum, och hundratals antisemitiska
flygskrifter utgåvos. Judarna funno
emellertid försvarare utom hos de liberala även hos
dåv. kronprinsen (senare kejsar Fredrik III)
och hans gemål samt hos v. Forckenbeck,
Mommsen, Gneist, Droysen, Virchow och W.
Siemens m. fl.
Ytterligare mothugg erhöll den tyska
antisemitismen 1881 genom den indignation, som
framkallades över hela den civiliserade
världen av den barbariska judeförföljelsen i
Ryssland och den medeltidsartade
anklagelsen för ritualmord i Ungern samt genom
inbördes splittringar. Marrs och Treitschkes
opraktiska rassynpunkter funno intet
understöd hos Stöcker och hans parti.
Ytterlig-hetsmännen i den förra riktningen utvidgade
t. o. m. sin kampanj mot judendomen även
till dess ättling, kristendomen. Så t. ex. prof.
Sepp, Eug. Dühring och även Nietzsche.
Försöken att bilda en politisk antisemitisk
organisation ledde därför 1881 till uppkomsten av
två rivaliserande, en konservativ, »Deutscher
Volksverein», under Liebermann von
Sonnen-berg och Förster, och en radikal, »Sozialer
Reichsverein», under E. Henrici och O.
Böc-kel. Sammanslagningen av dessa båda 1886
till »Deutsche antisemitische Vereinigung»
ägde bestånd endast tre år.
Under tiden framträdde en ny ledare, H.
Ahlwardt (se denne), som mot slutet av
1880-talet hos massorna fördunklade alla övriga
ledare genom sin sensationella hänsynslöshet
och våldsamhet. Det romersk-katolska
prästerskapet och pressen underblåste lidelserna.
Antisemitiska tumult ägde rum, synagogan i
Neustettin antändes, och en judisk slaktare
anklagades för ritualmord. Efter brytningen
med Caprivi upptog det konservativa partiet
antisemitismen på sitt program och
understödde omvalet av Ahlwardt, som var
benägen att ansluta sig till agrarrörelsen och att
bekämpa socialismen. Trots sitt skandalösa
uppträdande inom och utom riksdagen blev
Ahlwardt omvald, och därjämte nyvaldes
femton antisemiter, alla av ahlwardtska
riktningen. Men fraktionen var för obetydlig att
utöva något verkligt inflytande i riksdagen.
Under de följande sju åren sjönk
emellertid den antisemitiska rörelsens anseende
alltmer. Därtill bidrogo de finansiella skandaler,
som åtföljde Försters försök att grunda
en kristlig, socialistisk koloni i Paraguay,
den konservative antisemiten baron W. v.
Hammersteins överbevisande om
förfalskningar och svindlerier, Stöckers avskedande som
hovpredikant och utstötande ur det
konservativa partiet, Ahlwardts och hans anhängares
otyglade våldsamhet m. m. Rörelsens
ytterliga chauvinism förskaffade den dock en
tillfällig uppblomstring vid valen 1907.
Antisemitismen i Ryssland och Rumänien.
Den reaktionära politiken efter Alexander II :s
död, massornas vidskepelse, kristna köpmäns
yrkesavund och slavofil fanatism samverkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
