Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arabiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1209
Arabiska litteraturen
1210
Det lyriska innehållet rör sig kring vissa
bestämda motiv, i främsta rummet kärlek,
men sällan lycklig sådan, oftare sorg och
klagan över den älskades hårdhet eller över
skilsmässa genom stammarnas vandring. Därnäst
komma sorgekväden över i strid fallna
släktingar, ofta diktade av kvinnliga skalder.
Lovprisande av egna och stammens bedrifter,
smädelser mot personliga fiender och andra
stammar, skildringar av stäpp och oaser,
stäppens djurliv och i synnerhet den egna
ridkamelens företräden utgöra andra stående
temata. Diktare funnos bland alla klasser och
trosbekännare (även kristna och judar), såväl
hos öknens beduiner (esch-Sch aji f a r ä,
A’n tara, Zuha fr, I m r u - u 1 ■ q a i’s) som
vid furstehoven i Damaskus och el-Hira (e
n-Näbiga, Ta’rafa). De förnämsta alstren
av den förislamiska poesien äga vi i tvenne
berömda samlingar, de s. k. »muallaqät» och
»hamäsa».
Muhammeds egen tid, till vilken hör
författaren av den äldre b u r d a, en dikt, som
förhärligar Muhammeds mantel, kännetecknas
litterärt av koranen, vilken utan att vara
det oupphinneliga skönhetsideal, som
muhammedanerna tro, dock som verk av en enda
man är dess mer framstående, som vi ej
känna något likartat. Språket är icke helt
prosa, utan stora delar äro skrivna på s. k.
rimprosa, där rimslut uppträda med kortare,
oregelbundna mellanrum. Denna rimprosa,
som säkerligen är av äldre ursprung, blev
genom koranen mönster för högre retorisk stil.
Jfr för övrigt Koran.
Det ef ter muhammedanska skedet kan delas
i 3 perioder: 1) den klassiska, till omkr.
år 1000, 2) den efterklassiska, som
vanligen anses avslutad med mongolernas
inbrott (omkr. 1258 men lämpligen kan
räknas ända till den tid, då osmanernas
herravälde genom Egyptens erövring (1517)
utsträcktes över islams kulturfolk, och 3)
förfallets period, till närvarande tid. Andra
islamiska länder, först Syrien, Eufratländerna
och Egypten, sedan även Persien, norra Afrika
och Spanien, undanträngde till stor del det
arabåska stamlandet från dess första
rangplats inom den trots sin territoriella
utsträckning och de nationella motsatserna dock till
anda och stil enhetliga arabiska litteraturen.
Den klassiska perioden. Under
omajjadernas tid glänste framför andra
skalder den meckanske kärlekssångaren Ibn abi
Rabia (d. omkr. 718), vars dikter
andades en varm känsla, och de tre
huvudsakligen som smädediktare berömda hovskalderna
el-A’chtal (d. 710) i Syrien. Djarir (d. 728) och
el-Fara’zdaq (d. omkr. 728) i Mesopotamien,
men först under abbasidernas tid utvecklar
sig den arabiska litteraturen i rikare mått.
Främst bland hovets diktare stå Abu-Nuwäs
(d. 810), vin- och kärleksnjutningens men
framför allt pederastiens glödande sångare,
den religiöse skalden Abu-l-Atähi ja (d. 826)
och prinsen Ibn-el-Muta’zz (d. 908), arabernas
ende egentlige representant för det metriska
eposet. Men ryktbarast av alla blev hos
araberna e 1 - M u t a n a’b b i (se denne). Nu
börjar ock rimprosan användas i religiösa tal,
i politiska brev och framför allt i
»maqamer-na». Som grundläggare av denna konstform
gäller den snillrike el-Hamadäni (d. 1007). I
dessa maqamer (eg. »ort, plats», här »litterär
krets») uppträder den litteräre vagabonden,
som under allehanda äventyr far världen
omkring och överallt träffar på vittra
kompar-ser, vilka underhålla varandra med
uppdiktade äventyr på rimprosa och sinnrika
maximer på vers. Vid denna tid framträda de
arabiska bearbetningarna av den
ursprungligen indiska sagan »Qalia wa-Dimna» (se d. o.),
den buddistiska romanen »Barlaam och
Joa-saf» (se d. o.) och den då ännu självständiga,
sedermeia med »Tusen och en natt»
införlivade Sindbad-sagan m. fl.
Den för oss viktigaste delen av den
arabiska litteraturen är den historiska. Om
den förislamiska tiden, särskilt dess
genealogier, lämnar el-Kalbi (d. 819) värdefulla
meddelanden. Profetens förnämsta biografer äro
Ibn Ishäq (d. 768; se Ibn H i s c h ä m) och
Ibn Sad (d. 845). Utom talrika
monografier över berömda mäns liv, viktiga
händelser, släkthistorier och stadskrönikor
(Mec-ka m. fl.) äga vi betydande världshistoriska
arbeten av bl. a. T a’b a r i och M a s ü d i
(se dessa). Vid sidan av den politiska
historien börjar även litteraturhistorien bli
föremål för forskning. Abu-1-Fa’radj
el-Isbahäni (d. 967) ger i sin »kitäb el-’agäni»
(»sångernas bok») ytterst rikhaltiga
underrättelser om skaldernas liv, dikternas
melodier och historiska anledningar. Detta
arbete är en av de främsta källorna för
kännedomen om den hedniska och islamiska
tidens kultur och sociala förhållanden ända
fram till författarens egen tid. Lika viktig
är en-Nadims »Fihrist» (»katalog), författad
988, en nästan fullständig förteckning på alla
arabiska författares arbeten, både original och
översättningar, jämte biografiska data.
Den geografiska litteraturen utgör
ännu i dag den enda källan för vår kännedom
om stora delar av Asien, Afrika och Europa
under flera århundraden. El-Hamdäni (d.
945) författade en fullständig beskrivning
över arabiska halvön, och e 1-M a’ q d i s i
gav år 985 en sammanfattning av den dåtida
systematiska geografien. Av stort intresse äro
även de talrika resebeskrivningarna —
vidsträckta resor ansågos som en nödvändig
förutsättning för alla slags vetenskapsmän —
och särskilt de, som beröra Europa, såsom
Ibn Fadläns resa till bulgarerna vid Volga
921, Ibn Jaqübs berättelser om Tyskland och
de slaviska länderna.
Redan på 700-talet började araberna åt sitt
eget språk ägna ett noggrant studium,
framkallat av skillnaden mellan det rådande
tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
