Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arabi pascha (Ahmed Arabi) - Arabis - Arabiska havet - Arabiska hästen, Arab - Arabiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1207
Arabis—Arabiska litteraturen
1208
»Egypten åt egypterna» sökte han genomföra
genom att först upphäva den europeiska
finans-kontrollen och därefter öppet motsätta sig
Englands intervention. Han förmådde emellertid
icke att upprätthålla sin auktoritet bland
sina många olika slags anhängare, och hans
egna soldater deltogo i mördandet i
Alex-andria och andra av nedre Egyptens städer
11 juni 1882. England ingrep då, Alexandria
bombarderades juli 1882, och Wolseley vann
vid Tel-el-Kebir (13 sept. s. å.) en lätt seger
över A., som dagen därpå gav sig i Kairo.
Dödsdomen förvandlades till förvisning till
Ceylon, men 1901 fick A. tillstånd att
återvända till Egypten.
Ärabis, se Travsläktet.
Arabiska havet, del av Indiska oceanen
mellan Främre Indien och Arabien; står
genom Bab el-mandebsundet i förbindelse med
Röda havet och genom Ormussundet med
Persiska viken. De största öarna i A. äro
Lackadiverna, Kuria-Muria-öarna och Sokotra.
S. ö. om denna ö träffas det största djupet,
4,500 m. Förnämsta hamnarna äro Bombay
och Aden.
Arabiska hästen, Arab, den förnämsta
representanten för den s. k. orientaliska
rasgruppen (se Hästen). Den förekommer i flera
typer och stammar, av vilka de ädlaste äro
Arabisk häst.
de s. k. Koheili el. Kohlani. Enligt
sägen härstamma dessa direkt från profeten
Muhammeds fem älsklingsston. De egentliga
öken- eller originalaraberna förekomma å
den centralarabiska högplatån i trakten av
Nedjd. De hästar, som i Europa gå under
benämningen araber, komma i de flesta fall
från Syrien, Mindre Asien och Indien.
Fullblodsaraben är rätt liten och har en
medelhöjd av 1,45 m; huvudet är litet med bred
panna, fin, spetsig nos och något insänkt profil,
näsborrarna vida, ögonen stora och
uttrycksfulla, halsen är vackert böjd, bålen cylindrisk,
väl sluten med synnerligen stark rygg, ovalt
kors och högt ansatt svans; benen seniga och
starka med väl markerade ledgångar, långa
och något sänkta kotor samt små, välformade,
fasta hovar; hårbeklädnaden är tunn och fin
och taglet i man och svans silkesmjukt. De
mest omtyckta färgerna äro skimmel, fux och
brunt. Rörelserna äro mjuka och elastiska,
uthålligheten och snabbheten beundransvärda.
Den arabiska hästen är även läraktig och from
och visar prov på stor förnöjsamhet och
härdighet. De hästar, som särskilt utmärkt sig
i dessa avseenden, ha företrädesvis använts
i aveln, varigenom dessa egenskaper allt mer
och mer befästats inom rasen. Som föl tages
den arabiska hästen ofta från modern redan
vid en månads ålder, utfodras sedan sparsamt
med kamelmjölk och ett knappt bete och
företer därför ända till 3-års-åldern, då den börjar
vänjas vid ryttare, ett förkrympt utseende.
Fullt arbetsför anses hästen ej förr än vid
6—7 år, men det arbete, som då kräves, är
ofta synnerligen strängt; araben tager vid
behov utan skonsamhet ut sin hästs yttersta
krafter. Hans beprisade kärlek till hästen
är blott en sägen.
Man känner ej med säkerhet den arabiska
hästens härstamning. Att den ej
ursprungligen tillhört sin nuvarande hemort, Arabien,
framgår därav, att araberna vid tiden kort
före början av vår tidräkning ännu ej kände
hästen. Allmännast antages, att den
härstammar från det inre av Asien. Från den
centralasiatiska typen avviker den arabiska hästen
dock i många avseenden och särskilt i
huvudets form. Andra forskare anse den arabiska
hästen härstamma från den inhemska
europeiska hästen av den mindre typen. E. T. N.
Arabiska litteraturen, en av de största i
världen, delar sig naturligast i tvenne
tidsskeden, före och efter Muhammed. Från den
förmuhammedanska perioden härstammar ett
antal över ett vidsträckt område spridda
inskrifter (lihjanska, thamudenska
och safatenska), av vilka den äldsta är
en gravskrift från en-Nemära vid Damaskus
(år 328 e. Kr.). Den egentliga litteraturen
från denna tid utgöres uteslutande av lyrisk
poesi; de äldsta alstren torde gå tillbaka till
400-talet e. Kr. Ur det i flera dialekter
splittrade talspråket uppstod här som
annorstädes ett diktens och sångens språk, och ur
detta utvecklade sig småningom en
väsentligen enhetlig språkform, som tjänar som norm
för hela den följande tidens klassiska
skriftspråk. Den poetiska formen nådde tidigt
en hög utveckling med 16 olika på
stavelsekvantitet och versfötter byggda metra och
lagbundna slutrim. Varje vers består av en
enda, i två halvverser delad rad, och rimmet
bildas egentligen av en enda konsonant, som
är densamma hela dikten igenom (varav
namnen Z-dikt, t-dikt o. s. v.). En sådan rik
formell utveckling, vartill hela den följande tiden
har blott obetydliga nybildningar att lägga,
förutsätter nödvändigt en mycket längre
utvecklingstid än de par århundraden, från vilka
vi äga litterära minnesmärken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
