Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Astrilder, Bengalister - Astrocaryum - Astrofotografi - Astrofotografiska kongresser - Astrofotometer - Astrofysik - Astrognosi - Astrograf - Astrografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
Astrocaryum—Astrografi
370
amaranten (Lagonosticta senegala) från
Västafrika, blodfinken (Lagonosticta
brun-neiceps) från ö. och s. Afrika, t ige rf in ken
(Lagonosticta amandava) från Indien, s o
1-as t r il den (Neochmia phaethon) från
Nord-australien, granatastrilden (Uraeginthus
granatinus) från Sydafrika samt
fjärils-f i n k e n (Uraeginthus bengalus) från n. v.
Afrika. Alla äro härdiga och tacksamma
burfåglar. De äro samtliga fröätare. Rend.
Astroca’ryum, se Tuku mpalm.
Astrofotografi, fotografiens tillämpning vid
astronomiska observationer. Den räknar sina
anor tillbaka till fotografikonstens uppfinning.
Redan 1839 framställde nämligen Arago en
dagerrotypi av månen, dock utan att å
densamma lyckas erhålla några detaljer.
Därefter anställdes vid
Harvard-college-observa-toriet i Amerika astrofotografiska
experiment, och där togs 1850 den första
dagerro-typbilden av en fixst järna (Vega). Försöken
återupptogos 1857 med användning av
kollo-diumplåtar, varvid det lyckades att
fotografera stjärnor till 6:e storleken, och stjärnor
av 2:a storleken framkommo med 8
sekunders exposition. Även mätningar av plåtarna
för bestämningen av de fotograferade
stjärnornas inbördes lägen företogos.
Experimenten upprepades snart i London och New York.
Därvid uppnåddes en noggrannhet i
förfaringssätten, som tillät erhållandet av
skarpa mån- och solfotografier samt till exakta
mätningar fullt användbara st järnfotograf ier.
Det första lyckade fotografiska st
järnspektret erhöll amerikanen Henry Dräper 1872,
nämligen av Vega med 4 synbara
spektral-linjer. Genom uppfinningen av de torra
(gelatin-)plåtarna fördes a. in i ett
nytt skede, dels genom möjligheten att
exponera dessa längre än de våta plåtarna,
dels ock genom de torra plåtarnas större
ljuskänslighet. Det var Dräper, som 1881
började använda dylika plåtar och
därmed drev den fotografiska skärpan därhän,
att han på sina st järnfotograf ier fick med
även de svagaste stjärnor, som vid det
direkta betraktandet genom instrument av
samma dimensioner som det använda voro
synliga. Fotografiplåten hade således nu
blivit lika känslig som ögat. Efter denna epok
i astrofotografiens historia gick utvecklingen
ständigt emot ett allt vidsträcktare bruk av
de fotografiska metoderna inom olika grenar
av den observerande astronomien. För
studiet av månytan har fotografiens införande
varit av genomgripande betydelse, och den
bästa och tillförlitligaste kartläggningen av
månytans formationer sker nu på fotografisk
väg (se Månen). Även studiet av solen med
dess fläckar, facklor, protuberanser, korona
m. m. sker i våra dagar till huvudsaklig del
genom fotografi. Åtskilliga av de
märkligaste på sista tiden upptäckta företeelserna på
solytan och i solens atmosfär kunna över
huvud icke direkt iakttagas; deras utforskande
möjliggöres helt och hållet genom ett
skarpsinnigt utnyttjande av de fotografiska
metoderna (se Solen). Vid upptäckten av nya
småplaneter och nya månar till de stora
planeterna spelar fotografien numera
huvudrollen (se P 1 a n e t e r). I fråga om kometerna
har man först genom användandet av de
fotografiska metoderna fått en riktig
föreställning om den egendomliga strukturen hos
deras svansar och de gestaltförändringar, som
dessa undergå. Sin vidsträcktaste användning
har a. fått vid studiet av fixstjärnvärlden,
där den till stor del undanträngt de direkta
iakttagelsemetoderna och på flera områden
är allenahärskande.
Vid en internationell kongress i Paris 1887
sammanslöto sig aderton observatorier för att
söka åstadkomma en fotografisk
kartläggning av hela stjärnhimlen och fingo vart och
ett åt sig anvisad en bestämd zon av
him-melssfären. För att på detta sätt fotografiskt
kartlägga hela himlen erfordras många tusen
i timtal exponerade fotografier, vilka
tillsammans beräknas komma att upptaga
inemot 100 millioner stjärnor. På en viss serie
plåtar uppmätas de olika stjärnornas
inbördes lägen med fina mätapparater, som tillåta
en noggrannhet av ända till en tusendels mm.
Resultaten av dessa mätningar, ur vilka
stjärnornas lägen på himlen kunna beräknas
med en mycket hög grad av precision,
sammanfattas i en stor st järnkatalog, som torde
komma att upptaga flera millioner stjärnor.
Genom detta ännu pågående väldiga
kartläggnings- och mätningsarbete hoppas man få
en tillförlitlig grundval att bygga på vid
undersökningen av stjärnornas rörelser och
fördelning i världsrymden. Genom jämförelse
mellan noggranna bestämningar av
stjärnornas lägen vid olika tider skall man vinna allt
säkrare resultat angående deras på grund av
de enorma avstånden skenbarligen mycket
långsamt försiggående rörelser. (Se
Egenrörelse.) Det stora huvudändamålet med
dessa mödosamma och långvariga arbeten är
sålunda utforskandet av världsalltets
byggnad och mekanism. B—d.
Astrofotografiska kongresser, se
Fotografiska himmelskartan.
Astrofotomèter, astronomisk fotometer,
instrument för bestämmande av olika
himlakroppars ljusstyrka. Sådana finnas av en
mängd olika konstruktionstyper, av vilka
några grunda sig på fotografiens användning.
Se Astronomiska instrument.
Astrofysik, se Astronomi.
Astrognosi, stärnkunskap, kunskapen om
de på himlen synliga stjärnornas namn och
grupperingar.
Astrogräf. Med a. förstås numera en med
ledtub och urverk försedd parallaktiskt
uppställd kamera för upptagande av fotografiska
bilder av himlakroppar. Jfr Refraktor.
Astrografi, stjärnbeskrivning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
