Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armenien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Armenien (Historia)
106
även av patriarken i Konstantinopel.
Kurdernas lokala inflytande i det turkiska A.
trängdes tillbaka, och den turkiska
reformrörelsen från mitten av 1800-talet utsträcktes
till armenierna; 1862 övergick den högsta
ledningen av armeniernas angelägenheter
från patriarken till en av de armeniska
kommunerna vald högsta församling. Men avbrott
skedde efter Abd-ul-Hamids tronbestigning
(1876) och rysk-turkiska kriget (1877—78).
Ryssarna, som fått delar av A. (Kars, Batum
och Ardahan), gjorde då armeniernas sak till
sin och uppmuntrade till en början det
hemliga arbetet på upprättandet av en
självständig armenisk storstat under rysk ledning.
Men efter mordet på Alexander II (1881)
och hans ministers, armeniern
Loris-Meli-kovs, fall övergav den nya ryska regeringen
armenierna och slog i stället in på en
våldsam förryskningspolitik, riktad mot
armeniska språket och kyrkan, vars samtliga gods
slutligen beslagtogos av regeringen (1903).
Även i Turkiet försämrades ställningen.
Sultanen hade i Berlintraktaten förbundit sig till
reformer i Armenien, och ett liknande löfte
hade givits åt England i
Cypernöverenskom-melsen kort förut. Men löftena infriades ej,
och makterna inskränkte sig till »noter» för
att framtvinga deras uppfyllelse. De
hemliga armeniska sällskapen satte nu sitt hopp
till oroligheter, som skulle kunna framtvinga
en europeisk inblandning.
Ytterlighetspar-tiet utgjordes av »hentsjakisterna»,
uppkallade efter sitt i London utgivna organ,
»Hentsjak» (»Klockan»). Äret 1894 medförde
en katastrof. Några av hentsjakister
anstiftade oroligheter i turkiska A. (1893) ledde till
en straffexpedition av kurdiskt rytteri och,
sedan denna av armenierna tillbakavisats
och sultanen därefter genom en firman
påkallat medverkan från alla trogna
undersåtar, till en den mest brutala massaker,
vari turkiska soldater deltogo. Nya
upprepade blodbad följde 1895—96. England sökte
med sig förena Frankrike och Ryssland till
gemensamt ingripande, men Ryssland avvisade
all tanke på tvångsåtgärder mot Turkiet, och
England var icke berett att ingripa ensamt.
När armeniska revolutionärer aug. 1896
bemäk-tigade sig ottomanska banken i
Konstantinopel för att demonstrera mot de kristna
makterna, som lämnat armenierna åt deras öde,
släpptes massan lös, och på två dygn
mördades 6,000 å. 7,000 armenier. Massakrerna
fortsattes i många andra turkiska städer och
riktade sig överallt mot de gregorianska och
protestantiska armenierna, medan de av
Frankrike och Ryssland skyddade katolska
och grekisk-ortodoxa bekännarna skonades.
Ohyggliga grymheter begingos. Enligt låga
beräkningar dödades, Konstantinopelmorden
ej inräknade, 20,000 ä 25,000 armenier.
Den ungturkiska revolutionen 1908 hälsades
även av armenierna som en begynnelse till en
ny tid. Men tillika växte de nationella
för
hoppningarna, och i Cilicien höllos
demonstrationer till förmån för ett oberoende A.,
åtföljda av våldsamheter mot turkarna. Då följde,
april 1909, en ny massaker i Adana, som
utvidgades till ett fruktansvärt blodbad i hela
Cilicien och norra Syrien på över ett
20,000-tal armenier. Detta och regeringens
godtyckliga minskning av armeniska representationen
i parlamentet samt andra åtgärder visade, att
ungturkarna tagit Abd-ul-Hamids politik i arv.
Turkiets inträde i världskriget på
centralmakternas sida 1914 i okt. var förbundet med
en plan till Turkiets återupprättande i det inre
som strängt enhetlig nationell stat, och i
sådant syfte skulle enligt en ungturkisk plan
armeniska folket som folk tillintetgöras
genom deportationer eller massakrer. Talaat
pascha lät anställa planmässiga massakrer
i största skala i Bitlis, Musch, Sivas,
Charput och Trapezunt. Armenierna
nedhöggos gruppvis, dränktes i havet eller floderna,
innebrändes eller bereddes, efter ett ytterst
förtvivlat motstånd, något annat, ofta
fruktansvärt dödssätt. Flickorna fördes till
turkiska harem. Återstoden av befolkningen
fördes fram till de stora vägarna och drevos där
vidare med föregivet mål till Mesopotamien
och östra Syrien, där man synes ha tänkt sig
möjligheten att grunda en ny armenisk
provins, men hunger, utmattning, sjukdomar och
fortsatta blodbad ryckte bort flertalet, och
endast en jämförelsevis ringa del nådde det
föresatta målet. Området mellan Erzerum,
Bitlis och ryska gränsen, vilket efter
Erze-rums fall (febr. 1916) var i ryssarnas händer,
blev räddat undan förstörelsen. En
uppskattning av offrens antal är av flera skäl svår.
Hela den armeniska befolkningen i de sex
s. k. armeniska vilajeten i Mindre Asien
(Bitlis, Diarbekir, Erzerum, Mamuret ul-Aziz,
Sivas, Van) uppskattades före kriget till mer än
1,000,000 personer. Omkr. 700,000 uppgivas ha
omkommit genom massakrer och deportation.
Rysslands slutliga sammanstörtande efter
tsarväldets fall (mars 1917) bragte ofärd
även över den räddade delen av A. Det nya
Sovjetryssland övergav armeniernas sak och
slöt fred i Brest-Litovsk (se d. o.) mars 1918,
och kort därpå återtogo turkarna Erzerum
samt erövrade Batum och Kars. A. hade 1917
med Georgien och Äserbeidjan bildat
Trans-kaukasiens federativa republik, men
förbundet var oenigt och föll nu sönder (maj 1918),
och den lilla armeniska republiken
E r i v a n, som samtidigt proklamerats, var
hänvisad till sina egna obetydliga krafter
samt låg dessutom i tvist med Georgien ocb
Äserbeidjan om viktiga gränsområden. En
tillfällig räddning beskärdes genom de
allierades seger över Turkiet och stilleståndet i
Mudros okt. 1918, som tvang turkarna att
utrymma A., och genom Sèvrestraktaten mellan
de allierade och Turkiet aug. 1920 erkändes
den nya armeniska staten, som utom Erivan
var avsedd att omfatta det huvudsakliga av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
