- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 1. A - Arcimboldus /
1109-1110

(1923) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antisemitism - Antisemitismen i Frankrike - Antisemitismen under senare år - Antiseptik - Antiseptikum - Antiskorbutiska medel - Antisthenes

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1109

Antiseptik—Antisthenes

1110

ka många judar voro invecklade, gåvo en
ytterligare fart åt antisemitismen och
utnyttjades flitigt i »Libre parole». Och slutligen
gjorde D r e y f u s p r o c e s s e n (se d. o.)
antisemitismen för en tid till huvudmoment i hela
den nationalistiska rörelsen. Därmed var
höjdpunkten uppnådd icke blott av fransk
utan ock av europeisk antisemitism. Men den
slutade ock med antisemitismens fullständiga
nederlag.

Antisemitismen under senare år. Under
trettio år fram till 1908 spelade alltså a. en
avsevärd historisk roll utan att dock
därunder mäkta göra någon betydande
konstruktiv insats i Europas sociala och politiska
utveckling. Förhållandena under och efter
världskriget ha mångenstädes gjort det judiska
problemet aktuellt samt på sina ställen i viss
mån berett en gynnsam jordmån för nya
antisemitiska rörelser. De judiska
massinvand-ringarna österifrån ha tillfört flera länder
många mindervärdiga element, både i
egenskap av en starkt proletariserad,
ghetto-lik-nande massa och som smyghandlare, jobbare
(Schiber), »gulascher».

Särskilt i Polen, Österrike och Tyskland har
judefrågan blivit ganska brännande. I det
förstnämnda landet, där förut ingen egentlig
antisemitism framträtt och, i olikhet med vad
fallet varit i Ryssland och Tyskland, till dato
ingen ritualmordsprocess förekommit, ha
judarnas oroväckande expansion och
exklusivitet även i politiskt hänseende samt deras
under världskriget ådagalagda likgiltighet eller
motvilja mot Polens återupprättelse (se S.
Rozniecki i »Det jödiske problem», 1920; sv.
övers. 1921) medverkat till en nästan
oförsonlig motsättning mellan polacker och judar. I
Österrike ha särskilt inom universitetsvärlden
den judiska expansionen och sammanrotningen
gjort sig obehagligt kännbara.

I Tyskland har den framträdande roll
ett flertal judar spelat i revolutionära eller
bolsjevikiska rörelser samt som innehavare
av den politiska makten ytterligare
underblåst och skärpt förutvarande judefientliga
stämningar. I spetsen för den stridande
antisemitismen står det tysknationella folkpartiet.
Berlin, Hamburg och München äro judehatets
förnämsta härdar, och bland tidningar är
»Staatsbürgerzeitung» kanske den
hänsynslösaste. Det systematiska upphetsningsarbetet
mot allt judiskt tar sig gärna uttryck i socialt
utestängande av judar, i offentliga anslag och
andra uppmaningar till judarnas utrotande, i
slagsmål mellan bärarna av det tyska
judehatets symbol, »hakkorset» (se d. o.), och judar,
etc. På senaste år har det mynnat ut i ett
planmässigt organiserande av mordattentat
mot bemärkta judar. Märkligast har varit
mordet på W. Rathenau 1922. I de flerstädes
framträdande fascistiska strävandena och i
den av Hitler ledda bayerska
nationalsocialistiska rörelsen ingå starka drag av
antisemitism. Ths.

Antiseptik, den behandlingsmetod, som går
ut på att genom inverkan av vissa s. k.
antiseptiska ämnen försvaga eller förhindra
infektion. Av gammalt har man iakttagit, att
varbildning i sår, suppuration, utgör en av de
svåraste tillstötande omständigheterna, emedan
den förhindrar omedelbar läkning, ofta
åstadkommer feber hos patienterna, »sårfeber», och
ej sällan genom blodförgiftning dödlig utgång.
Redan de gamla grekerna lämnade ingående
föreskrifter till förhindrande av sårens
förorening, men dessa lärdomar föllo delvis i
glömska (jfr B a r n s ä n g s f e b e r), och
varbildning i sår ansågs länge oundviklig och ökade
i hög grad risken vid operativa ingrepp.
Sedan Pasteur upptäckt, att sönderdelning av
organiska ämnen kunde orsakas av
mikroorganismer, antog den engelske kirurgen
Jo-seph Lister (se denne) 1867, att även
sårsjukdomarna orsakas av mikroorganismer. Han
sökte nu med karbolsyra oskadliggöra dessa, i
det att dels luften i operationsrummet
bemängdes med karbolsyreångor, dels sårets
omgivning, instrument o. dyl. »desinfekterades» med
samma ämne. Han lyckades hindra
sårinfektion, varigenom för kirurgien en ny, oanad
utveckling blev möjlig. Ett stort antal
antiseptiska ämnen har senare kommit till. Deras
bakteriedödande verkan är i huvudsak att
hänföra till den lätthet, med vilken de
upptagas i bakteriekroppens lipoidartade ämnen,
och till deras äggvitefällande egenskaper. Ett
verksamt antiseptikum bör i regel utöva sin
verkan på bakterierna i svaga
koncentrationer utan att samtidigt skada kroppens egna
celler. (Någon gång kan ett starkt
antiseptikum komma till användning, i trots av att
kroppscellerna i viss utsträckning dödas, t. ex.
då jodlösning begagnas för att desinfektera
huden före en operation; de döda cellerna
ersättas då lätt.) Av mera använda
desinfektionsmedel må nämnas alkohol (intill 70 °/o),
sublimat och lysol för desinfektion av huden,
jodoform och andra jodhaltiga preparat,
klor-vätesuperoxid för infekterade sår, borsyra och
utvecklande preparat (Dakins vätska) och
permanganat. Ur antiseptiken har senare
framgått aseptiken, där man söker
skydda såret från infektion genom att begagna
instrument och förbandsartiklar, som på
mekanisk och termisk väg befriats från
smitto-frön, samt genom omsorgsfull rengöring av
sårets omgivning. Aseptiken har i många fall
efterträtt antiseptiken, men stundom är en
kombinerad behandling med antiseptik och
aseptik nödvändig. (Ljd.)

Antise’ptikum, ämne, som dödar mikrober
el. hindrar deras utveckling.

Antiskorbutiska medel,medel motskörbjugg.

Anti’sthenes (grek. Antisthe’nes), från Äten,
grek, filosof, grundläggare av den cyniska
skolan (d. kort efter 366 f. Kr.). Hans far var
atenare, hans moder en trakiska. Denna hans
halvbarbariska härstamning skall ha varit
anledning-en till att han ej kunde uppträda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 7 15:53:17 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfda/0677.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free