Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arabien - Upptäcktshistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1203
Arabien (Historia)
1204
Suez. S. å. företog engelskan Gertrude Bell
upptäcktsresor i n. A. I Centralarabien har
engelsmannen Philby 1917 och 1918 företagit
upptäcktsresor och i kusttrakterna vid Röda
havet engelskan Rosita Forbes 1911 och senare.
Litt.: »Arabia» (eng. off. handbok, 1920):
K. Niebuhr, »Reisebeschreibung von A.» (1774
-—78 o. 1837) ; P. Forskål, »Flora
egyptiaco-arabica» (1775) och »Icones rerum naturalium»
(1776);J. L. Burckhardt, »Bemerkungen über
Beduinen und Wahaby» (1831); G. A. Wallin,
»Narrative of a journey from Cairo to
Me-dina and Mecca in 1845» (i Journal of the
R. Geogr. society, 1854); W. G. Palgrave,
»Narrative of a year’s journey through
Central and Eastern Arabia» (2 bd, 1865) ;
Palgrave, Blunt o. Doughty, »Traveis in Arabia
Deserta» (1888); C. Landberg, Arabica» (5
bd, 1886—98) ; Alois Musil, »Nord-Arabien,
Vorbericht über Reise 1908—09, 1910, 1912»;
B. Raunkiær, »Gennem wahhabiternes land
paa kamelryg» (1913) ; G. Leachman, »A
journey through Central Arabia» (Geogr. Journal,
maj 1914) : Gertrude Lowthian Bell. »A
journey in Northern Arabia» (Geogr. Journal, juli
1914) ; J. Euting, »Tagebuch einer Reise in
Inner-Arabien» (1—2, 1896, 1914) ; H. St. J.
B. Philby, »Southern Nejd» (Geogr. Journal,
mars 1920) och »Across Arabia: From the
Persian Gulf to the Red Sea» (dec. 1920) ; D.
G. Hogarth, »War and discovery in Arabia»
(Geogr. Journal, juni 1920).
Historia. Om A:s äldsta historia har man
numera genom kilskriftsforskningen och
egyptologien och även genom upptäckten av
en rik, självständig kultur i s. A. vunnit en
säkrare kännedom. Halvön var redan i
förhistorisk tid säte för semitiska stammar,
som i de s. delarna tidigt nådde en högre
kulturell ståndpunkt men i de vattenfattiga
inre och norra delarna levde samma
nomadiserande liv som deras efterkommande ännu
i dag. Dessa nomadstammar ha alltid
begagnat varje lägligt tillfälle att bryta in i
de kringliggande, bördigare länderna och
ofta lyckats att där vinna fast fot. Redan
omkr. 3000 år f. Kr. inträngde sålunda
stam-fäderna till de semitiska babylonierna i
slättlandet vid Eufrats och Tigris’ nedre lopp,
småningom underkuvande de inhemska
sumererna, och ungefär vid samma tid erhöll
Palestina sin första semitiska befolkning,
kanaanéerna. Bland de utvandringar, genom
vilka A. under den följande tiden avbördade
sig sitt befolkningsöverskott, må särskilt
framhållas araméernas (nämnda i
kilskrifts-texter redan på 1300-talet f. Kr.) och
israeliternas (omkr. 1200 f. Kr.). De härtåg, som
babyloniska, assy riska och egyptiska
konungar i syfte att kväsa de plundrande
öken-stammarna stundom företogo mot A., blevo
däremot i följd av landets beskaffenhet utan
varaktigt resultat.
Rikare och självständigare än i norr
utvecklade sig kulturen i s. v. A. (Jemen), som
enligt en mängd i nyare tid funna inskrifter
i flera hundra år behärskades av m i n
é-erna (se d. o.), vilka förmedlade handeln
mellan Indien och medelhavsländerna. Efter
deras fall, på 600-talet f. Kr., övertogs
kulturarvet av s a b é e r n a (se d. o.), och dessa
undanträngdes i sin tur på 100-talet f. Kr.
av de från södra kusten kommande h i m j
a-r e r n a, vilkas furstar dock bibehöllo titeln
»konungar av Saba». Efter Kristi tid
började den sydarabiska kulturen emellertid att
gå tillbaka till följd av de ständiga striderna
med abessinierna, vilka omkr. 300 störtade
himjarernas välde. Abessinierna fördrevos,
och ett judiskt-sabeiskt rike upprättades; de
erövrade ännu en gång landet, år 525, men
måste omkr. 575 vika för perserna. År 631
utbredde Muhammed sitt välde och sin
religion över Sydarabien, och därmed avslutades
i det väsentliga dess självständiga
kulturutveckling.
De världsfamnande romarna sökte på sin
tid vinna fast fot i A. I det gamla Edom s.
om Döda havet hade n a b a t é e r n a (se d. o.)
redan på 300-talet f. Kr. grundat en
betydande handelsstat, efter vars
underkuvande av Trajanus’ fältherre Palma (105 e.
Kr.) det romerska och sedan det östromerska
riket intogo en dominerande ställning i n. v.
A. Den blomstrande handelsstaden Palmyra
måste erkänna Roms överhöghet, och
drottning Zenobias korta frihetskamp slutade med
stadens förstöring 273 e. Kr. (se P a 1 m y r a).
Då under de följande århundradena perserna
lyckades utsträcka sitt välde över ö. och s.
A., funno sig de båda rivaliserande
stormakterna bäst kunna skydda sina arabiska
besittningar mot beduinernas plundringståg
genom att erkänna någon ansedd stam eller
släkt som härskare över vissa gränsområden
mot förpliktelse att fungera som skyddsvakt.
Stridigheterna mellan dessa stormakternas
förposter utgöra nästan den enda episod av
A:s förislamiska historia, varom arabernas
egen litteratur meddelar några tillförlitliga
underrättelser (se G a s s a n i d e r och L a c
h-m i d e r). Utom politisk skiljaktighet fanns
här även en religiös. Medan den officiella
zoroastriska religionen gjorde små
landvinningar i ö., utbredde sig i v. såväl
kristendom som judendom, och båda spridde sig
hastigt utmed hela v. kusten ända in i Jemen.
I Centralarabien hade dock varken romare
eller perser, varken kristendom, judendom
eller mazdaism vunnit något insteg. Där
levde beduinstammarna århundraden igenom
sitt fria, isolerade liv. Men under de ständiga
stamfejderna, vilka så levande skildras av
skalderna från tiden närmast före och efter
Muhammed, kunde heller inga inhemska,
mera varaktiga statsbildningar uppkomma.
Längre västerut utgjorde däremot Mecka
med sin fornåldriga helgedom Kaba sedan
urminnes tider en medelpunkt i både
religiöst och kommersiellt hänseende, och där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
