Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetarskyddslagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1243
Arbetarskyddslagstiftning
1244
lagstiftning, som i väsentlig mån går ut
på att genom det allmännas försorg fastställa
minimilöner.
Ett krav, som länge stått på arbetarnas
dagordning men först på senaste tiden
förverkligats, avser arbetstidens
begränsning för alla kategorier av
arbetare — ej blott de minderåriga — till högst
8 timmar för dag och 48 timmar för vecka.
Bestämmelser om maximiarbetsdag jämväl
för vuxna arbetare hade visserligen tidigare
förekommit i en del länder, men dessa
bestämmelser hade i regel saknat praktisk
betydelse. Med världskrigets slut och
freds-traktaternas stadganden angående »arbetet»
blev frågan emellertid aktuell, och lagstadgad
8-timmarsdag är nu införd i förutom vårt
land. Norge, Finland, Tyskland,
Nederländerna, Belgien, Frankrike, Schweiz, Spanien,
Tjeckoslovakien, Polen m. fl. stater. I en del
andra stater, såsom Danmark, England,
Italien och Amerikas förenta stater, torde
enahanda begränsning i stor omfattning vara
genomförd medelst avtal.
Lagstadgad reglering av arbetstiden
förekommer även i vissa andra avseenden. Se
Nattarbete, Söndagsvila.
Redan ganska tidigt uppkom tanken på att
genom internationell reglering
undanröja de hinder för skyddslagstiftningens
utveckling, som ansågos ligga i konkurrensen
de olika länderna emellan. Tanken kom dock
icke till något mer betydelsefullt
förverkligande förrän år 1900, då en kongress i Paris
beslöt bildandet av Internationella
föreningen förlagstadgat
arbetarskydd. Denna förening, som hade
sektioner i flera kulturstater, bl. a. Sverige,
upprätthöll Internationella
arbetsamtet i Basel, utgav en periodisk redogörelse
för det sociala lagstiftningsarbetet i olika
länder. Bulletin des Intern a tion
a-1 e n Arbeitsamtes, samt åvägabragte
bl. a. tvenne internationella konventioner —
om förbud mot användande av vit fosfor vid
tändstickstillverkning och om förbud mot
kvinnors nattarbete. Efter upprättandet av här
nedan omtalade internationella organisation
torde föreningen, ehuru fortfarande bestående,
väsentligen ha förlorat i betydelse.
Genom förut berörda stadganden i
fredstraktaterna upprättades den
Internationella arbetsorganisationen, som
har till uppgift att förverkliga det i
traktaterna angivna, vittomfattande sociala
reformprogrammet. Denna organisation, som
innefattar samtliga till Nationernas förbund
anslutna stater jämte några utanför
detsamma stående, har till organ den årligt
sammanträdande Internationellaarbetskon-f e r e n s e n, Internationella
arbets-byrån i Geneve samt denna byrås styrelse.
De å konferenserna antagna
konventionsför-slagen och »rekommendationerna» skola enligt
f redstraktaterna underställas vederbörande
lagstiftande myndigheter i de till organisatio
nen anslutna staterna. Av de hittills hållna
konferenserna, i Washington 1919, Genua 1920
samt Genève 1921 och 1922, ha beslutits
sammanlagt 16 förslag till internationella
konventioner och 19 rekommendationer, vilka beslut
givit anledning till en mångfald
lagstiftningsåtgärder. Det mest uppmärksammade
kon-ventionsförslaget, angående 8-timmarsdagen.
har emellertid hittills ratificerats endast av
ett fåtal stater.
I Sverige inträffade industrialismens
genombrott först mot slutet av 1800-talet, och
även vår arbetarskyddslagstiftning är av
ganska sent datum. Den huvudsakliga,
författningen på ifrågavarande område utgöres
av lagen om arbetarskydd av 29
juni 1912. Den ersatte de olika förut gällande
författningarna på området och har en syn
nerligen vidsträckt, för att icke säga nästan
allmängiltig, omfattning. Den äger nämligen
med några få undantag tillämpning å varje
slag av rörelse eller arbetsföretag, vari
arbetare användas till arbete för arbetsgivares
räkning. Även arbetarbegreppet är enligt
lagen mycket vidsträckt, i det såsom
arbetare skall räknas envar, som utför arbete för
annans räkning utan att i förhållande till
denne vara att anse såsom självständig företagare.
Lagens grundläggande bestämmelse med
avseende på skydd mot yrkesfara (se d. o.)
ålägger arbetsgivaren att iakttaga allt, som
med avseende på arbetslokaler, maskiner och
redskap eller eljest med hänsyn till arbetets
natur skäligen kan anses av nöden för att
skydda hos honom sysselsatta arbetare mot
olycksfall och ohälsa i arbetet. Denna
bestämmelse utvecklas sedan närmare genom ett
antal specialföreskrifter, åsyftande att särskilt
framhålla behovet av skyddsåtgärder i vissa
angivna avseenden. Se
Skyddsanordningar, Yrkeshygien och Å n
g-pannekontroll.
I fråga om användandet av
minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, stadgar
lagens grundläggande bestämmelse i detta
avseende, att minderåriga icke få användas till
arbete på sådant sätt, som kan anses medföra
fara för olycksfall eller överansträngning
eller annan menlig inverkan på deras hälsa eller
kroppsutveckling eller för dem innebära våda
i sedligt hänseende. Minderårig skall beredas
erforderlig ledighet för deltagande i
religions-samt sådan yrkes- och fortsatt
skolundervisning, som helt eller delvis bekostas av staten
eller kommunen. Som ett allmänt villkor för
minderårigs användande föreskrives, att den
minderårige skall ha fullgjort sin skolplikt
och fyllt tolv år. I industriellt arbete, som
bedrives i något större omfattning, är
åldersgränsen 13 år för gossar och 14 år för flickor.
Till arbete av sistberörda slag får minderårig
ej heller användas utan läkarundersökning,
och minderåriga arbetare i dylik verksamhet
äro föremål för årliga läkarundersökningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
