Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arabiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1211
Arabiska litteraturen
1212
språket och koranens och poesiens språk (jfr
Arabiska språket). Basra vid nedre
och Kufa vid mellersta Eufrat voro säten för
två vitt berömda, med varandra
polemiserande grammatiska skolor, av vilka den
basris-ka slutligen blev den rådande. På
grundvalen av den inom den syrisk-persiska
biand-kulturen ivrigt studerade aristoteliska logiken
utarbetades här ett grammatiskt system, vars
fullständighet och skarpsinnighet, trots en
konstlad schematism, ännu icke överträffats,
och efter indiska mönster gjordes noggianna
undersökningar över språkljudens bildning
och inverkan på varandra. Den basriska
skolans system erhöll sin slutliga form genom
persern SibawalTi (d. 796), vars stora verk
»el-kitäb» (»boken») senare språklärda blott
kunde överträffa genom en klarare anordning
och noggrannare formulering. En betydande
filologisk verksamhet utvecklades också i
utförliga kommentarer till poetiska,
grammatiska och filosofiska arbeten, som vi utan dessa
icke skulle kunna fullt förstå, och det tidigt
började lexikaliska arbetet fick en första
avslutning av persern el-Djåu’hari.
Högre än alla andra grenar av mänskligt
vetande stå för muhammedanen de studier,
som ansluta sig till religionens källor,
koranen och traditionen. Då dessa även utgöra
grundvalen för rättsvetenskapen, så är det
förklarligt, att huvudmassan av den arabiska
litteraturen inom både den klassiska och den
efterklassiska perioden utgöres av teologiska
och juridiska verk. Koranen äger inom islam
vida större betydelse som kunskapskälla än
någon annan religiös urkund inom sin krets.
Konsten att läsa högt de heliga verserna
i den vokallösa arabiska texten så, som de
rätteligen borde läsas, blev, sedan kalifen
Omar genomfört sin kanoniska recension av
korantexten, den första vetenskapen, vilken
snart ledde till de grundliga fonetiska och
grammatiska undersökningar, som gåvo
modersmålets studium en rangplats, som det
aldrig ägt inom någon annan litteratur.
Sedan följde den för alla religionssamfund så
viktiga utläggningens, tolkningens vetenskap,
varigenom alla troslärors dogmer småningom
och alltefter behov erhöllos. Grundläggande
för denna vetenskap är ovannämnde Tabaris
korankommentar. Näst efter koranen utgjorde
traditionen, »hadith», troslärans och
rättsvetenskapens källa. Då koranens bud icke räckte
till för de många teologiska spörsmål, som
upp-kommo genom diskussionerna med kristna
teologer, eller för den praktiska juridikens otaliga
fall, åberopade man som normer yttranden eller
handlingar av profeten eller av dem, som stått
honom nära. Redan tidigt hade dessa börjat
upptecknas med noggrant angivande av
sa-gesmännens kedja (den s. k. »isnäd», stöd)
från den förste meddelaren ända ned till
upptecknaren, en i litteraturhistorien troligen
enastående företeelse. De sex stora ortodoxa
traditionssamlingarna (de två förnämsta av
e 1 - B u c h a r i och e 1 - M u’s 1 i m) få sedan
samma betydelse för islam som kyrkofäderna
och de ekumeniska mötenas beslut för
katolicismen. De på hadith stödda etiska och
juridiska lärosatserna sammanfattades under
benämningen »sunna» (regel, bud) till skillnad
från koranens bud (»fard»). På samma
traditionens grund stå också de 4 stora ortodoxa
ritusgrupperna, i vilka de rättroende,
sunni-tiska muhammedanerna äro fördelade, medan
de schiitiska ha helt andra
traditionssam-lingar (jfr Islam och Schiiter).
Den egentliga filosofiska
spekulationen, som ledde sitt upphov från
översättningar från grekiskan — HunäTns (d. 873)
översättningar av Aristoteles och Platon
övergingo sedan både i den hebreiska och den
medeltida latinska litteraturen —, var en mer
exotisk företeelse och liksom några andra
profana vetenskaper av större betydelse för
Europa än för araberna själva.
Matematik, astronomi och medicin byggde
vid sitt första framträdande på grekisk och
indisk grund. Inom matematiken
utarbetade araberna särskilt algebra, talteori
och trigonometri långt över sina främmande
mönster. Särskilt märklig är e 1 - C h w
a-razmi (se denne), vars till latin översatta
lärobok i algebra behärskade den europeiska
matematiken ända in i renässansens tid. På
astronomiens område blevo de likaledes
det medeltida Europas läromästare genom
sina till latin översatta arbeten av e 1 - B a
t-t ä n i (se denne) m. fl. samt Ptolemaios’ »A
1-m a g e s t» (se Ptolemaios). Däremot
framträdde kemien till en början blott
som alkemi även hos sin mest berömde
id-kare, Dja’bir (omkr. 770). Tidigt berömd blev
den på översättningar av Galenus och
Hippo-kråtes grundade arabiska läkekonsten, vars
mest lysande namn under denna period var
er-Räzi (se R h a z e s).
Den efterklassiska perioden. Då
icke blott skalder utan även vetenskapsmän i
regel till sin existens berodde av ett
furstehus, sammanhängde hos araberna litteraturens
blomstring nära, med de politiska
förhållandena. När kalifatet i Bagdad inemot år
1000 förlorade sin gamla betydelse, upphörde
därför denna stad att vara det centrum för
islams andliga liv den dittills utgjort. Under
den efterklassiska perioden finna vi därför
författarna spridda än hos den ena, än hos
den andra provinsdynastien över islams hela
ofantliga område. — Av skalder, vilkas
dikter vittna om mer än formell talang, förtjäna
nämnas den syriske filosofen el-Maa’rri (d.
1057), som sjöng om alltings intighet och alla
religioners lika värde, samt Ibn el-Färid (se
denne) och profetens lovsångare el-Buslri (d.
1294), vars stora »qasidat el-burda»
(»manteldikten», den yngre B u r d a) nästan gäller
som helig. En rik blomstring fann
diktkonsten även vid de små furstehoven i Spanien,
där det också uppstod nya folkliga
diktfor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
