- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 2. Arckenholtz - Bergkalk /
195-196

(1923) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artilleri

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

195

Artilleri

196

Gammal indisk bronskanon.

tyngre och kraftigare pjäser. Dessa
artillerislag sammanfattas numera vanl. under
benämningen tungt fältartilleri.
Fästnings- och kustartilleriets pjäser äro dels
permanent uppställda, dels även rörliga. Det
rörliga fästningsartilleriet är i huvudsak
organiserat och utrustat i likhet med
fältartilleriet. Fartygs- eller sjöartilleriets pjäser äro
i regeln av samma slag som kustartilleriets
fasta pjäser. På senare tid har tillkommit ett
nytt artillerislag, benämnt
luftvärnsar-t i 11 e r i, avsett att nedskjuta luftfarkoster.
Det har såväl fasta pjäser, för ortsförsvar,
som rörliga pjäser, avsedda att deltaga i
fälthärens operationer.

Efter uppfinningen av krutet började detta
snart användas till drivmedel i skjutvapen.
Dylika eldvapen nyttjades, såvitt man nu

Observationspost för iakttagelse av artilleriets
eldverkan. Bild från tyska armén under världskriget.

känner, första gången i Spanien under förra
hälften av 1300-talet av morerna. De
eldvapen, som förekommo på 1400-, 1500- och
1600-talet och som i allmänhet kallades
kanoner, voro stora och tunga, varför de endast
med största svårighet kunde släpas efter hären
under dess rörelser. Därav följde, att de i
fältkriget ej kunde användas till annat än försvar.
Småningom började man inse vilken nytta
ett mera rörligt artilleri skulle kunna göra
i fältkriget. Alla ändringar gingo därför ut
på att göra materielen lättare. Gustav II
Adolf nämnes bland dem, som i denna
riktning verkat med största framgång. Under
1700-talet uträttades mycket för vinnande
av större rörlighet hos artilleriet. Sålunda
införde Fredrik II det ridande artilleriet,
vilket kunde åtfölja truppernas rörelser även
på slagfältet. Men utvecklingen fullföljdes
än vidare, och artillerivapnet blev under
1800-talet, i samma mån som det utvecklades med
avseende på rörlighet, jämväl ett verksamt
anfallsvapen.

De första kanonerna gjordes av trä,
förstärkt med ringar av tackjärn, eller av
järnstänger, som sammansvetsades. Senare, ända
in på 1800-talet, gjordes kanoner av brons,
gjutna i ett stycke. Numera göras de av stål.
Kanonerna voro ända till mitten av 1800-talet
slätborrade, d. v. s. inuti jämna och släta.
Först på 1840-talet började man räffla
kanoner, d. v. s. inuti kanonen göra flera
jämlöpande, spiralformigt vridna rännor, i vilka
projektilen med motsvarande utskjut skulle
löpa, och man avsåg därmed att giva
projektilen säkrare gång i luften för att
därigenom vinna större träffsäkerhet även på stora
avstånd. F. n. ha alla länders artillerier
räff-lade pjäser. Sedermera har vid artilleriet
även införts bakladdning. Om de olika slagen
av artilleripjäser se Artilleripjäs.

Svenska artilleriets utveckling. På
1400-talet medfördes artilleripjäser (k ä r r e b y
s-s o r) såväl under Eriks av Pommern och
Engelbrekts krigsföretag som under Karl
VIII Knutssons bekanta tåg till Skåne.
Det omtalas även, att ett styckegjuteri fanns
i Stockholm vid samma tid. Under Gustav
Vasa och hans söner kallades alla pjäserna
med ett gemensamt namn a r k 1 i (se d. o.)
samt delades i skjut- och kastpjäser. De
förra voro dels lätta, fältskytts, dels
tunga, murbräckor; de senare kallades
även mörsare el. bölare. Manskapet
benämndes bysseskyttar och f y r v e
r-k a r e, allteftersom dess uppgift var att
betjäna skjut- eller kastpjäserna. Högste
befälhavaren för allt arkli kallades överste
arklimästare, sedermera även överste
tygmästare. Under Gustav II Adolf
erhöll en general befälet över allt artilleri,
och artilleristyrkan synes vid trettioåriga
krigets tid ha uppgått till omkr. 2,500 man.
I början av 1600-talet benämndes högste
befälhavaren över allt artilleri riksfälttyg-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 17 16:12:00 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdb/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free