Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Astrolabium - Astrolog - Astrologi - Astrometer - Astronom - Astronomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
Astrolabium—Astronomi
372
Tyskt astrolabium. 1568.
Astrolabium, ett redan under forntiden
nyttjat instrument för bestämmande av
himlakropparnas lägen på den skenbara
himrrels-sfären, upptogs av araberna, vilka på
900-talet återinförde det till Europa.
Det planisfäriska astrolabiet (se avb.) bestod
av en undre rund metallplatta (mater
astrola-bii) med därå ingraverade, i stereografisk
projektion sedda ekvator och vändkretsar samt
efter viss polhöjd beräknad horisont,
skym-ningslinje samt ett nät av almukantarater och
asimuter. Däröver en vridbar genombruten
platta (rete), visande ekliptikan och de
viktigaste fixstjärnorna från norra polen ned till
Stenbockens vändkrets. Ovanpå dessa båda
en på centrum gående och däromkring vridbar
linjal (alhidad), stundom försedd med
diopter-anordning. Genom alhidadens inställning,
samtidigt på rete vid solens för tillfället varande
plats i zodiaken och på mater astrolabii vid
förhandenvarande klockslag å en i dess kant
ingraverad timskala, kunde direkt avläsas
vilka stjärnor som stodo över och vilka som
stodo under horisonten samt för de förra vars
och ens almukantarat och asimut. T. W—n.
Astrolög, stjärntydare. Se Astrologi.
Astrologi (av grek, astèr, stjärna, och lo’gos,
tal), konsten att förutsäga framtiden ur
stjärnorna, härstammar från Babylonien men
synes icke där ha blivit systematiskt utbildad. I
detta skick föreligger den i den antika världen
i århundradena närmast f. Kr. och e. Kr. A.
vilar på antagandet, att himlakropparna,
framför allt planeterna, men också
djurkretstecknen, öva inflytande på jordiska ting. Arten av
dessa inflytelser beror ytterst på
himlakrop
parnas mytologiska namn (Merkurius, Venua
o. s. v.). Det inflytande varje planet utövar
försvagas eller förstärkes av det djurkretstecken,
i vilket den befinner sig, och av dess ställning
i förhållande till de andra planeterna
(triangulär, kvadratisk, sextil aspekt, d. v. s. på
ett avstånd av 120°, resp. 90°, 60°). En
människas framtid bestämmes av
himlakropparnas ställning i hennes födelsestund.
Uträknandet av detta s. k. horoskop är en ma
tematisk-astronomisk operation. Härtill
sluter sig en genomförd och äventyrlig
korrespondenslära. Årstider, åldrar, element,
safter, färger, metaller, länder,
människokroppens delar parallelliseras med vissa
djurtecken och planeter. Planeterna härska i
ordning över dygnets timmar; därur
härstamma namnen på våra veckodagar, som först
påträffas kort e. Kr. Denna folkliga astrologi
utbredde sig tidigt till germanerna; betydande
delar återfinnas i den s. k. bondepraktikan.
A. vilar på ett mystiskt-vidskepligt
underlag, och från den sidan brukar den betraktas,
men man förstår ej dess makt över
människors Ssinnen både i antiken och i början av
den nyare tiden, om man ej också tar den
andra, vetenskapliga, matematisk-astronomiska
sidan i betraktande. Att stjärnorna utövade
inflytande på jorden var klart för antiken,
som uppfattade himlarymden som ändlig.
Erfarenheten syntes emellanåt bekräfta
astrologernas beräkningar. A., som lärde, att intet
sker utan orsak, blev det antika uttrycket
för en deterministisk livsåskådning, och ur
det människorna medfödda behovet av en
dylik förklaras dess makt även över tidens
klaraste och skarpaste hjärnor.
Kristendomen, mot vars tro på en personlig gud
astrologien stod i oförenlig motsats, försökte
förgäves utrota den. Den fortlevde in i och
under medeltiden. Renässansen upptog den jämte
den antika vetenskapen för övrigt med
begärlighet. Under 1500- och 1600-talet bildade a.
den rationella motvikten mot tidens
djävuls-tro och hårda teologi. Först den
koperni-kanska världsbilden, som lär rymdens
oändlighet, undanryckte den dess grundval.
En liten förträfflig handledning: Fr. Boll,
»Sternglaube und Sterndeutung» (2:a uppl.
1919). Om a. i antiken: M. P. Nilsson, »Den
romerska kejsartiden», II, s. 330 ff. (1921);
i renässansen: Troels Lund, »Dagligt liv
i Norden», bok 13, Livsbelysning (4:e uppl.
1914—15). M. Pn N-n.
Astrometer, ett äldre astronomiskt
instrument, avsett för uppmätning av
himlakroppars ljusstyrka. Se även Fotometer.
Astronom (av grek, astèr, stjärna, och
no’-mos, lag), kunnig i astronomi, ägnande sig
åt astronomiska studier, tjänsteman vid
astronomiska observatorier; chefen för
svenska Vetenskapsakademiens observatorium
kallas akademiens astronom.
Astronomi, vetenskapen om
himlakropparna (till dessa räknas då från vissa synpunkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
