Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Astronomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Astronomi
376
centriska världsåskådningen. Denna blev
också bestående århundrade efter århundrade,
t. o. m. under hela medeltiden.
Den förste, som på naturvetenskapliga
grunder offentligt uttalade sitt tvivel på det gamla
systemet,var Alfonso X av Kastilien i mitten
av 1200-talet. Visserligen ökades småningom
tvivlarnas antal, men först på 1500-talet togs
steget fullt ut av Kopernikus (se denne),som
då förnekade det geocentriska systemets
riktighet. Kopernikus lärde genom studiet av äldre
skrifter känna de ansatser till en mera
verklighetstrogen världsuppfattning, som ovan nämnts,
och utarbetade på grundvalen härav sitt
system, i vilket solen är planetsystemets och
även världsalltets centrum. Det kopernikanska
världssystemet fullkomnades genom Keplers
upptäckt av de lagar (se Keplers lagar),
enligt vilka planeternas rörelser kring solen
förklaras, och genom Newtons (se denne)
upptäckt av den allmänna gravitations- eller
tyngdlagen. Härigenom skapades den bild av
planetsystemets anordning och
rörelseförhållanden, som i huvudsak ännu är bestående.
Det av T y g e Brahe mot 1500-talets slut
utarbetade världssystemet, enligt vilket solen,
omkretsad av planeterna, rörde sig i en bana
kring jorden och som var avsett att rädda den
geocentriska principen gentemot Kopernikus’
lära, betydde självfallet en tillbakagång. Med
1700-talet inträder en ny fas i utvecklingen,
i det man börjar skaffa sig en uppfattning
om det universum, som omgiver
planetsystemet. I mitten av 1700-talet uttalade Thomas
Wright (se denne) den åsikten, att stjärnorna
vore grupperade i ett system med sin största
utsträckning i riktning mot Vintergatan.
Med stöd av denna åsikt utarbetade Kant
sitt berömda system. Enligt Kant voro
stjärnorna i Vintergatan solar, omkretsade av
planeter. Dessa solsystem kretsade sedan i sin
tur krmg ett gemensamt centrum, Sirius, och
bildad*tillsammans vintergatssystemet.
Lam-bert utvecklade Kants system vidare, i det
han antog befintligheten av flera
vintergats-system, i sin ordning förenade i större system
och kretsande kring ett gemensamt centrum
o. s. v. till system av allt högre ordning.
I slutet av 1700-talet lades grunden till en
ny vetenskap, fixstjärnastronomien, av W.
Herschel (se denne). Studiet av
fix-stjärnornas egenrörelser ledde till upptäckten
av vårt solsystems fortskridande rörelse i
rymden bland stjärnorna, en upptäckt, som
gav dödsstöten åt den gamla uppfattningen
av solen som världens medelpunkt. Sedan
men under senare hälften av 1800-talet
lyckats bestämma avståndet till en del stjärnor
och sedan man med spektralanalysens (se d. o.)
tillhjälp kunnat visa, att stjärnorna i
fysikaliskt och kemiskt hänseende i stort sett
överensstämma med vår sol, blev det tidigare
antagandet, att solen blott var en stjärna bland
stjärnor, en visshet. Herschels och andras
undersökningar bekräftade den av Wright
fram
ställda idén om stjärnornas gruppering i ett
system, vintergatssystemet.
Om de allmänna rörelseförhållandena inom
vintergatssystemet kom man under 1800-talet
ej till någon uppfattning, och icke ens sedan
Kapteyn (1904) upptäckt
stjärnströmnings-fenomenet se Stjärnströmmar), kan
man säga, att någon fullständigare kännedom
om rörelseförhållandena i stort sett vunnits.
Genom tysken Seeligers o. a.
undersökningar kom man i början av 1900-talet til)
en uppfattning av vintergatssystemets
allmänna form och dimensioner, som syntes
någorlunda tillförlitlig. Alla för oss synliga
stjärnor bilda tillsammans ett begränsat
stjärnsystem, vintergatssystemet, vilket har
formen av en bikonvex lins, vars diameter
är 2 till 3 ggr så stor som dess tjocklek.
Stjärnorna äro tätast hopade kring systemets
mittplan, vintergatsplanet, och i synnerhet
kring systemets centrum, i trakten av vår sol.
Vintergatssystemet är omgivet av en
stjärn-tom rymd, i vilken dock liknande stjärnsystem
kunna tänkas existera på mycket stora
avstånd. Enligt Seeliger skulle
vintergatssystemet innehålla omkr. 30 mill. stjärnor; dess
största utsträckning skulle belöpa sig til)
några 10-tusental ljusår (se d. o.). De senaste
årens forskningar ha emellertid i viss mån
kastat ett nytt ljus över frågan om vårt
vin-tergatssystems utsträckning. Det är
huvudsakligen undersökningar över stjärnhopar ocb
nebulosor, som lett till de nya resultaten.
En amerikansk astronom, S h a p 1 e y,
lyckades för några år sedan bestämma
avstånden till de hittills kända (omkr. 90) s. k.
klot-formiga stjärnhoparna. Han fann avstånden
för dessa himmelsobjekt variera mellan 20
tusen och 200 tusen ljusår. Dessa resultat
ha med avseende på storleksordningen
bekräftats av andra undersökningar, t. ex.
Lundmarks. På grund av de klotformiga
stjärnhoparnas fördelning på himlen anses de
tillhöra vintergatssystemet, vilket härigenom
måste tillmätas en betydligt större
utsträckning än den förut antagna. Flera
undersökningar över avstånden till de s. k.
stjärnmolnen i Vintergatan synas i viss mån
bekräfta detta. Man får dock ej fatta dessa
senast anförda resultat som vetenskapens sista
ord i dessa frågor utan fastmer som ett första
utkast till en bild av vintergatssystemets
allmänna anordning. Den slutsats man med
någorlunda stor säkerhet kan draga med stöd
av de anförda resultaten torde vara den, att
det linsformade stjärnsystem, som tidigare
identifierats med vintergatssystemet, endast
är att anse som en lokal stjärngrupp, ett
relativt anspråkslöst stjärnsystem, tillhörande
det stora vintergatssystemet. Vår sol befinner
sig i närheten av st järngruppens centrum,
medan st järngruppen själv torde vara belägen
på 60 ä 70 tusen ljusårs avstånd från
vintergatssystemets centrum, skenbart beläget i
Skyttens stjärnbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
