Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvsynd - Aryabhata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Aryabhata
226
som fristående i förhållande till varandra
utan måste betraktas som utslag av en
vilje-riktning, så stå ej heller de enskilda syndiga
individerna isolerade i förhållande till
varandra: synden är till såsom ett
överindivi-duellt sammanhang (G. Aulén, »Den
allmän-neliga kristna tron»). Detta överindividuella
syndiga sammanhang kan betraktas dels som
a., dels som ett syndens rike. En sådan
tankegång vilar på uppfattningen av
människosläktets inre organiska sammanhang, vilken
möter oss exempelvis i Apg. 17: 26 ff. Ordet
a. förekommer icke i bibeln. Besläktade
begrepp äro kött, köttsligt sinne, den gamla
människan o. dyl.
Under de första kristna århundradena
betonade särskilt de österländska kyrkolärarna,
då det gällde att finna grunden till den
allmänna syndigheten i världen, den fria viljan
och det personliga ansvaret, om också här och
var tanken på a. i anslutning till 1 Mos. 3
skymtar fram. Arvsyndsläran är dock
resultatet av västerländskt teologiskt tänkande.
Augustinus’ insats (framför allt i böckerna
»De gratia Christi et de peccato originali libri
II» och »De gratia et libero arbitrio») blir i
detta avseende epokgörande. Visserligen
anknyter han härvid till tankar, uttalade av
Tertullianus, Ambrosius m. fl., vilka dock i
fråga om ett ärvt syndatillstånd alltid
hävdat en viss viljans frihet. I urtillståndet var
människan enligt Augustinus i besittning av
•en på det goda, på tjänandet av Gud riktad
fri vilja och hade möjlighet att med hjälp av
den gudomliga nåden undvika synd och död
•och behålla sitt ursprungliga tillstånd av
enhet med Gud och herravälde över de lägre,
sinnliga krafterna samt en därav härflytande
inre harmoni. Men människan hade i sin fria
vilja också en möjlighet att synda, vilken
förverkligades genom Adams fall. Nu blevo
^genkärlek och högmod härskande i stället
för kärlek till Gud och ödmjukhet. Den
köttsliga begärelsen tog makten och upphävde
enheten med Gud och själens herravälde över
det kroppsliga. Av viljans riktning på det
-onda följde nödtvånget att synda och dö.
Detta nya tillstånd överföres genom avlelse
och födelse från släktled till släktled, och
eftersom alla människor voro till i Adam, ha de,
redan innan de själva begått någon syndig
handling, att bära arvsyndens tyngd, skuld
och straff. Genom individuella synder,
framsprungna ur de enskildas viljeavgörelser,
förökas denna ärvda synd. Från a. renas
människan genom det kristna dopet. Denna
arv-syndslära utformades i medveten motsats mot
pelagianismens brist på sinne för dels
kontinuiteten i viljelivet och syndens karaktär av
viljefördärv, dels människornas inre
samband. — Augustinus’ uppfattning i strid med
pelagianismen segrade vid tre synoder i
Kar-tago (412, 416 och 418). Nominellt fasthöll
■medeltidskyrkan Augustinus’ uppfattning
men stannade däremot reellt vid en
kompro
miss (semipelagianism), vilken går igen i det
tridentinska mötets ståndpunkt.
Luther och Calvin äro i motsats mot Zwingli
klart augustinska i denna fråga. Luther
ersätter dock ibland uttrycket a. med
»personsynd». Den luterska ortodoxien omhuldar
arvsyndsdogmen. Läran erhåller sin
skarpaste tillspetsning av Flacius, som lär, att
arvsynden blivit människans substans. Zwingli,
liksom ock socinianer och arminianer, tager
avstånd från Augustinus’ uppfattning. De
tala om en ärftlig sjukdom eller ett ärftligt
ont. Upplysningstidens rationalistiska
teologi angriper häftigt kyrkans arvsyndslära.
Delvis med av dessa riktningar lämnat
material kritiserar Schleiermacher dogmen på ett
ofta synnerligen träffande sätt. Han skjuter
åt sidan den från Augustinus och skolastiken
övertagna betraktelsen av problemet mot
bakgrunden av det första människoparets fall
och synd och understryker i stället t r o
s-medvetandet om synd, skuld och straff. Han
betraktar skildringen i 1 Mos. 3 såsom
episodisk och framhåller, att den väl i den
apo-kryfiska och apokalyptiska samt framför allt
i den senare homiletiska litteraturen kommit
att spela en dominerande roll men däremot
— med undantag för några hänsyftningar i
den paulinska teologien — nästan alls icke i
Gamla och Nya testamentet. I stället bygger
han på den paulinska motsatsen mellan kött
och ande. Både den ursprungliga
fullkomligheten och ursyndigheten måste ses från
synpunkten av den mänskliga naturens eget
väsen, oberoende av tidshändelser. Han
drager i härnad mot varje atomistisk
uppfattning av synden och betonar dess
gemensam-hetskaraktär, ej minst vad skulden beträffar.
Mer radikalt bryter Ritschl både i
terminologi och sak med kyrkoläran på denna punkt.
Arvsynden ersätter han med »syndens rike»
såsom uttryck för tanken på människornas
gemenskap i synd, en gemenskap, i vilken alla
de enskilda syndiga tankarna och gärningarna
äro inflätade. Den nyare teologien har tagit
starka intryck av Schleiermacher och Ritschl
i denna fråga. Den fördjupade insikten i
ärftlighetens betydelse i gemen har i senare
tid ökat intresset också för a:s problem.
Litt.: Fr. D. E. Schleiermacher, »Der
christ-liche Glaube» (6:e uppl. 1884); A. Ritschl,
»Die christliche Lehre von der Rechtfertigung
und Versöhnung» (1882—83); N. J. O. H.
Lindström, »Om synden, dess väsende och ursprung»
(1891); M. Pfannenstill, »Arfsyndens problem»
(1892); Hj. Danell, »A. Ritschls lära om
synden» (1892); C. Clemen, »Die christliche Lehre
von der Sünde» (1897) ; J. Lindskog,
»Schleier-machers lära om synden» (1912); G. Aulén,
»Dogmhistoria» (1917) samt »Den
allmänne-liga kristna tron» (1923). A. G-w.
Aryabhata, berömd indisk astronom och
matematiker (f. 476 e. Kr). Bl. a. ägde A.
kunskap om jordens rotation kring sin axel
samt angav värdet 3,me på talet jr. Hans
II . 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
