Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arabien - Historia - Arabin el. Arabinsyra - Arabinos - Arabi pascha (Ahmed Arabi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1205
Arabin—Arabi pascha
1206
uppstod också den stora religiösa rörelse,
islam, som snart omfattade hela A. och gav
dess folk en nationell enhet.
Nationell enhet. De yttre dragen av
landets historia sammanfalla därefter länge
med islams och kalifatets (se Muhammed o.
K al i fat), men till någon verklig politisk
enhet har A. varkeil då eller senare hunnit.
Till de aldrig upphörande stamfejderna kommo
nu även djupgående religiöst politiska
splittringar dels mellan islams legitimister, a
lider n a, och det abbasidiska kalifatets
anhängare, dels mellan de många stridande
sekter, i vilka aliderna efter hand delade sig. Då
det abbasidiska kalifatet började falla sönder,
kommo vissa delar av västra A. under de
egyptiska dynastierna, tulunider, fatirnider och
ejjubider. Däremot förmådde icke de i
Bagdad efter varandra härskande seldschukiska
emirerna, mongoliska ilkanerna eller
persiska konungarna utsträcka sitt välde över
någon del av A. Först sedan de osmaniska
sultanerna undanträngt mamlukerna ur
Egypten (1517) och perserna ur
Eufratlän-derna (1534), började A. komma under det
turkiska väldet, som ända till världskrigets
utbrott bibehöll sig i de nordligaste delarna
och i kuststräckorna utmed Röda havet och
Persiska viken.
Denna besittning har dock under
århundradenas lopp kostat turkarna hårda strider.
Särskilt Jemen beredde dem svårigheter; detta
område höll sig oberoende nästan hela tiden
fram till 1872, då turkarna ånyo erövrade
landet med undantag av den engelska
besittningen Aden. S. kustlandet (Hadramaut),
Oman och det inre A., Nedjd och
angränsande områden n. därom, voro oåtkomliga
för turkarna. Från Nedjd utgick i mitten av
1700-talet en stor religiös reformrörelse,
vah-habismen. Den utbreddes med våld över
största delen av A. och hotade allvarsamt det
turkiska väldet även i Palestina, Syrien och
Eufratländerna (se V a h h a b i t e r). Först
genom ingripande av den egyptiske
viceko-nungen Muhammed Ali (se denne) kunde
vah-habiterna efter sjuårig strid trängas tillbaka
till det inre av A. (1818), där de senare
grundade självständiga riken. Muhammed
Alis försök att göra sig till en självständig
levantisk härskare och behålla även de
besatta arabiska områdena omintetgjordes 1841
genom de europeiska makternas ingripande
(se Egypten, historia). Bevakningen av de
heliga orterna uppdrogs åt sultanen. Det
turkiska väldet i norra och västra A., som
Abd-ul-Hamid II sökte stödja genom anläggande av
Hidjazbanan, hade sedan att kämpa mot
upprepade upprorsförsök, bl. a. 1910 i Jemen av
imamen Jahja. Denne ingick dock 1911
förlikning med turkarna mot partiell självstyrelse
och löften om reformer. Det turkiska väldet
över A. bröts genom världskriget. Redan i
juni 1916 förklarade sig scheriffen i Mecka,
Husein Ibn Ali, självständig och
proklamera
des i okt. s. å. av ett stort antal till Mecka
församlade hövdingar som »arabernas sultan»,
vilken titel han i dec. s. å. utbytte mot titeln
konung av Hidjaz, och erkändes som sådan av
England, Frankrike och Italien. Han
representerades vid fredsslutet av sonen Feisal. I
fredsfördraget med Turkiet avstod riket från alla
sina rättigheter till arabiska halvön, varemot
konungen av Hidjaz tillförsäkrade alla
muhammedaner fritt tillträde till de heliga
orterna Mecka och Medina. Emiren i Nedjd,
Ibn Saud, bröt också med turkarna och
angrep den med turkarna allierade emiren i
Djebel Schammar, Ibn Raschid, samt
förvärvade supremati i Centralarabien, däruti
inberäknat Kasim och Sedeir. Talrika
gränstvister ägde rum 1919—20 mellan Nedjd och
Hidjaz, men under 1922 ägde ett närmande
rum mellan dessa båda stater. I Asir
förklarade sig Idrisi Seyid Muhammed mot Turkiet
och angrep Jemen, vars imam Jahja i krigets
början sökte stödja Turkiet. Sultanen i
Ku-weit bröt ock formligen med Turkiet. Under
1922 tyckes förhållandet mellan Hidjaz,
Jemen och Asir ha blivit vänskapligare. — Litt.:
Müller, »Der Islam im Morgen- und
Abend-land» (2 bd 1887); Weber, »Arabien vor dem
Islam» (1901); Huart, »Ilistoire des arabes» (2
bd, 1912; ty. övers 1916); W. Schmidt, »Das
südwestliche Arabien» (1914) ; D. G. TIogarth,
»Arabia» (1922) ; H. St. J. B. Philby, »The
heart of Arabia» (2 bd, 1922). H. A. (P. L.)
Arabin el. Ar abin sy ra utgör
huvudmassan i arabiskt gummi (se d. o.) och
s e n e g a 1 g u_m m i.
Arabinos [ å’s], C5H10O5, en enkel sockerart
med 5 kolatomer i molekylen, som erhålles
genom kokning av arabiskt gummi,
körsbärs-gummi och urlakad betmassa med utspädd
svavelsyra. Kristalliserar i prismor, är icke
jäsbar (se Sockerarter).
A’rabi pascha (A h m e d A r a b i), egyptisk
general (ornkr. 1839—1911). F. inom en
fellahfamilj i nedre Egypten, tjänade han i
hären, blev officer 1862 och ingick kort
därefter i ett hemligt
sällskap, riktat mot
de främmande
elementen. Han vann
stor popularitet
inom hären och
deltog i revolten 1879
mot Nubar pascha,
som betraktades som
de främmande
elementens beskyddare.
När Tevfik pascha
blivit kediv, blev
A. överste, och i
spetsen för ett
nationellt parti
nödga
de han Tevfik att 1881 och 1882 ombyta
ministär samt att inkalla en notabelförsamling och
att utnämna A. till krigsminister. Därmed blev
A. en tid Egyptens diktator. Sitt program
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
