Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Attraktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
Attraktion
470
Ordet a. har även använts som uttryck för
ett naturvetenskapligt begrepp. Som sådant
användes det av Aristoteles i dennes fysik.
Aristoteles särskiljer de rörliga kropparna i
två slag: sådana, som röra sig av sig själva,
och sådana, som röra sig på grund av en yttre
orsak. »För alla kroppar, som röra sig av sig
själva», säger han, »äro uppenbarligen
rörelseorsaken och den rörliga kroppen på
samma ort, ty den ursprungliga rörelseorsaken
befinner sig i kroppen själv, det finns intet,
som förmedlar verkan, intet mellan dem
inskjutet. För de kroppar, som röras av något
annat, finnas endast fyra möjliga fall, ty den
rörelse, som av en yttre orsak utföres i
rummet, är av fyra slag: attraktion och
repul-sion, translation och rotation.» De två
sistnämnda rörelseformerna ansåg sig Aristoteles
kunna återföra till de bägge förstnämnda. A.
jämte dess motsats repulsion uppfattas
således som en urform för rörelsen, och a. blir en
rörelse i riktning mot den utanför den rörliga
kroppen befintliga rörelseorsaken.
Aristoteles’ lärjungar, peripatetikerna,
rörde sig icke alltid med så pass kiara
begrepp som mästaren, utan dessa undergingo
så småningom ganska stora omvandlingar.
I det medeltida Europa förfäktade sålunda
peripatetikerna läror, som beteckna ett
betänkligt återfall i astrologisk-ockulta
föreställningar. Kepler, som dock lade grunden
till den moderna rörelseläran (se
Gravitation), menade, att solens själ, uppfattad
som en vegetativt verksam, ointelligent själ,
tvingar planeterna att följa solen i
dennas rotation, varvid de mot solen vända än
en vänskaplig sida, som attraheras, än en
fientlig sida, som repelleras. Sedan
luftpumpen under 1600-talet uppfunnits och man
kommit underfund med tryckets betydelse för
vätskors och gasers strömning, utrotades
a.-före-ställningarna från dessa områden av fysiken.
Även himlakropparnas rörelser fingo en från
ockulta idéer fullständigt frigjord tolkning av
Cartesius år 1644. Med blicken öppen för
virvelrörelsens beständighet i ett
sammanhängande medium (se Dynamik) sökte denne
bl. a. även uppfatta planetrörelserna som en
kedja av i varandra gripande virvelrörelser i
det medium, med vilket han tänkte sig
världsrummet fyllt, och sålunda fick den »själ»,
varmed Kepler utrustat solen, en gripbar
betydelse såsom ett virvlande medium, vars kärna
utgör solen.
När Newton år 1685 gav ett klart
matematiskt uttryck för den tanken, att varje
planets rörelse, betraktad i förhållande till solen,
kan uppfattas såsom orsakad av en i
kroppen verksam, mot solen riktad kraft (se
Gravitation), kom han att stå i bestämd
opposition till kartesianerna, och termen a.,
som förkortad form av attraktionskraft, kom
åter till heders. Newton framhöll, att han
med denna term blott avsåg ett uttryck för
kraftens faktiska, geometriska karaktär, och
tog avstånd icke blott från »ockulta
egenskaper» och »metafysiska och fysiska
hypoteser» utan, med en sidoblick på
kartesianerna, även från »mekaniska hypoteser».
Studiet av ljusets böjning (se Ljus och D i
f-fraktion) gav Newton sedermera
anledning att även införa optiska
attraktioner, krafter, verksamma mellan ljus och
materie. Vätskors uppstigande i fina rör,
liksom vätskedroppars tendens att antaga
sfärisk form (seKapillaritet), tillskrevs
verkan av liknande a.-krafter, kapillär
attraktion. Sedan Coulomb 1785 visat,
att de elektriska och magnetiska fenomenen
låta sig matematiskt behandlas med hjälp av
föreställningen om elektriska och magnetiska
attraktioner (seCoulombs lag), var man
inom den vetenskapliga världen mogen att
basera den matematiska behandlingen av så
gott som alla naturfenomen på den ganska
abstrakta föreställningen om attraktioner.
För den, som ej låter sig nöja med alltför
matematiska abstraktioner, var det
motbjudande att överge Cartesius’ virvelteori.
Striden mellan kartesianer och newtonianer blev
också hård och bitter, och det behövdes en
Voltaires skarpa penna för att bereda väg för
den newtonska uppfattningen av fenomenen.
När segern väl var vunnen, önskade man på
vissa håll göra a.-krafterna mera populära,
och så inträffade det sorgliga återfall i
astrologiska och peripatetiska idéer, varifrån den
populära och enklare lärobokslitteraturen ännu
i dag ej lyckats höja sig. Utgångspunkten
för denna populära uppfattning har man att
söka i andra upplagan av Newtons huvudverk,
»Pricipia», vilken förläggaren försåg med
ett förord, författat av Newtons lärjunge
Roger Cotes. Ur detta förord, skrivet med
Newtons tysta medgivande, har eftervärlden
hämtat det slagord, »avståndsverkan», varmed man
i medeltida stil förklarar a.-krafternas natur
såsom en följd därav, att materien har
»förmågan att på avstånd attrahera eller
repellera». De metafysiska och ockulta idéer, som
Newton och Voltaire så skarpt tillbakavisat,
drogo nu segrande genom världen och trängde
även in i universiteten.
Den förvanskning de newtonska idéerna på
detta sätt erhållit bragte dessa idéer i
misskredit hos mera självständigt lagda tänkare,
och en och annan begynte så småningom vilja
frigöra sig från dem. Redan under Newtons
livstid hade Robert Hooke riktat mera skarpa
än vällyckade attacker mot de optiska
attraktionerna och sökt göra gällande, att
böjnings-fenomenet utvisat ljusets karaktär av
vågrörelse. I början av 1800-talet upptog Young
samma strid, och tack vare Fresnel samlades
ett överväldigande experimentellt material,
varigenom denna strid fördes till en avgjord
seger år 1815 (se Ljus). Inom läran om
de elektriska och magnetiska fenomenen
företog Faraday på 1830-talet en liknande
omvälvning. I klar opposition mot alla
före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
