Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augsburgska bekännelsens försvar (apologi) - Augsburgska religionsfreden - Augur - Augurium - Augurlöje - August (Nikolaus August) - August I - August II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491
Augsburgska religionsfreden—August II
492
tände av Augustana, var uppsatt med 5 ä 6
bearbetningar av Tysklands främsta katolska
teologer under påvlige legaten Campeggios
ledning samt framlades vid riksdagen i
Augs-burg 1530. Katolikerna sökte hemlighålla
detta aktstycke för luteranerna, men
Melanch-thon lyckades snart (på vägen över Nürnberg)
anskaffa ett exemplar och var före riksdagens
slut färdig med ett utkast till försvar mot
konfutationen. Den sachsiske kanslern Brück
ville överlämna skriften till kejsaren, som
emellertid vägrade mottaga den. Melanchthon
överarbetade den då och tryckte den på latin
1531. En tysk översättning av Justus Jonas,
starkt avvikande från den latinska texten,
är ock intagen i konkordieboken. 1532
erkändes den vid konventet i Schweinfurt av
protestantismens representanter som en
autentisk förklaring av Augustana. Jämte
Augustana underskrevs den i Schmalkalden
1537, upptogs tills, m. denna i flera
lärosam-lingar (co’rpora doctrinae) och åberopades i
konkordieformeln. 1663, då hela
konkordieboken blev svenska kyrkans symboliska bok,
erhöll apologien därmed också denna
karaktär. — Den utgör dels en vederläggning av
»konfutationen»,dels en systematisk utveckling
av Augustana (»correlatum confessionis»), i
tonen bestämdare än denna, dock under tydlig
strävan att bevara sambandet med den
katolska moderkyrkan. — Litt.: I. G. L. Plitt,
»Die Apologie und Augustana» (1873); G.
Billing, »Lutherska kyrkans bekännelse»
(1876); D. Fehrman, »Confutatio pontifica»
(1908); Hj. Holmquist, »Lutherska
reformationens historia» (2:a uppl. 1919). A. G-w.
Augsburgska religionsfreden, ingången på
en riksdag i Augsburg 1555, bekräftade de
tyska evangeliska riksständernas likställighet
med de katolska och bestämde, att alla
riksständer (d. v. s. varje omedelbart under riket
lydande furste eller herre och varje fri
riksstad) skulle äga fritt val mellan katolicismen
och augsburgska bekännelsen och att detta val
skulle vara bindande för deras undersåtar (enl.
grundsatsen cuius rSgio, eius religio, »den som
härskar över ett land, bestämmer ock dess
religion»). Dock förbehölls för härmed missnöjda
undersåtar rätt att utvandra. I
riksdagsbeslutet intogs det s. k. andliga
förbehål-l e t (se d. o.) om förlust av besittningar och
värdigheter för de
andliga riksfurstar, som
anslöto sig till
reformationen. I ett särskilt
förbehåll förklarade
luteranerna, att de ej ansågo
sig^jbundna av detta.
Au’gur [sv. uttal [-au-güT],-] {+au-
güT],+} lat.,
teckenskå-dare, teckentydare. De
gamla romarna trodde,
att gudarnas vilja
kunde utrönas därigenom,
att man gav akt på
vissa tecken och under (jfr Auspicier), och
augurerna voro de religiösa ämbetsmän, som
tolkade dessa tecken. Småningom försvann
tron på tecknen hos de bildade augurerna (jfr
Augurlöje).
AuguTium, lat., teckenskådning.
Augürlöje, ett om hemligt samförstånd
vittnande leende över oinvigda personers
överdrivna vördnad för någonting i sig självt
föga vördnadsvärt. Uttrycket har sitt
upphov i Ciceros yttrande, att han ej begrep huru
två offerskådare (haru’spices) kunde mötas
utan att le åt sitt yrke. Detta omdöme
överflyttades sedan på augurerna. Jfr Au g ur.
August (Nikolaus A.), arvfurste,
titulärhertig av Dalarna (1831—73), den yngste av
Oskar I:s söner. Vistades 1849—53 tidtals som
student i Uppsala, blev 1866 exercisinspektör för
skärgårdsartilleriet och 1872 generallöjtnant. A.
hade ej sina bröders begåvning men var en
hjärtegod, flärdlös person med en del
originella sidor. Han förmäldes 1864 med
prinsessan Teresia (se d. o.) av Sachsen-Altenburg.
August I, kurfurste av Sachsen (1526—86).
Var en av Tysklands mest betydande furstar
under senare hälften av 1500-talet. Stor
hushållare, bragte han med god hjälp av sin
kloka och energiska gemål, Anna, dotter till
Kristian III i Danmark, kurfurstendömets
finanser i utmärkt skick, främjade åkerbruk
och bergshantering samt gynnade
manufakturen genom mottagande av nederländare,
som flytt undan spanjorernas förföljelser. De
båda blevo därför kallade »fader August» och
»moder Anna». Till stor del genom hans
inflytande åvägabragtes religionsfreden i
Augsburg 1555. Hans motvilja mot kalvinister och
kryptokalvinister föranledde honom att
understödja utarbetandet av konkordieboken.
Mot Erik XIV understödde A. sin svåger,
konung Fredrik II i Danmark.
August II, konung av Polen och under
namnet Fredrik August kurfurste av
Sachsen (1670—1733), son till kurfursten
Johan Georg III och Anna Sofia, Fredrik
III:s av Danmark
dotter, och
därigenom kusin till
Karl XII. Blev
kurfurste 1694 och
vann vid polska
konungavalet 1697
genom ränker,
be-stickningar och
övergång till
katolicismen ett parti
för sig samt
lyckades undantränga
medtävlaren, den
franske prinsen av
Conti, genom att
inbryta med
trupper i Polen och låta
kröna sig i Krakau.
Efter freden i Kar
August 11. Samtida
kopparstick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
