Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Argyrokastro, Gjinokastër, Ergeri - Argyroneta - Argyropelecus - Argyropulos, Johannes - Arhat, Arhant - Arholma - Arhusiander, Magnus - Aria - Ariadne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Argyrokastro—Ariadne
48
A’rgyroka’stro, G j i n o k as t e r, Ergeri,
stad i s. Albanien, nära grekiska gränsen;
omkr. 12,000 inv., mest greker. Tillverkning
av ett förträffligt snus, fuli.
Argyronéta, se Vattenspindel.
Argyropèlecus, se Plattfiskar.
Argyropülos, Johannes, lärd grek (omkr.
1416—86). Kom 1434 till Italien, där han i
Padova höll föreläsningar över grekiska
litteraturen, särskilt Aristoteles. 1456 kallades
han av Cosimo de’ Medici till Florens. A.
översatte arbeten av Aristoteles till latin. En
av hans lärjungar var Reuchlin.
Arhat el. A r h a n t (skt »värdig,
ärevördig»), en term, som vunnit sitt eg. burskap
inom buddhismen och jainismen (se dessa ord)
men möjligen tillhört ett ännu äldre skede
inom indisk religion. I buddhismens
kanoniska och övriga skrifter betecknar ordet som
regel en helig man av Buddhas lära, en, som
uppnått slutstationen på den »åttafaldiga
vägen» (se B u d d h i s m), övervunnit
okunnigheten och ernått den högre insikten och
befriats från återfödelse. Ordet synes
småningom ha försvunnit ur levande bruk inom
buddhismen och användes i senare urkunder
knappast annat än som epitet för Buddha och
hans närmaste lärjungar. Inom jainismen
betecknar a. den högsta religiösa värdigheten,
den av religionsstiftare, och är en titel för
Mahavira och dennes föregångare såsom
grundare av jainaläran, vilken i sanskrit därför
ofta betecknas som ärhata, »härstammande
från a.» I den östasiatiska buddhismen äro
de 16 eller 18 eller 500 Buddhas lärjungar
betecknade med detta namn (kin. lo-han av
forn-kin. a-la-han = arhant, jap. rakan) och spela
en synnerligen viktig roll i tempel, konst,
folklore etc. J. Ch-r. B. Kgn.
Arholma, ö i yttersta uppländska
skärgården, s. ö. om Björkö och invid den s. k. A
r-holm alede n; tillhör Björkö-A. socken (se
d. o.). Mycket besökt av sommargäster.
Frodig och rik vegetation på sydsidan.
Ankarplats och två fyrar, A. norra och A. södra.
På öns högsta punkt finnes A. vida synliga
känningsbåk (se bilden), uppförd 1758.
Arhusia’nder, Magnus, affärsman,
kommunal- och riksdagsman (1829—1908). Över-
Utsikt över Arholma brygga.
Arholma båk med utsikt mot öppna havet.
tog 1868 en större trävaruaffär (Heffners
a.-b.) i Sundsvall. A., som kraftigt bidrog
till Sundsvalls förkovran, var flera år ordf, i
dess stadsfullmäktige samt i Västernorrlands
läns landsting. A. var led. av Andra
kammaren 1883—92 lagt, och 1895—1901 samt 1892
urt. — 1894 av Första kammaren. Han
tillhörde frihandelsvänliga centern, sedermera
liberala samlingspartiet.
Äria, en musikalisk konstform, inom
vilken skiljes mellan sångaria och
spelaria. Den senare (ofta kallad a i r) är en
på instrument utförd, i tvådelad visform
hållen melodisk sats, vanlig på 1600- och
1700-talen. Viktigare är sångarian, vars
utveckling är nära förbunden med operan men som
användes även i oratorier, kantater eller
såsom självständigt konsertnummer. I sin
under senare hälften av 1600-talet fastslagna
form kom arian att bestå av två delar, efter
vilka såsom tredje del tillkom en upprepning
(tredelad dacapoaria). En mindre aria
med enklare byggnad och utan koloratur
kallades arietta el. cavatina.
Operaarians egentliga uppgift var att, i motsats
till det dramatiskt rörliga recitativet, ge
uttryck åt en samlad lyrisk stämning, men med
sångkonstens överhandtagande och operans
förfall urartade den till ett ofta tomt
bravurstycke (koloraturaria). Härav ha i
operans historia föranletts reformsträvanden,
som fordrat trognare överensstämmelse
mellan text och musik och som dels gett arian mer
karaktär av »Lied», visa (Gluck), dels låtit
den deklamerande, recitativiska stilen bli
förhärskande (Wagner).
Aria’dne, dotter till konung
Minos på Kreta. Då Theseus (se
denne) från Aten hade kommit
till Kreta för att offras åt
Mino-tauros, som dvaldes i labyrinten,
gav hon honom ett trådnystan,
vars ända han skulle fästa vid
porten, så att han med dess hjälp
skulle finna vägen tillbaka ur
labyrintens slingrande irrgångar —
därav ordet »ariadnetråd».
Sedan flydde hon med honom på
hans skepp. Theseus övergav
henne — dårad av gudarna, säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
