Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antologi - Antommarchi, Francesco - Anton - Anton av Bourbon - Antonelli, Giacomo - Antonello da Messina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1115
Antommarchi—Antonello
1116
märka sig den arabiska, den persiska och den
turkiska för sin rikedom på antologier; mest
bekant är arabernas Hamäsa. (Jfr
Analekte r och Krestomati.) Av svenska
antologier äro att nämna: »Svenska språkets
skönheter» (1820—28), utg. av P. A. Wallmark,
»Svea. Poetiskt album» (1874), »Gerd» (1883;
2:a uppl. 1892, utg. av R. Bergström),
»Svenska sången», utg. av K. Warburg (senaste uppl.
1910), Aug. Bondesons »Visbok» (1902—03)
samt Karin Eks »Ur svenska dikten» (3 bd,
1921). »Främmande lyror» (utg. av R.
Bergström, 1887) innehåller endast översättningar
till sv. En stor spridning har ernåtts av
sådana för sång avsedda samlingar som märket
A. I. Ståhls »Filikromen» (1850 ff., många
uppl.), vartill komma antologier med mera
begränsad omfattning.
Antommarchi [antåma’rki], Francesco,
ital. läkare (1780—1838). Var från 1818
Na-poleons läkare på S :t Helena och utgav efter
kejsarens död »Les derniers moments de
Na-poléon» (2 bd, 1823).
Anton, konung av Sachsen (1755—1838),
se Sachsen, historia.
Anton av Bourbon [borbå’], fransk prins
(1518—62). Son till hertig Karl av Vendöme,
blev A. vid sin faders död huvudman för
huset Bourbon och i sitt giftermål 1548 med
Johanna d’Albret fader till konung Henrik IV
(f. 1553) samt efter svärfaderns död (1555)
titulärkonung av Navarra. Han och hans
broder Ludvig av Condé stodo i spetsen för
huge-notterna, och efter Frans II :s död 1560
utnämndes han till rikets ståthållare men lät
sig dragas över till katolska partiet och blev
dödligt sårad vid Rouens belägring. Hans
gemål däremot blev protestantismen trogen.
AntoneTli, G i a c o m o, kardinal o. påvlig
statssekreterare (1806—76). Fick sin
uppfostran i det stora seminariet i Rom samt
tillvann sig stor ynnest hos påven Gregorius
XVI, som slutligen
1845 gjorde honom
till
storskattmästare (finansminister).
Han lämpade sig
lika smidigt efter
Gregorius’
despotism som senare
efter Pius IX :s
liberalism och lyckades
snart få stort
inflytande även hos den
senare. 1847 blev
han, ehuru icke
ännu ordinerad,
kardinal; prästvigd blev
han aldrig. A. blev s. å. finansminister och 1848
president i den nya konstitutionella ministären
samt sökte då ställa sig in hos patrioterna.
Men snart gick han över till reaktionen och
började motarbeta de liberala reformer han
förut understött. Folkets ovilja framtvang
visserligen hans avgång, men han förblev den
svage påven Pius’ förtrogne rådgivare och den
egentlige ledaren av den romerska politiken.
Efter mordet på Rossi förmådde han påven att
fly till Gaeta och påkallade därifrån som
statssekreterare de katolska makternas ingripande
mot den romerska republiken. Under beskydd
av franska bajonetter återvände A. 1850 med
Pius IX till Rom och härskade där nästan
som diktator över den olyckliga Kyrkostaten.
Men Cavour skakade hans ställning, och
jesuiterna undanträngde honom småningom från
inflytande hos påven, ehuru han efter det
världsliga påveväldets fall delade
»fångenskapen i Vatikanen» och förblev statssekreterare
till sin död. A. förstod att rikta sig och
efterlämnade en ofantlig förmögenhet, medan i
Va-tikanens finanser rådde stor oreda och brist.
Han besudlade sitt minne genom en skamlös
nepotism och ett osedligt privat liv. Efter
hans död fördes en mycket skandalös process
om hans förmögenhet mellan en grevinna
Lam-bertini, som påstod sig vara hans oäkta
dotter, och släkten.
Mansporträtt. Målning av Antonello da Messina.
Antone’llo da Messina, siciliansk målare
(omkr. 1430—1479). A. spelade en viktig roll
som förmedlare mellan det nederländska
måleriet, av vilket han tagit intryck, möjligen i
den under starkt nederländskt inflytande
stående neapolitanska konsten, och den
venezi-anska ungrenässansens målarkonst, som
genom A. mottog viktiga impulser. Den gamla
uppfattningen, att han studerat i
Nederländerna, är obestyrkt, och uppgiften, att han
därifrån infört eller själv uppfunnit konsten
att måla i olja, är oriktig. Bosatt i Messina,
besökte han Venezia och Milano 1475—76.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
