Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Art - Árta (län) - Árta (stad) - Artabanos - Artafernes - Artal - Artaviken, Ambrakiska viken - Artaxerxes I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
Ärta—Artaxerxes I
186
visat. Denne utgick vid sina försök frän ett
godtyckligt valt material av ett visst slags
bönor. Genom urvalsförsök lyckades han att
ur detta isolera ett flertal skilda s. k. rena
linjer. Undersöker man ett antal bönor, som
tillhöra en och samma rena linje, finner man,
att de visa rätt betydande individuella
olikheter. Vikten varierade t. ex. i en linje
mellan 36 och 90 centigram. Materialets
enhetlighet dokumenterade sig däri, att man hos
avkomman finner samma medelvärde för vikten
av bönorna, vare sig man planterat ut en av
de tyngsta eller en av de lättaste bönorna i
det givna exemplet. Urval förmår ej att
förskjuta medelvärdet inom en ren linje. Den
variation, som man finner inom rena linjer,
härrör ifrån olikartade yttre förhållanden.
De individer, som tillhöra en och samma rena
linje, äro enligt W. Johannsens terminologi
genotypiskt lika. Genotypen är inbegreppet
av de gener eller arvfaktorer, som utgöra
organismens grundläggande konstitution.
Organismens företeelsetyp, »fenotyp», beror dels
av den genotypiska konstitutionen, dels av de
yttre förhållandenas, miljöns, modifierande
inflytande.
En blandning av olika linjer, som
genotypiskt äro föga skilda, bildar en
elementar-art. Ett antal elementararter slutligen, som
genotypiskt äro starkare skilda än de olika
linjerna inom en elementarart, utgöra arten.
Den verkliga enheten är alltså den rena
linjen. De yttre förhållandenas, miljöns,
inflytande kan vara mer eller mindre påfallande.
I vissa fall kunna så stora skillnader uppstå
som följd av olika yttre förhållanden, att
man kunde vara böjd att till olika arter
räkna två individer, som dock ha samma
genotypiska konstitution. Om man t. ex. odlar en
bekant prydnadsväxt, Primula sinensis, vid en
temperatur av 15—20°, bli blommorna röda,
vid en temperatur av 30—35° bli de däremot
vita. Om man klyver en maskros i två delar
och planterar den ena på slättlandet, den
andra i en bergstrakt, så skall man efter några
månader finna högst betydande skillnader
mellan plantorna, såväl med avseende på det
allmänna utseendet som i fråga om bladens
byggnad, hårbeklädnadens karaktär,
blomfärgen etc. Man talar i dessa fall om olika
»modifikationer» av samma art. Dylika
förändringar äro ej ärftliga. Det föreligger här ej
någon ändring av genotypen, endast av
feno-typen. Vad som ärves hos den omnämnda
Pri-mula-arten är enl. Erwin Baur ej en viss
blomfärg utan ett visst sätt att reagera mot yttre
faktorer. Förekomsten av modifikationer kan
naturligtvis bereda praktiska svårigheter vid
arternas avgränsning. Endast experimentet
kan skaffa klarhet, om en modifikation eller
om en ärftlig skillnad föreligger. Det finnes
i själva verket en varietet av Primula
sinensis, som även vid lägre temperatur har vita
blommor. Denna är alltså genotypiskt skild
från den förut nämnda varieteten. En individ
av den vid lägre temperatur rödblommiga
varieteten, som odlats i 30—35°, kan ej till
det yttre skiljas från den konstant
vitblommiga. Det kan alltså inträffa, att två
individer, som äro fenotypiskt lika, dock kunna
besitta genotypiska olikheter.
De växlande yttre förhållandena framkalla
hos somliga organismer s. k. säsongformer.
Hos en del fjärilar kan man urskilja en
vår-och en sommarform, som tidigare beskrivits
som skilda arter. Vanessa levana och Vanessa
prorsa ha t. ex. visat sig endast vara
modifikationer av en och samma art. Den förra
uppstår vid lägre temperatur (vårform), den
senare vid högre (sommarform). Hos
vattenlopporna, Dephnia longispina, Hyalodaphnia
cucullata, Bosmina coregoni, variera alltefter
årstiden kroppsstorleken, huvudets form och
svanstaggens längd. Den modifierande
faktorn är här framför allt näringen. Se vidare
svanstaggens längd. Den modifierande
fak-artiklarna Descendenslära,
Variation och Ärftlighet.
Artbilden kan kompliceras även genom
olikheter mellan olika utvecklingsstadier, genom
olikheter mellan könen (könsdimorfism),
genom olikheter mellan individer av samma kön
(polymorfism) samt slutligen genom
generationsväxling. Se vidare
Generationsväxling, Könsdimorfism, O n t
o-geni och Polymorfism.
Den vetenskapliga benämningen på en art
utgöres alltid av två latinska eller
latiniserade ord, av vilka det första anger släktet,
det andra är den speciella artbeteckningen.
Detta s. k. binominala beteckningssätt har
införts av Linné. I namnet Primula sinensis
anger Primula, att arten tillhör
Primula-slük-tet, under det att sinensis kännetecknar
densamma från andra till släktet hörande arter.
Finnas väl avgränsade varieteter eller
elementararter, beläggas dessa ofta med en
särskild beteckning, som sättes efter artnamnet,
t. ex. »Primula sinensis alba» eller »var.
alba». J. R-m.
Ärta, nomos (län) i v. Grekland i Epirus
(se d. o.); 1,793 kvkm, 53,051 inv. (1920).
Huvudstad Arta. Ä. avträddes 1881 till
Grekland av Turkiet.
Ärta, huvudstad i nomos A.., v. Grekland,
vid floden Årachtos, nära dess utlopp i
Artaviken. Var förr en mäktig handelsstad men
hade 1920 7,224 inv.
Arta’banos, konungar av Partien (se d. o.).
Artafe’rnes, brorson till storkonungen
Da-reios I, jämte satrapen Datis anförare för
perserna i slaget vid Marathon 490 f. Kr.
A’rtal, marockansk vikt, pluralform av
r o t a 1 (se d. o.).
Artaviken el. Ambrakiska viken,
vik av Joniska havet på Greklands västkust;
skiljer Akarnanien från Epirus.
Artaxe’rxes I, fornpersisk konung (bibelns
Artasasta), Xerxes’ son, med binamnet
Långhand. Regerade 464—424 f. Kr.
Un
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
