Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetarsemester - Arbetarskydd - Arbetarskyddskonferenser eller -kongresser - Arbetarskyddslagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1241
Arbetarskydd—Arbetarskyddslagstiftning
1242
tids anställning erfordras för rätt till
semester. Enligt arbetstidskommitténs utredning
åtnöjto 69,462 arbetare semester år 1917. Vid
mitten av 1919 voro omkr. 133,400 arbetare
genom kollektivavtal tillförsäkrade sådan
ledighet. Lagstadgad arbetarsemester av mer
allmängiltig omfattning torde ej förekomma
mer än i ett fåtal länder, såsom Ryssland,
Österrike och Polen. Arbetstidskommittén
avgav år 1920 betänkande med förslag till lag
om arbetarsemester, men detta förslag har ej
ännu (1923) lett till någon lagstiftning.
Arbetarskydd. Detta ord har i viss mån
olika innebörd, allteftersom det användes i
vidsträckt eller inskränkt bemärkelse.
Under arbetarskydd i den förra bemärkelsen
inbegripas allehanda anordningar, som ha till
ändamål att trygga arbetarna mot
missförhållanden och risker, för vilka arbetarna
särskilt äro utsatta, sålunda ej blott
skyddsanordningar mot olycksfall och ohälsa till
följd av arbetet samt reglering av
minderårigas och kvinnors användande till arbete
utan även försäkring mot olycksfall i
arbete, fastställande genom det allmännas
försorg av minimilöner, tillförsäkrande åt
arbetarna av tillfredsställande bostäder m. m.
Taget i mer inskränkt bemärkelse betecknar
förevarande ord väsentligen blott sådana
åtgärder, som ha till ändamål att mer direkt
trygga arbetarna mot menliga verkningar av
arbetsförhållandet, t. ex. olycksfall el. ohälsa
i arbetet, överansträngningar, sedliga faror el.
hinder att begagna undervisning. Lag av 29/e
1912 om arbetarskydd. A. M.
Arbetarskyddskonferenser eller -kongresser.
De under senare hälften av 1800-talet
framträdande strävandena att på internationell
basis främja arbetarnas skyddande mot
olycksfall och ohälsa i arbetet ha givit
upphov åt ett flertal intenationella möten.
Såsom sannolikt i viss mån av grundläggande
betydelse må nämnas den av tyske kejsaren
sammankallade arbetarskyddskonferensen i
Berlin 1890. Man enades å denna konferens
om en följd av uttalanden rörande bl. a.
gruvarbete, söndagsarbete samt minderårigas och
kvinnors användande till arbete.
Betydelsefull var även en kongres i Paris 1900, varå
beslöts bl. a. att bilda Internationella
föreningen för lagstadgat arbetarskydd (se A
r-betarskyddslagstiftning). På
föranstaltande av denna förening hölls
sedermera ett flertal internationella möten, såsom i
Genève 1906, Luzern 1908, Lugano 1910,
Zürich 1912 och Bern 1913, varvid olika frågor
rörande arbetarskyddet behandlades. Såsom
på sätt och vis en fortsättning av dessa
sammankomster torde kunna anses den genom
fredsfördragen efter världskriget upprättade,
årligen sammanträdande Intenationella
ar-betskonferensen (se A r b e t a r s k y d d s 1 a
g-s t i f t n i n g). A. M.
Arbetarskyddslagstiftning betecknar
sammanfattningen av de rättsregler, som äro
meddelade rörande arbetarskyddet, här taget i
inskränkt bemärkelse. För upplysningar
angående lagstiftning, hänförande sig till andra
ämnen på arbetarskyddets område, taget i
vidsträcktare bemärkelse, hänvisas till
exempelvis Bostadsfrågan, Minimilöner,
Moderskapsförsäkring och
Olycksfallsförsäkring.
Arbetarskyddslagstiftningens uppkomst är
ehuru enstaka bestämmelser av motsvarande
innebörd tidigare förekommit, i regel
förbunden med industrialismens framträdande. Då
denna företeelse är av ganska olika datum
i skilda länder, varierar även de olika
ländernas ifrågavarande lagstiftning till sin
ålder rätt mycket. Industrialismen i nutida
mening gjorde sig först gällande i England,
och man förlägger också i allmänhet den
moderna arbetarskyddslagstiftningens första
framträdande till detta land.
Såsom naturligt var, avsågo de första
lagstiftningsåtgärderna på förevarande område
de mest skyddsbehövande eller barnen — i
den engelska textilindustrien, som med
maskinteknikens genomförande vid slutet av
1700-talet hastigt uppblomstrat, hade
upprörande missförhållanden vid minderårigas
användande gjort sig gällande. Genom en
lag av år 1802 föreskrevos beträffande barn,
använda såsom arbetare i textilindustrien,
vissa begränsningar av arbetstiden ävensom
vissa åtgärder av hygienisk innebörd och till
beredande av undervisning. Dessa
föreskrifter, som vidare utvecklades i ett flertal lagar,
följdes av liknande bestämmelser rörande
minderåriga över 13 år samt sedermera av
vissa inskränkningar med avseende på rätten
att sysselsätta kvinnliga arbetare.
Först långt senare började lagstiftaren att till
förmån för arbetarna i gemen ägna
uppmärksamhet åt behovet av en mer fullständig och
ingående skyddslagstiftning mot olycksfall
och ohälsa i arbetet. Från att till en
början ha varit praktiskt taget tämligen
betydelselös till följd av bristande kontroll,
tryggades ifrågavarande lagstiftnings tillämpning
småningom genom ett omfattande
inspek-tionsväsen. — Tämligen likartad torde
utvecklingen ha varit i flertalet industriländer.
I fråga om arbetarskyddslagstiftningens
utveckling under senare tid bör måhända
nämnas, att den, från att till en början ha
varit inriktad endast på fabriksarbetet,
småningom utvidgats till att omfatta ett allt
större område för kroppsarbete och därmed
jämförlig verksamhet. Ett arbetsområde, som
länge var undandraget
arbetarskyddslagstiftningens tillämpning — och på sina håll allt
fortfarande är så —, utgöres av den s. k.
hemindustrien (se d. o.). Med hänsyn
till de svåra missförhållanden, särskilt med
avseende på avlöningen (utsvettningslöner),
som rätt allmänt framträtt inom denna
verksamhet, har den emellertid numera i stor
utsträckning gjorts till föremål för särskild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
