Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arabiska litteraturen - Arabiska siffror - Arabiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1213
Arabiska siffror—Arabiska språket
1214
mer, vilkas litterära alster äro för oss långt
mera njutbara än de klassiska qasiderna. En
ännu mera folklig karaktär och
framställningsform utmärka de nu talrikt
framträdande sagorna och novellerna, av vilka
samlingen »T u s e n och en n a 11» (se d. o.)
är den mest bekanta.
På historiens område har denna
period att uppvisa ännu mer lysande namn än
den föregående: inom världshistorien Ibn
e 1 - A t h I r (se denne), Abul-Fidä och
Ibn C h a 1 d ü n (se denne) och inom
specialhistorien e 1 - M a q r i z i (se denne). Därjämte
skrevos talrika värdefulla biografier ej blott
över furstar — Saladdin, Timur-lenk m. fl. —
utan av I b n - C h a 11 i k ä n (se denne) även
över andra berömda män.
Aven på geografiens fält äga vi flera
arbeten av bestående värde: av e 1 - B i r ü n i
(se denne) en beskrivning av Indien, som
måhända är den arabiska geografiens förnämsta
verk, av J a q ü t (se denne) ett stort
geografiskt lexikon, av e 1 -1 d r I s i (se denne)
en handbok i systematisk geografi. Hit hör
också en stor mängd viktiga reseskildringar,
framför allt av Ibn B a 11 ü t a (se denne),
som bereste nästan hela den då kända världen
från Gibraltar och inre Afrika ända till Kina.
Språkvetenskapen hade flyttat från
Basra och Kufa till den av seldschukfursten
Nizam-el-mulk grundade högskolan i
Bagdad, och där verkade utmärkta
vetenskapsmän. Grammatiken behandlades mönstergillt
av ez-Zama’chschari (d. 1143) i »el-Mufassal»
och av Ibn Adjurrüm (d. 1323), vars otaliga
gånger utgivna, lärobok »el-’adjurrümija»
ännu i dag är den allmännast använda inom
alla muhammedanska länder. Klassiska
arbeten i lexikografi skrevos av el - Fi r
uzabä-di (se denne) och IbnManzür (d. 1311),
vars jätteverk »lisän el-’arab» (»arabernas
språk») först i vår tid utgivits (20 bd, Bulaq.
1883 ff.). — I närmaste samband med
filolo-gien stod kor an tolkningen, inom
vilken bl. a. e 1 - B a i d ä w i (d. 1286)
utmärkte sig.
Inom dogmatiken intages främsta
rummet av e 1-G a z ä 1 i (se denne), i vars
talrika arbeten alla den föregående tidens
teologiska och filosofiska: tvistefrågor behandlas
och vinna var sin för islam definitiva lösning.
Vid periodens slut sökte den berömde e
s-S u j ü t i (se denne) att i sina mångfaldiga
(över öOO) skrifter sammanfatta hela
tidevarvets spekulation. Mysticismen nådde ännu en
sista uppblomstring med islams störste
mystiker. Ibn el-A’rabi (se denne), vars
skrifter ännu gärna läsas.
Dén aristoteliska filosofien
representeras av några av den arabiska
litteraturens för oss mest bekanta namn, framför
andra A v i c e n n a, eg. Ibn Sinä, och A v e
r-r o e s, eg. Ibn Ruschd (se dessa). Med
1200-talet kan man anse den arabiska filosofien
som självständig disciplin utslocknad; blott
den formella logiken fortfor att odlas som
propedeutisk kurs för teologiska studier. Av
andra profana vetenskaper blomstrade utom
medicinen, förnämligast representerad av
Avi-cenna och M a i m o n i d e s (se denne), även
botaniken, matematiken och i synnerhet
astronomien. Et-Tüsi (d. 1273), som byggde ett
ob-servatorium åt mongolfursten Hulagu, ansågs
som sin tids störste naturvetenskapsman.
Litterär tillbakagång. Under sista
perioden av den arab, litteraturen — från
os-manernas erövring av Egypten (1517) till närv.
tid — gör sig en allmän tillbakagång i alla förr
odlade litteraturgrenar gällande, ända till dess
i våra dagar genom närmare beröring med
Europas folk en ny, ehuru ännu svag
uppblomstring i västerlandets fotspår kan skönjas.
Visserligen utsträcker den arabiska
litteraturen sitt område till Indien och Malajiska
öarna, Öst- och Centralafrika, men den har
förlorat Spanien. De nytillkomha folkslagen
ha icke som förr Persien och Spanien givit
islams kultur ny livskraft, och den arabiska
bildningens centralhärdar äro numera Kairo
och Beirut. Störst är nedgången inom
diktkonstens gamla former, men därigenom har
folkpoesien, som med sin accentuerande
metrik i st. f. den forna kvantiterande i varje
fall mera tilltalar oss, kunna komma till sin
rätt (Sachau, »Arabische Volkslieder aus
Mesopotamien», 1889; Stumme, »Tunisische
Mär-chen und Gedichte», 1893; Socin, »Diwan aus
Centralarabien», 1900; Dalman,
»Palästini-scher Diwan», 1901). Av övriga
litteraturgrenar blomstrar egentligen blott mysticismen i
de stora sufitiska dervischordnarna i
Stam-bul, Damaskus och Kairo. Eljes finna vi blott
enstaka förträffliga arbeten, såsom H ä d j i
Chalifas (se denne) allmänna islamiska
litteraturlexikon samt tvenne stora arabiska
lexika: »täg el-’arüs» (»brudens krona»,
Bulaq, 1890) och »el-Muhit» (»oceanen», Beirut,
1869). — Litt.: Brockelmann, »Geschichte der
arabischen Literatur» (2:a uppl., 2 bd, 1909);
Nicholson, »A literary history of the Arabs»
(1923). " H. A. (P. L.)
Arabiska siffror, se Siffra.
Arabiska språket, Jet i norra och mellersta
Arabien inhemska språket, är det i litterärt
hänseende viktigaste av de semitiska språken.
Om dess allmänna art, släktingar och
nuvarande dialekter se Semitiska språk.
Det arabiska alfabetets 28 tecken återgiva
var sitt konsonantljud. Vokalljuden
motsvaras i skriften blott av 3 tecken, vilka
återgiva var sin grupp av nyanser: a (de mest
öppna), i (de halvöppna) och u (de mera
slutna) : dessa tecken, som vanligen blott nyttjas
för koran och poesi, skrivas ovanför eller
nedanför föregående konsonants tecken.
Accenten ligger (i det äldre språket) i regel på den
närmast före ultima belägna långa, (d. v. s.
med lång vokal försedda eller på konsonant
slutande) stavelsen; finnes i ordet icke någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
