Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antonius den helige - Antonius av Padova - Antoniuskors - Antonym - Antracen - Antracenolja - Antracit - d’Antraigues, Emmanuel Louis Henri de Launay - Antrakinon - Antrakonit - Antrakos - Antranilsyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1119
Antonius av Padova—Antranilsyra
1120
kolonier, där likväl var och en levde i sin håla
eller cell. För dessa var A. den andlige
ledaren. Mot slutet av sitt liv uppträdde han
flera gånger i .Alexandria, så 311 vid
Maximi-nus’ förföljelse mot de kristna. A:s
minnesdag är 17 jan. se M u n k o r d n a r. (B. A.)
A:s frestelser i öknen ha ofta framställts av
konstnärer med böjelse för fantastiska och
groteska ämnen. A. avbildas med en stav, vars
krycka har form av ett T, ofta åtföljd av ett
svin, eg. en personifikation av djävulen.
Antonius av Padova, helgon (omkr. 1195
—1231), en portugisisk ädling, som av
vördnad för den helige Antonius antog hans namn.
Tillnamnet »av Padova» har han fått, därför
att han där fick sin gravplats. A. inträdde
i den av Franciscus av Assisi nybildade
fran-ciskanorden. Han verkade sedermera med
stor framgång som teologisk lärare i
Bo-logna samt flerstädes i Italien och
Frankrike och bidrog därigenom att mot den
helige Franciscus’ avsikter införa vetenskapliga
studier inom orden och att ställa densamma
i närmare beroende av påvestolen. År 1227
utnämndes han till ordensinspektor över
Romagna. En inre maning att verka som
botpredikant tvang honom dock att färdas från
ort till ort, skoningslöst gisslande sin tids
lyten och med sitt ord fängslande talrika
skaror. Enligt en legend lyssnade t. o. m.
fiskarna i sjön på honom, när människorna
icke ville låna honom sitt öra. Hans föredrag
var konstmässigt allegoriskt och uppburet av
hans lågande personlighet. A kanoniserades
1232. Hans minnesdag är 13 juni. — Litt.:
Salvagnini, »S. Antonio di Padova e i suoi
tempi» (1887) ; N. Heim, »Der helige A. von
Padua_» (2:a uppl. 1899). (B. A.)
Antoniuskors, se Kors.
Antonym, motsats. Antonymer äro t. ex.
dag och natt, ung och gammal, norr och söder.
Antracen, CuIIio, el. enl. strukturformeln:
kolväte av bensolserien, vilket erhålles ur
stenkolstjära. Den vid dennas fraktionerade
destillation över 270° C övergående fraktionen
benämnes antracenolja. Denna består
av en mjuk, gulgrön, smörliknande massa,
innehållande kristaller av de fasta kolvätena
antracen, fenantren, fluoranten,
p y r e n samt kväveföreningen karbazol
(se dessa ord). Dessa avskiljas genom
frysning och pressning av antracenoljan. Genom
dennas behandling med lösningsmedel, såsom
solventnafta, acetonolja eller kolsvavla,
erhålles en anrikad a., vilken ytterligare renas
genom sublimering med vattenånga eller
om-kristallisering i toluol. Ren a. bildar vita,
bladliknande kristaller med vacker, blåviolett
fluorescens. Smpt 216,ø° C, kpt 351° C;
sublimerar vid omkr.220° C och högre temperaturer.
Olöslig i vatten; en del a. löses i 170 d.
alkohol, 60 d. kolsvavla och 110 d. bensol, ännu
lättare i toluol och andra högre
bensolkolvä-ten. I bensollösning ger a. med pikrinsyra en
i vackra, röda prismor kristalliserande,
karakteristisk förening. Handelns tekniska 60—90
»/o a. bearbetas på a n t r a k i n o n och
ali-s a r i n (se d. o.) och härav härledda andra
ämnen. A. anträffades 1832 av Dumas och
Lau-rent i stenkolstjära och framställdes i rent
tillstånd år 1858 av Fritzsche. E—t N—n.
Antracenolja, se Stenkolstjära.
Antracit, den äldsta och mest förkolade av
stenkolsarterna. Karakteriseras genom
glänsande yta och mussligt brott och vid analys
av hög kolhalt, 90 °/o och däröver, samt låg
vätehalt, 3—4 °/o. Vid förbränning ger a.
7,700—8,200 värmeenheter per kg. A. brinner
med mycket kort låga, enär obetydlig halt
flyktiga ämnen bildas vid dess upphettning,
och nästan rökfritt, varför den är ett allmänt
använt hushållsbränsle. De förnämsta
antracit-fyndigheterna finnas i Pennsylvania i U. S. A.,
i Wales i England, omkring Aachen i
Tyskland m. fl. platser. Se Stenkol. E—t N—n.
d’Antraigues [däträ’g], Emmanuel Louis
Henri de Launay, fransk politisk agent
o. äventyrare (1755—1812). Predikade i en
1788 utgiven skrift öppet monarkiens
omstörtande men kämpade följande år som medlem
av nationalförsamlingen mot ståndets
sammanslutning och för bibehållandet av
bördsadeln och det kungliga vetot samt utträdde
1790 ur nationalförsamlingen och lämnade
Frankrike. Efter åtskilliga äventyr kom han
till Petersburg, ingick i rysk tjänst och
övergick till den grekiska läran. 1803 blev han
ryskt statsråd och led. av beskickningen i
Dresden. Där utgav han en häftig skrift mot
Napoleon: »Fragment du 18:e livre de Polybe,
trouvé sur le mont Athos», varför han
förvisades från Sachsen. Återkommen till
Ryssland, skaffade han sig kännedom om de
hemliga artiklarna i Tilsitfreden 1807 och
förrådde dem för Canning i England. Han blev
1812 jämte sin hustru, den ryktbara
operasångerskan S:t Huberty, mördad i en by nära
London av sin italienske betjänt.
Antrakinön, C0H4 : (CO)2 : C0H4, framställes
ur antracen (se d. o.) genom oxidation med
kaliumbikromat och utspädd svavelsyra. A.
bildar ljusgula, långa, nålformiga kristaller.
Smpt 273—274° C. Sublimerar utan
sön-derdelning, kpt över 360° C. Olöslig i vatten,
svårlöslig i alkohol och bensol. Löses i konc.
svavelsyra vid vanlig temperatur och utfaller
i oförändrad form vid utspädning med vatten.
Ar utgångsmaterial för de viktiga
antracen-färgerna (se A 1 i s a r i n). E—t N—n.
Äntrakonit, en på organiska ämnen rik
kalksten.
Antrakos [-kä’s], se Anthracosis
p u 1 m o n u m.
Antranilsyra, amidobensolsvra,
CeH4 . NH2 . COÖH,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
