Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arnold, Thomas - Arnold av Brescia - Arnold-Forster, Hugh Oakeley - Arnoldson, släkt - Arnoldson, Karl Oskar (Oscar) - Arnoldson, Klas Pontus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Arnold av Brescia—Arnoldson, K. P.
148
Men framför allt var det genom att i skolan
ingjuta en kristen anda, som han nådde sitt
mål såsom uppfostrare. Hans predikningar
finnas utgivna i 5 delar. Livet i hans skola
skildrades av hans lärjunge Th. Hughes i
»Tom Brown’s schooldays» (sv. övers. 1878). —
Litt.: »The life and correspondence of Th. A.»
(2 bd, ny uppl. 1901); L. Strachey, »Eminent
Victorians» (ny uppl. 1921).
Arnold av Brescia [brä^a], ital. munk
och kyrkoreformator (d. 1155). Uppträdde
som präst i sin födelsestad Brescia med
ljungande vältalighet mot kyrkans världsliga
makt och egendom. De andliga borde efter
apostlarnas föredöme åtnöja sig med tionde
och frivilliga gåvor. Själv iakttog A. den
strängaste askes. Han vann många
anhängare och ansågs slutligen farlig för kyrkan
samt förvisades ur Italien. A. tog då sin
tillflykt till Frankrike. Här förde han vid
Abai-lards sida i Paris kampen mot den helige
Bernhard och blev slutligen på dennes
till-skyndan förvisad även ur detta land omkr.
1142. Påven Eugenius III återupptog
honom i kyrkans gemenskap. Då påven, som
låg i häftiga strider med romarna om den
världsliga makten, 1147 måst lämna staden,
blev A. den nya romerska republikens ledare.
År 1154 beläde Hadrianus IV Rom med
inter-dikt. Ett folkupplopp uppstod, och A. måste
fly till Toscana. Där greps han och
utlämnades på Fredrik Barbarossas befallning till
stadsprefekten i Rom, som lät hänga honom,
bränna liket och kasta askan i Tiber.
Arnold-Forster [ä’nold-fä’sto], H u g h O a
k-eley, eng. politiker (1855—1909), sonson till
Th. Arnold och adoptivson till sin fasters
man, politikern W. E. Forster (se denne).
Arbetade under adopti vfadern, då denne var
irländsk minister, och utgav en anonym
broschyr, »The truth about the land league», som
hade sin stora andel i den engelska oviljan
mot de irländska nationalisterna. Invaldes i
underhuset 1892 som liberal unionist, blev
1900 amiralitetssekreterare i Salisburys
ministär och 1903—06 krigsminister i den
bal-fourska. Hans omfattande plan till härens
förbättring motverkades inom hans eget
departement och övergavs vid ministärens fall
1906 för en ny liberal plan, som av honom
ivrigt kritiserades.
Arnoldson, släkt, härstammande från Lösen
i Blekinge. K. O. A:s far, förste
expeditionssekreteraren Lars Aug. A., var g. m. en
medlem av judiska släkten Raphael. K. P. A.
tillhör ej denna släkt.
Arnoldson, Karl Oskar (Oscar),
operasångare (1830—81). Tjänstgjorde efter
avlagd kameralexamen i Generaltullstyrelsen
och några andra verk men debuterade 1855
på Mindre teatern i Farinellis roll. Sina
studier fortsatte han under Stjernström och
Günther och övergick 1858 till Kungl.
teatern, där han s. å. debuterade som Max i
»Friskytten». Bland de lärare, som väsentligt
bidragit till hans utbildning, räknade A.,
liksom Arlberg, tysken Wieser, som varit
teatersångare men förirrat sig till ett café
cbantant i Stockholm. Av fruktan att
förlora sin röst begick
A. självmord i
Karlsbad i juli 1881. A.
var begåvad med en
välklingande och
omfångsrik tenorstämma, vilken han
omsorgsfullt utbildat i
alla avseenden;
särskilt ägde han en
betydande
koloraturfärdighet. Han var
lika omtyckt i den
erotiska som i den
heroiska genren. Sin
egentliga
individua
litet utvecklade han dock i den komiska
operan, där hans friska jovialitet kom
synnerligen väl till pass. Som hans bästa
roller kunna räknas Georges i »Vita frun», Raoul
i »Hugenotterna», Arnold i »Wilhelm Tell»,
Almaviva i »Barberaren» samt titelrollerna i
»Fra Diavolo», »Lohengrin» och »Postiljonen
från Lonjumeau». (Sbg.)
Arnoldson, Klas Pontus, skriftställare,
nobelpristagare (1844—1916), urspr.
järnvägstjänsteman, stationsinspektor 1871—81. Har
företrädesvis gjort sig känd genom sitt
nyrationalistiska författarskap och sin
verksamhet i fredssakens
tjänst. Han stiftade
1871
Sanningssökar-nes förbund och
redigerade tills, m. A.
F. Åkerberg 1878—
81 Sanningssökaren,
månadsskrift för
förnuftstro och
praktisk kristendom. Led.
av Andra
kammaren 1882—87,
brag-te han 1883 genom
motion där först på
tal frågan om Sveriges ständiga neutralitet.
S. å. stiftade han Svenska freds- och
skiljedomsföreningen och uppsatte i Stockholm den
liberala dagliga tidningen Tiden (se d. o.),
som redigerades av honom till 1885 men
sedan övertogs av Hj. Branting. A. utgav
senare Fredsvännen (1885—88), Nordsvenska
Dagbladet (1892—94) m. m. Genom talrika
större och mindre skrifter och i föredrag
sökte han i övrigt verka för fredsfrågan och
för ingående av skiljedomsfördrag med
främmande stater samt mot angrepp på Norge vid
unionskrisen. Bland hans talrika skrifter
märkas »Religionen i forskningens ljus» (1891
—92), det omfångsrika, till flera språk
översatta arbetet »Seklernas hopp, en- bok om
världsfreden» (1900) samt det efter hans död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
