Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetslön - Arbetslöshet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1263
Arbetslöshet
1264
m i 1 ö n e r. Den ryktbaraste åtgärden i detta
syfte är den av drottning Elisabet i England
år 1563 utfärdade lärlingslagen, den s. k.
statute of apprentices, som ålade
fredsdomarna att varje år reglera lönerna »efter
tidens överflöd eller knapphet». Med
liberalismens genombrott på 1800-talet försvunno
alla sådana bestämmelser, men i senaste tid
ha i Australien försök gjorts att påbjuda
löner, i det minimilöner föreskrivits
inom de sämst avlönade industrierna.
Fackföreningarnas politik går i allmänhet ut på
att få gemensamma, fastslagna minimilöner för
en hel industri, åtminstone inom orten.
Under naturahushållningens tid härskade
naturalöner; men numera är
penninglönen regel inom industrien i de
flesta länder, ehuru det ej alls är ovanligt, att
vissa förmåner (t. ex. bostad) förenas med
penninglönen. Naturalönen har understundom
brukats till arbetarnas utsugande (se
Trucksystem). Då lönen utgår i penningar, måste
skiljas på n omin al 1 ö n, själva
penningbeloppet, och reallön, de förnödenheter, som
kunna köpas för detta belopp. Vid
bestämmande av arbetarens verkliga inkomst är det
givetvis ej nog att känna reallönen för en viss
tidsenhet; man måste också veta huru stor del
av året han har arbete, ja, rätteligen även
huru många år av arbetsduglighet hans yrke
tillåter.
Principerna för lönens bestämmande (1 ö n
e-systemen) äro mycket olika och av &tor
betydelse för arbetets beskaffenhet. De två
grundformerna äro tidlön och stycklön. T i
d-lönen (tim-, dag-, veckolön o. s. v.) utgår
efter den på arbetet nedlagda tiden,
stycklönen el. ackordlönen efter
arbetsproduktens kvantitet, oberoende av arbetstiden.
Bägge lida av flera fel, och ingendera
förekommer ofta i sin renhet. Tidlönen ger
ingen uppmuntran till flit, medan stycklönen
däremot lätt kan driva arbetaren till
överansträngning och eggar till största möjliga
resultat utan hänsyn till resultatets kvalitet.
En hel mängd biandsystem finnas därför
(enklast är stycklön med garanterad
timpenning såsom minimum). Dessutom
förekomma premiesystem av olika slag; de
flesta avse endast att driva upp kvantiteten
genom ofta mycket invecklade
progressions-metoder, men premier förekomma även för
produktens kvalitet, arbetarens sparsamhet
med råmaterial m. m. -— I de många fall,
då varje enskild arbetares andel i produkten
är svår att bestämma, kunna ackord- och
premiesystem ombildas till kollektiva,
så att lönen utgår efter en hel arbetsgrupps
produkt; övertager gruppen såsom helhet
arbetet, kallas systemet gruppackord;
sker det däremot av någon förman, föreligger
ett ackordmästarsystem, vilket
senare innebär stora faror för arbetarnas
ut-svettning (jfr Svettningssystem). —
I vinstandelssystemet (sed. o.)
ut
går lönen i större eller mindre utsträckning
efter hela företagets vinst. Därmed
besläktad är den s. k. glidande löneskalan
(eng. sliding scale), som fastställer ett visst
förhållande mellan lönen och den färdiga
produktens försäljningspris eller mellan
densamma och företagens stigande eller fallande
nettovinster. Jfr Arbetsfred.
Man har velat göra gällande, att de högst
avlönade arbetarna i allmänhet äro de, som
det lönar sig bäst att använda. Endast de
väl betalda arbetarna äro i stånd att
utveckla den energi och duglighet, som fordras
för att i dess fulla utsträckning utnyttja
tekniken i nutidens högst utvecklade industrier.
Nämnda lag om »de höga lönernas ekonomi»
bör emellertid ej tillmätas allmängiltighet,
och framför allt märkes, att det endast är en
varaktigt hög lön, som har den
beskrivna verkan, ty blott en sådan kan höja
arbetarens levnadsstandard, och först därmed
kan man bli en dugligare arbetare. — Litt.:
G. Bagge, »Arbetslönens reglering genom
sammanslutningar» (1917). E. Hkr. (K. Å.)
Arbetslöshet. Först efter industrialismens
genombrott och efter uppkomsten av en
lönarbetarklass, som för sitt livsuppehälle är
uteslutande hänvisad till arbetsförtjänst, har
överflöd på arbetskraft förekommit i sådan
utsträckning, att det utgjort ett socialt
mass-problem. Den äldre näringsrätten och
be-suttenhetslagstiftningen i förening med en
hård tjänstehjonspolitik sökte dessförinnan
avskräcka från och förebygga arbetslöshet.
Skrå- och hallordningarna inom
stadsmanna-näringarna och lösdrivares rättslöshet och
däremot svarande behandling, då de voro utan
»laga försvar», äro exempel härpå. Såsom
följd av de tämligen regelbundna
konjunktursvängningarna i det nutida näringslivet
uppkom särskilt stor arbetslöshet vid
depressions-perioderna under 1800-talet. I allmänhet
ingrep samhället vid sådana tillfällen icke
på annat sätt än genom fattigvården. Den
gängse meningen, att det allmänna borde
avhålla sig från alla andra åtgärder till
arbetarklassens hjälp, stod här hindrande i
vägen för en mera positiv socialpolitik.
I principiellt hänseende bedömes nämligen
arbetslöshetsfrågan ännu mera olika än andra
socialpolitiska problem. Från
nationalekonomiskt håll göres gällande, att arbetslösheten
beror på arbetskraftens brist på rörlighet och
arbetslönens oböjlighet, vilka faktorer
försvåra de arbetslösas överflyttande till de
ständigt växlande produktionsområden, där
sysselsättning skulle kunna beredas för lägre
arbetslön. På företagarhåll åter anses de starka
växlingarna i den moderna industriens
produk-tionstakt kräva en viss reserv av arbetslösa,
som anställas vid full drift och entledigas vid
minskad och som på grund därav städse äro
mindre väl kvalificerade än den mera
stadigvarande arbetsstyrkan. Arbetslösheten
uppfattas sålunda mera som en fråga om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
