Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armenien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Armenien (Historia)
104
talas Aram, Salmanassar II :s samtida. Folket
bar från hans tid efter sin
huvudgudomlighet Kaldis namnet kal der (se d. o.; ofta
på grund av namnlikhet förväxlat med
kal-déer). Själva benämnde härskarna sitt land
B i a i n a; i assyriska inskrifter kallas landet
kring Van U r a r t u, motsvarande bibelns
Ararat; den grek, benämningen var C h a
1-d i a. Det kaldiska rikets glansperiod inföll
under Menuas (omkr. 800) och hans
närmaste efterföljare. Rester av borgstäder,
kanaler och vattenledningar bära ännu vittne
om kaldernas höga civilisation, och riket
över-flyglade en tid nästan sin arvfiende Assyrien.
Rusas II (omkr. 690—670), en av Menuas’
ättlingar, förde betydande fejder med den
assyriske konungen Assarhaddon, men efter
hans tid började det kaldiska rikets makt
att avtaga, och omkr. 550 dukade det under
för ett västerifrån kommande, indoeuropeiskt
erövrarfolk, armenierna. Kalderna höllo
sig länge kvar längst uppe i de nordliga
bergstrakterna, och ur folkblandningen
mellan dem och de invandrande stammarna
uppstod det armeniska folket.
Redan under 500-talet hade emellertid
landets nya armeniska herrar kommit under
persernas välde och lydde sedan först
under Alexander den store och därpå under
seleukiderna. Men under krigen mot
romarna grundade syriska ståthållare omkring
190 f. Kr. tvenne självständiga riken, S t o
r-A rmenien ö. om Eufrat med huvudstaden
Artaxata vid Aras och Lill-A rmenien
v. om samma flod, och redan omkring 150
f. Kr. kom det förra under en gren av de
partiska arsakiderna. Den berömdaste
av denna ätt var Tigranes den store, som bl. a.
underlade sig Lill-Armenien (70 f. Kr.) men
slutligen måste nöja sig med en del av riket
som nådegåva av romarna (63 f. Kr.).
Sto r -A rmenien (landet ö. om Eufrat)
var i det följande ett tvistefrö mellan romare
och parter (se P a r t i e n) och för en kort tid
(114—117 e. Kr.) införlivat som provinsen
Armenia med det romerska riket samt
erövrades 232 av nypersiska rikets grundläggare,
Ar-daschir. Tiridates (Trdat) den store gjorde åter
med romersk hjälp landet fritt 286 och införde
kristendomen (jfr Armeniska kyrkan).
Men den del av armeniska folket, som höll fast
vid hedendomen, sökte sitt stöd hos perserna,
och 387 fingo perserna den större och
östra delen (Persarmenia), som 428
fullständigt införlivades med nypersiska riket. De
persiska ståthållarnas (marzpanernas) välde
utmärktes av svåra kristendomsförföljelser
och talrika uppror. När persiska riket efter
636 erövrades av de arabiska kaliferna, blev
även A. en arabisk provins och styrdes sedan
av kalifernas ståthållare. En av dessa,
armeniern Askot, erkändes 885 som
underkonung i A. Han var av bagratidernas
frejdade adelsätt och grundade
bagratidernas dynasti (885—1079), under vilken
landet kraftigt uppblomstrade. Efter
bagratidernas störtande intogo de östromerska
kejsarna en del av landet, medan seldschukerna
slogo under sig det övriga. På 1200-talet
följde den mongoliska erövringen, som
förnyades av Timur lenk (1390), men 1472, sedan
turkmenerna erövrat Persien, kom även
Stor-A. som provins till Persien. Därefter följde
den turkiska erövringen under Selim I (d.
1520) av Stor-A. förutom den östligaste delen,
som förblev under perserna. Som Selims
ståthållare återställde kurden Idris ordningen i
landet och lät kurder bosätta sig i de öde
byarna; landet indelades i små sandjak, styrda
på slättlandet av turkiska ämbetsmän, i
bergstrakterna av inhemska hövdingar.
Lill-Armenien (landet v. om Eufrat)
innehades efter Tigranes’ fall av flera
romerska lydfurstar efter varandra, blev 70 e. Kr.
romersk provins (Armenia minor) och efter
världsväldets delning en provins i östromerska
riket. Omkr. 1080 lyckades Ruben, en
släkting till bagratiderna i Stor-A., att i Lill-A.
grunda ett självständigt rike, som under hans
efterkommande, rubeniderna, utsträckte
sig över Cilicien och Kappadokien. Detta lilla
kristna rike spelade en betydande roll under
korstågen, då det stödde korsfararna. 1198
lät en av dess furstar, Leo II, i Tarsos kröna
sig till konung, men 1375 erövrades det av
sultanen av Egypten, intogs sedan efter
vartannat av turkmener och perser och erövrades
1514 av osmanerna under Selim I, varefter
det utgjorde en del av Turkiet.
Armeniernas egentliga nationella hemvist
förblev det forna Stor-Armenien, delat mellan
Turkiet och Persien. De voro inom Turkiet
talrika även i Cilicien men i övrigt spridda
över Mindre Asiens städer och i
Konstanti-nopel. De över Turkiet spridda armeniernas
borgerliga ställning var densamma som de
övriga kristnas. De fingo behålla sin religion och
stodo under prästerna som styresmän i civila
och religiösa angelägenheter. Deras högste
representant inför sultanen var den armeniske
patriarken i Konstantinopel. Den
prästerliga styrelsen blev tryckande och despotisk,
men en grad av offentligt liv bevarades, och
därur framväxte efter hand nya nationella
strömningar. De armeniska köpmännen i
Konstantinopel förvärvade stora rikedomar.
Några av församlingarna voro sedan
medeltiden förenade med romerska kyrkan och lydde
under påven, och särskilt genom denna gren
av armeniska kyrkan bevarades förbindelsen
med västerlandet.
Av avgörande politisk betydelse blev
uppkomsten av ett ryskt Armenien. Det persiska
A., som 1639 utvidgades med provinsen
Eri-van, kom till större delen genom freden i
Turkmantschai 1828 till ryssarna, som redan
1829 fingo sin första del även av turkiska
A. Genom ryskt inflytande blev armeniska
kyrkans katolikos i Edschmiatsin erkänd
som armeniska kyrkans allmänna överhuvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
