Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441
Atom
442
plejaden. Betrakta vi i tabellen dessa
ämnen, finna vi, att atomvikten vanligen
sjunker mot vänster, ett förhållande, som redan
förut är känt från det periodiska systemet.
Till sist se vi av tabellen, att ej blott ämnen
med lika atomvikt utan t. o. m. ämnen med
högre atomvikt kunna i det periodiska
systemet stå till vänster om sådana med lägre
atomvikt. Det mångdiskuterade undantaget
för t. ex. argon-kalium skulle härigenom
kunna få sin förklaring.
Vi känna med säkerhet två stabila ämnen i
blyplejaden, nämligen radium G (uranbly) och
torium D (toriumbly). De böra följaktligen
finnas i jordskorpan, och då de ha
uppkommit ur uran, resp, torium, böra de uppträda
tillsammans med dessa. Richard och H
ö-nigschmid ha även ur toriumfria
uranmineral isolerat blysorter med atomvikten
omkr. 206. Å andra sidan har S o d d y ur torit
isolerat ett bly med atomvikten omkr. 208.
Av största intresse är, att man på senaste
tiden, särskilt genom engelsmannen Astons
banbrytande arbeten, lyckats påvisa isotoper
även på andra platser inom det periodiska
systemet. En hel del av våra vanliga
grundämnen, såsom t. ex. magnesium, klor, tenn,
kvicksilver etc., ha således visat sig ej vara
rena ämnen utan blandningar. Att man ej
förut upptäckt detta förhållande beror därav,
att dessa isotoper, på samma sätt som de
radioaktiva ämnena, äro ur kemisk synpunkt
fullständigt identiska. Endast medelst
metoder, som grunda sig på deras olikhet i
atomvikt, kan man skilja dem åt. Aston använde
vid sina undersökningar den av J. J. T h o
m-s o n föreslagna, av honom förbättrade s. k.
masspektrografen (se d. o.).
Metoden grundar sig på att man utsätter strålar
av positivt laddade atomer (kanalstrålar) av
det ämne man vill undersöka för en magnetisk
och en elektrisk kraft. Varje laddad atom och
således även hela strålen avböjes härvid mer
eller mindre alltefter atomens laddning och
massa. Består det undersökta ämnet av flera
olika slags atomer, uppdelas strålen i lika
många strålar som antalet olika atomslag.
Genom att bestämma avböjningens storlek
kan atomvikten beräknas. En verkligen
genial metod, då man med den så att säga väger
varje atom för sig. På så sätt visade Aston,
att t. ex. neongasen, som förut antagits vara
en enkel gas, är en blandning av två isotoper
med atomvikterna 20 och 22. F. n. känner
man ett stort antal isotoper (se tabell IV).
Vid betraktande av tabellen finner man, att
även bland de icke radioaktiva grundämnena
atomarter förekomma med lika atomvikter
men med olika egenskaper. Sådana s. k. i s
o-bara atomarter ha förut blott
påträffats bland de radioaktiva ämnena. De
hittills funna icke radioaktiva isobara
atomarterna äro:
Arao Sejs Seso Sega Sniai Snjoj
Ca4o Kr?s Krga Sbi2i Xej24
Av stort intresse är, att alla de isotopa
ämnenas atomvikter äro hela tal. Härigenom
har P r o u t s hypotes om att alla
grundämnen (se sp. 435) äro uppbyggda av väte som
urämne åter blivit aktuell. Denna föll ju,
som förut nämnts, framför allt på att så
många atomvikter ej voro hela tal, vilket de
borde vara, ifall grundämnena enbart bestode
av ett helt antal väteatomer. Betrakta vi
t. ex. klor, så har det en atomvikt av 35,46
och skulle således, ifall det blott bestode av
väteatomer, vara uppbyggt av 35 hela och en
halv sådan atom. Men enligt Astons
undersökningar veta vi nu, att klorgasen består av
i huvudsak två isotoper med atomvikterna 35
och 37. Ett undantag från heltalsregeln tycks
dock vätet självt göra. Även Aston har, i
överensstämmelse med vätets på vanligt sätt
bestämda atomvikt, funnit detsamma vara
l,oo8- Trots detta anser man med stor
sannolikhet, att t. ex. helium (atomvikt 4,Oo)
uteslutande är uppbyggt av väteatomer.
Avvikelsen beror därpå, att vid väteatomernas
sammanslutning till helium stora mängder
energi frigöras. I enlighet med den moderna
uppfattningen om massans och energiens
ekvivalens skulle detta vara liktydigt med en
minskning av massan, och härav förklaras
heliumatomens lägre vikt. Vid ändå
noggrannare atomviktsbestämningar böra sådana
massdefekter möjligen även kunna iakttagas
hos andra element.
Upptäckten av isotoperna har, som vi sett,
undanröjt den svåraste invändningen mot
teorien om grundämnenas uppbyggande av
väteatomer; de radioaktiva omvandlingarna ha
dessutom visat, att det finns en hel del
grundämnen, som av sig själva sönderfalla. Av
största intresse vore det därför, ifall man
IV. Grundämnenas isotoper.
[-Grundämne
Atomvikt-]
{+Grund-
ämne
Atom-
vikt+}
Isotopernas vikter
1 Väte 1.0081,008
3 Litium 6.94 7, 6
5 Bor 10.82 11, 10
10 Neon 20.2 20, 22
12 Magnesium 24 32 24, 25, 26
14 Kisel 28.3 28, 29, 30?
17 Klor 35.46 35, 37
18 Argon 39.88 40, 36
19 Kalium 39.10 39, 41
20 Kalcium 40.07 40, 44
26 Järn 55.85 56, 54?
28 Nickel 58.68 58, 60
29 Koppar 63.57 63, 65
30 Zink 65.37 64, 66, 68, 70
31 Gallium 69.9 69, 71
32 Germanium 72.5 70, 72, 74
34 Selen 79.2 80, 78, 76, 82, 77, 74
35 Brom 79.92 79, 81
36 Krypton 82.92 84, 86, 82, 83, 80, 78
37 Rubidium 85.5 85, 87
47 Silver 107.88 109, 107
50 Tenn 118.7 120,118,116,124,119,117,122,121?
51 Antimon 121.8 121, 123
54 Xenon 130.2 129, 132, 131, 134, 136, 128, 130
80 Kvicksilver 200.6 197—200?, 202, 204
Ordn:s-l
tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
