Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ariadne - Ariadnetråd - Arianer - Arianism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Ariadnetråd—Arianism
50
Ariadne på Naxos. Målning av A. Wertmüller i
N ationalmuseum.
somliga sagor —, under det hon låg slumrande
på ön Naxos. När hon vaknade, var hon nära
att förtvivla, men då kom Dionysos,
vinguden, och upphöjde henne till sin gemål.
I konsten har A. ofta blivit framställd,
särskilt såsom liggande på stranden av ön
Naxos, övergiven av Theseus (så t. ex. å
Wertmüller s tavla i Nationalmuseum i Stockholm).
Ariadnetråd, ledtråd, medel att reda sig ur
svårigheter. Se A r i a d n e.
Ariäner, se Arianism.
Ariani’sm, en på 300-talet uppkommen lära,
vars upphovsman var Arius (A r e i o s), en
alexandrinsk presbyter, direkt lärjunge till
Lukianus från Antiokia och genom honom till
Paulus från Samosata, som var representant
för den dynamistiska monarkianismen. Arius
tog utgångspunkt i ett abstrakt gudsbegrepp,
enligt vilket Gud är det rena, osammansatta,
odelade varat och som sådant ensam ofödd och
evig. Logos kan ej vara född av Fadern.
Han skulle då tillhöra Guds väsen och
upphäva dess egenskap att vara odelat och
osammansatt. Logos tillhör fastmer helt det
skapades värld, skapad genom Guds vilja i tiden,
före världen och såsom denna av intet
(»Sonen har en början»; »det var en tid, då han
icke fanns»). Sonen är därför av ett helt
annat väsen än Fadern, varför han ej kan
ha fullkomlig kunskap om dennes väsen.
Därför må ej ägnas honom samma ära som Gud,
och man kan ej heller bedja till honom. Men
han är en fullkomlig skapad varelse och själv
som Logos skapare av världen. Då den av
Logos bestämde Kristus begagnade sin frihet
till att förbliva god, har Gud, som förutsett
detta, alltifrån början skänkt honom en sådan
härlighet, att han kan kallas Gud. Kristus
blev sålunda ett slags skapad halvgud, som
tillika själv skapar, en uppfattning, som
föranledde Arius att i sin kristologi
övervägande betona de moraliska synpunkterna. Mot
Arius uppträdde hans egen biskop
Alexander. Men Arius lyckades vinna stora
ska
ror för sin lära, och Alexanders åtgärd att
avsätta honom stegrade endast hans iver. I
biskop Eusebios i Nikomedeia, som redan
förut stod på ungefär samma teologiska
ståndpunkt som Arius, fann han en kraftig
och djärv medhjälpare. Partisplittringen
inom kyrkan var snart i full gång, i synnerhet
sedan Arius i Egypten organiserat en egen
församling. Sina läror omskrev han i enkla,
ofta burleska uttryck och till populära
folkmelodier. För att medla fred i de allt
häftigare striderna utlyste kejsar Konstantin
den store ett ekumeniskt möte i Nicaea 325.
Här formulerades »de 318 fäders heliga
symbol», vari såsom kyrkans tro fastställdes, att
Kristus är Guds son, född, icke skapad, och
av samma väsen som Fadern. Av det grekiska
uttrycket för väsensgemenskap, homousios,
uppkom benämningen homousianer för
anhängarna av detta nicenska symbolum. Arius
och hans närmaste anhängare landsförvisades.
Arianerna avväpnades dock icke, och med
stöd av ett hovparti, som leddes av kejsarens
syster Konstantia, lyckades de få Arius’
förvisning upphävd (328). När Alexanders
efterträdare i Alexandria, biskop Athanasios,
vägrade att lyda kejsarens befallning att
återupptaga Arius i kyrkan, blev Athanasios
avsatt och landsförvisad. Arius avled 336.
Även kejsaren dog kort därefter. —
Aria-nernas främste ledare blev nu Eusebios av
Nikomedeia (d. 342), och efter växlande
strider befästes arianernas välde både i
öster-och västerlandet. Kejsar Konstantins höll i
sitt hovläger i Sirmium fyra synoder i frågan.
Efter synoden i Milano 355
exkommunicera-des homousianernas främsta biskopar i
västerlandet. Athanasios av Alexandria, som
hem-vänt från sin landsförvisning, anfölls med
militärmakt i sin egen kyrka och måste med
livsfara gömma sig hos Egyptens munkar.
Men när det yttre motståndet var brutet,
uppstod en inre splittring, som upplöste
arianerna i flera partier, vart och ett med sina
läroformuleringar. Athanasios förblev dock
orubblig, och slutligen skedde ett närmande
mellan moderata arianer (de s. k.
homoiousia-nerna) och homousianer till ett ungnicenskt
parti, och synoden i Konstantinopel,
sammankallad av kejsar Theodosius 381, fördömde
åter de arianska partierna och erkände den
nicenska formeln för orienten och fördömde
arianismen. Arianismen hyllades docks länge
bland åtskilliga germanfolk, och väst- och
östgoter ägde i Wulfilas bibel en ariansk
översättning. Först från synoden i Toledo
589 omfattade västgöterna ortodox katolsk
tro. Hos langobarderna bevarade sig
arianismen till inemot mitten av 700-talet. — Litt.:
G. Aulén, »Dogmhistoria» (1917) ; H. M.
Gwat-kin, »The arian controversy» (2:a uppl. 1900);
A. v. Harnack, »Lehrbuch der
Dogmenge-schichte» (4 uppl. 1909—10); Hj. Holmquist,
»Kyrkohistoria, 1» (1922); J. Gummerus, »Die
homöusianische Partei bis zum Tode des Kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
