Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arnmödlingarna, Arnungarna - Arno - Arnoglossus laterna - Arnold, Benedict - Arnold, Christoph - Arnold, sir Edwin - Arnold, Gottfried - Arnold, Matthew - Arnold, Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
Arnmödlingarna—Arnold, Th.
146
Arnmödlingarna, Arnungarna, voro
den märkligaste norska stormannasläkten
under medeltiden. De hade sitt namn efter
Arnmod jarl, som kämpade vid Håkon jarls
sida vid Hjörungavåg 896 och föll där. Hans
son Arne bodde i Söndmör på gården Giske,
som blev ättens stamsäte. Ätten var rikt
begåvad och ärelysten men sniken efter makt
och gods samt hänsynklös. Arne var Olof den
heliges vän och länderman, och hans söner
Finn, Torberg och Arne förblevo konungen
städse trofasta och kämpade på hans sida i
slaget vid Stiklestad. Sonen Kalv däremot
var en av bondehärens anförare och skall
själv ha tillfogat konungen ett av hans
bane-sår. Från Torberg Arnesson, som äktade
Erling Skjalgssons dotter Ragnhild,
härstammade den mäktiga och inflytelserika Giskeätten
(utdöd 1265). Torbergs dotter Tora blev genom
sitt gifte med Harald Hårdråde stammoder
till den kommande konungaätten. Från Arne
Arnesson härstammade Bjarköätten (se
d. o.), som utdog på mansidan 1183 men på
kvinnolinjen fortsattes av den yngre
Bjarköätten, till vilken Giske övergick.
A’rno, flod i mellersta Italien, Toscanas
huvudflod. Upprinner på Monte Falterona i
Apenninerna och utfaller i Tyrrhenska havet.
Viktigaste bifloder: fr. h. Sieve, fr. v. Elsa.
Med Tiber står A. i förbindelse genom
Chiana-kanalen. Mellersta Arnodalen utgör ett av
Italiens skönaste landskap. Vid kusten var
landet förut sumpigt (maremmerna) men är
nu utdikat. Vid A. ligga städerna Florens
och Pisa. Längd 248 km; segelbar till Florens.
Arnoglo’ssus late’rna, se Tungevar.
Arnold [ä’nøld], Benedict, amerik.
general (1741—1801). Bidrog verksamt till
segern vid Saratoga 1777 och blev senare
guvernör i Filadelfia (1778) och i West Point
1780. Där inledde han genom major J.
André (se denne) förrädiska underhandlingar
med eng. generalen Clinton om att uppgiva
West Point men röjdes, när André
tillfångatogs, och flydde då över till eng. hären, där
han genast blev brigadgeneral. Begav sig 1782
till England men möttes där av allmänt förakt.
Arnold, Christoph, en som astronom
berömd tysk bonde (1650—95). Var den
förste, som fäste uppmärksamheten på
kometerna av 1683 och 1686 och iakttog planeten
Merkurius’ bana förbi solen 1690.
Arnold [ä’nald], sir Edwin, eng. skald o.
tidningsman (1832—1904). Var rektor vid ett
sanskritläroverk i Indien och sedan 1861
medarbetare i Daily telegraph i London. Rykte
som skald vann A. genom »The light of Asia»
(1879), »Asiens ljus», sv. övers, av V. Pfeiff,
med inledning av V. Rydberg (1888), en episk
dikt om Buddhas liv och lära.
Arnold, Gottfried, tysk mystiker o.
kyrkohistoriker (1666—1714). Angrep i sitt
märkliga arbete »Unpartheyische
Kirchen-und Ketzerhistorie» (1699—1700) kyrkans
ur-artning och slapphet och särskilt den
förstel
nade luterska ortodoxiens trostvång men tog
däremot i försvar kättare, sekterister och
mystiker och påstod, att endast hos dem
kristendomens anda levde i renhet. Inom den
kyrkohistoriska vetenskapen blev arbetet, som
framkallade en mängd motskrifter,
epokgörande, emedan det lärde att historiskt värdera
händelser och personer, att upptaga kättarnas
historia i kyrkans och att återfinna nya sidor
inom kyrkans utvecklingshistoria under
gångna tider. Under inflytelse från Dippel och
andra mystiker utgav A. »Geheimnis der
gött-lichen Sofia». A. dog som »andlig
inspektor» i Preussen. Se W. v. Schröder (1917).
Arnold [ä’nold], M a 11 h e w, eng. skald o.
kritiker (1822—88), son till Th. A., prof, i
poesi i Oxford 1858—67. A:s läsdrama
»Em-pedocles on Etna» (1853) och några
diktsamlingar, senast »New
poems» (1867), ställa
honom på en ganska
framskjuten plats
bland viktoriaskedets
engelska skalder. A.
är en typ av
findestil-lerad engelsk
bildning. Likt Wordsworth
sammansmälter han
tanke och stämning i
sina dikter men är
mera modernt anlagd;
han äger betydande
skildringsförmåga,
nobless, klarhet och en viss stillsam värme.
Han var även med framgång verksam som
litterär kritiker och angrep puritanska och
kälkborgerliga uppfattningar. Utövade även
ett med mycken uppmärksamhet följt
författarskap i religiösa och kyrkliga frågor,
varvid han trädde i opposition mot den
statskyrk-liga ortodoxien (»Literature and dogma»,
»God and the bible» m. fl.). A:s »Works»
utg. i 15 bd 1905. E. F-t.*
Arnold [ä’nold], Thomas, eng. präst o.
skolman (1795—1842). Föreståndare för
Rug-byskolan 1828, utövade A. där en kraftig
upp-fostrarverksamhet till 1841, då han kallades
till professor i
modern historia vid
universitetet i
Oxford. A. var en
uppfostrare av nationell
engelsk typ och har
utövat ett
pånyttfö-dande inflytande på
de engelska
skolorna. Allt pedanteri
och all formalism
voro honom
främmande. I
utvecklingen av den goda
kamratandan sökte han
sitt kraftigaste
upp
fostringsmedel, och han lärde sina lärjungar
sanningskärlek genom att tro dem på deras ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
