Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armfotingar - Armgrepp - Armida - Armillaria mellea - Armillarsfär - Arminianer - Arminius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Armgrepp—Arminius
132
Bild 2. Schematiskt längdsnitt genom en armfoting.
d tarm, e avsöndringsorgan, h hjärta, n
nervgang-lion, o manöppning, s skal, st stjälk, u arm.
cardines med lås och tänder vid
ledgången och Ecardines utan lås. Till den förra,
som är den formrikaste, hör den i nordens hav
rätt allmänna ovannämnda Terebratulina, till
den senare ett likaledes nordiskt och
dessutom fossilt släkte, Crania, som växer fast
med sitt underskal. L—e.*
Armgrepp, se Brottning.
Armida, en i Tassos »Gerusalemme liberata»
skildrad trollkunnig och skön förförerska,
prinsessa från Damaskus, som bedårade den
tappre korsfararen Rinaldo. Är motiv för
operor av bl. a. Gluck och Rossini.
Armilläria me’IIea, se Honungsski vling.
Observation med armillarsfär. Träsnitt ur en
astronomisk skrift, tryckt 1534.
Armillarsfär, ett urgammalt instrument för
bestämmande av himlakropparnas
koordina-ter, bestående av ett system av metallringar,
motsvarande meridianen, ekvatorn,
vändkretsarna och polcirklarna. Systemets axel var
inställd parallellt med jordaxeln. På axeln
satt en kring densamma rörlig ring, som
tangerade meridianringen vid polerna och
således representerade longituden. Då en på
longitudringen anbragt, kring centrum
vridbar diopter inställdes på en himlakropp,
kunde dennas timvinkel direkt avläsas på den
graderade ekvatorcirkeln och dess deklination
på den likaledes graderade longitudcirkeln.
— A. framställdes också såsom enbart de-
monstrationsobjekt, visande jordklotet i
centrum och samtliga ovannämnda fasta ringar
och därjämte zodiakbandet med ekliptikan.
T. W-n.
Arminiäner, ett religiöst parti inom den
nederländska kyrkan, som mot Calvins
stränga predestinationslära lärde en villkorlig
förutbestämmelse och fattade tron såsom
frukt dels av Guds nåd, dels av människans
vilja. Stiftaren av detta parti var Jakob
Arminius (1560—1609), predikant vid den
reformerta församlingen i Amsterdam 1588
och från 1603 professor i Leiden. Trots en
levande hängivenhet åt praktisk
kristendoms-förkunnelse indrogs Arminius efter hand i
dogmatiska lärostrider, särskilt med sin
kollega professor Frans Gomarus (se denne),
vars anhängare kallades gomarister.
Efter Arminius’ död proklamerade hans
lärjungar i avseende på den av Gud erbjudna
nåden en allt bestämdare universalism. Då
motståndarna fordrade, att staten skulle
undertrycka denna sektbildning, inlämnade
arminianerna till Hollands ständer 1610
en i fem artiklar avfattad s. k.
remon-strantie och fingo därav namnet r e m o
n-stranter. Enl. denna deras förklaring är
Guds förutbestämmelse betingad av
människans tro eller otro. Kristus har dött för
alla, som i tro tillägna sig hans förtjänst, och
hans frälsande kraft kommer blott dessa till
godo. Utan Guds nåd förmår människan intet;
nåden är nödvändig men icke oemotståndlig
och kan förloras.
Ett 1614 utfärdat toleransedikt förbjöd all
vidare strid. För att bilägga nya stridigheter
sammanträdde synoden i Dordrecht 1618—19
och gjorde sig på samma gång till anklagare
och domare, förkastade arminianernas fem
artiklar samt bekräftade »Confessio belgica»
och Heidelbergkatekesen (se d. o.) som
symboliska böcker för den holländsk-reformerta
kyrkan, över 200 arminianska präster
avsattes, och ett stort antal andliga och lekmän
emigrerade till England och Sönderjylland.
Sedermera förbättrades likväl arminianernas
ställning, så att de 1630 fingo religionsfrihet
samt rätt att bygga kyrkor och skolor.
Arminianerna utgöra nu blott några tusental.
Till arminianerna hörde den berömde
religionshistorikern K. P. Tiele. Litt.: Maronier,
»Jacobus Arminius» (1905). J. Hdr. (B. A.).
Armfnius, germansk folkhjälte (namnet
uppfattas vanl. som Herm ann
latiniserat). Tillhörde cheruskernas stam norr om
Harz. Efter att länge och med utmärkelse ha
tjänat i den romerska hären återvände han
omkr. år 7 e. Kr. till fosterbygden. Då kort
därefter romarna ville införa romersk
rättskipning och förvaltning i Germanien, som vid
denna tid kunde anses som romersk provins
ända fram mot Elbe, satte A. sig i
spetsen för en resning och lockade den romerske
ståthållaren Varus att med hela sin här
fördjupa sig i den oländiga Teutoburgskogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
