Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - d’Aurelle de Paladines, Louis Jean Baptiste - Aureller, Johan - Aurén, Johan August - Aurén, Tycho Emanuel Ericson - Aureola - Aureus - Au revoir - Auricula - Auricularia auricula Judae - Auriga - Aurignac - Aurignacrasen - Aurigny, Ile d’ - Aurikel - Auriner - Auripigment - Auri sacra fames - Aurivillius - Aurivillius, Ericus - Aurivillius, Karl - Aurivillius, Karl Vilhelm Samuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
515
Aureller—Aurivillius, K. V. S.
516
miers i nov. att gå tillbaka och blev därefter
överbefälhavare för hela Loirearmén. Efter
flera olyckliga strider samt i följd av starka
slitningar med Gambetta fråntogs honom
dock redan i dec. s. å. armébefälet. Utgav
1872 »Campagne de 1870—71: la première
armée de la Loire». (M. B-dt.)
Au’reller, Johan, målare (1626—96),
utförde åtskilliga arbeten för Magnus Gabriel
De la Gardie, bl. a. en altaruppsats i
Lidköpings kyrka (1679). Se Hahr, »Konst och
konstnärer vid M. G. de la Gardies hof»
(1905). H- W-n.
Aurén, Johan August, språkforskare
(1843—1911), kollega vid Söderköpings
läroverk 1882—1906. Utövade genom sitt arbete
»Bidrag till svenska språkets ljudlära» (1869)
stort inflytande på den samtida svenska
forskningen. A. skrev även »Bidrag till
svenska språkets qvantitetslära» (1874), »De
klu-sila konsonantljuden» (1876) m. m.
Aurén, Tycho Emanuel Ericson,
fysiker (f. 1870 18/4), fil. dr 1901. Tjänstgjorde
1892—1906 vid telegrafverket och är sedan
1913 lektor vid Högre lärarinneseminariet i
Stockholm. A. har i Vet.-akad:s o. dess
Nobelinstituts publikationer och i tidskrifter
meddelat resultaten av sina ingående fysiska
undersökningar, t. ex. »Om zinks
lösningshastig-het i sura lösningar» (1897) och arbeten om
röntgenstrålarnas absorption och intensitet
(1919—1924). Har även utarbetat »Fysiska
laborationsuppgifter för gymnasiet», I—II
(1910—11).
Aure’ola, lat., strålkrona, helgongloria. —
Inom meteorologien beteckning för dimbild,
regnbågsfärgad ring, som stundom visar sig
för en person omkring skuggan av hans eget
huvud, när han befinner sig i dimma, som
belyses av solen. Detta fenomen beror på en
böjning, s. k. d i f f r a k t i o n, av
ljusstrålarna i de dimpartiklar, som närmast omgiva
huvudet. Det observeras företrädesvis i
bergstrakter samt vid luftballongfärder. Se även
E 1 e_k triska urladdningar.
Au’reus kallades guldmyntet i Rom under
den äldre kejsartiden (värde omkr. 18 kr.).
Fick sedan namnet so’lidus (se d. o.).
Au revoir [å revcoä’r], fr., »på återseende»,
farväl till härnäst! vi ses igen!
AurFcula, snäcksläkte av
ordn. lungsnäckor.
ögonen sitta vid tentaklernas bas.
Skalet är tjockt, äggformigt,
med sista vindlingen mycket
stor och innerläppen med 2—3
veck. A :s geologiska
utbredning är jura till nutiden. De
nutida arterna leva vid
stränderna av Indiska oceanen och
Stilla havet. Ex. A. auris
Mi-dae, »Midas-öra». R. H-gg.
Auriculäria auri’cula Judae,
■e Judasöra.
Aurlga, lat., körsven, sär- Auriga.
skilt vid kappkörningar i romartidens cirkus;
en stjärnbild mellan Taurus och den norra
polen. Se Kusken.
Aurignac [årinja’k], ort i s. Frankrike, 60
km s. v. om Toulouse; 990 inv. (1920). Här
gjordes 1852 ett viktigt fynd av
människo-skelett från den paleolitiska perioden.
Aurignacrasen [årinja’k-], enligt vissa
författares mening en människoras från äldre
stenåldern. 1909 hittades vid Combe-Capelle
nära Montferrand-du-Périgord i Frankrike
ett fullständigt mansskelett, härrörande från
aurignacskedet. Kroppens längd var ung. 1,60
m, skenbenet påfallande långt. Huvudet var
smalt, hjärnan stor, ögonbrynstrakten långt
mindre framskjutande än hos neandertalaren.
Skallen liknar de kända diluviala skallarna
från Galey hill och Brünn, varför vissa
författare sammanslå dessa tre typer till en ras:
aurignacrasen. Se Europas raser. Rbg.
Aurigny, Ile d’ [il dårinji’], se Alderney.
AurFkel, se Gullviva.
Aurlner, en grupp trifenylfärgämnen, vilka
äro byggda som rosaniliner (se A n i 1 i n f ä
r-g e r) men med den skillnaden, att dessas tre
amingrupper äro ersatta med hydroxylgrupper.
Auripigme’nt, arseniktrisulfid, se A r s
e-niHöreningar, sp. 178.
Au’ri sacra fames, lat., »den förbannade
hungern efter guld», ett uttryck i Virgilius’
»Aeneis», III, v. 57.
AuriviTlius, sv. släkt från Uppland, känd
sedan slutet av 1500-talet. Namnet är bildat
av lat. auris, öra, och villa, by, och taget av
örbyhus, där den förste kände stamfadern,
be-fallningsmannen Kristofer Olsson, bodde.
Namnet antogs av dennes son, kyrkoherden i
Gävle Olaus Christophori A. (1603—68), far till
Petrus och Ericus A. (se nedan). Av släkten
kvarlever nu blott äldsta grenen, som
härstammar från Magnus A. (se nedan).
AuriviTlius, E r i c u s, språkvetenskapsman
(1643—1702), professor i juridik vid Uppsala
universitet sedan 1678, bror till Petrus A.
Efterlämnade i manuskript en på latin
avfattad, 1684 fullbordad men först 1884 tryckt
svensk språklära, »Grammaticæ svecanæ
specimen», vår äldsta, åtm. äldsta bevarade,
egentliga grammatik. Jämväl avhandlingen
»Cogitationes de lingvæ svionicæ - - - - recta
scriptura & pronunciatione» (1693) vittnar om
A:s språkliga begåvning. Ad. N-n.
AuriviTlius, Karl, språkforskare (1717—
86), son till Magnus A. Blev 1754 professor
i poesi och 1772 i orientaliska språk i Uppsala
och åtnjöt europeiskt anseende för
vittomfattande lärdom. Som lärare berömd för sitt nit
och klar och grundlig framställningsförmåga.
A. var även led. av bibelkommissionen och
översatte i provöversättningen 1773—94 en
stor del av Gamla testamentet.
AuriviTlius, Karl Vilhelm Samuel,
zoolog (1854—99), broder till P. O. K. A., fil.
dr och docent i zoologi i Uppsala 1883. Var
en utmärkt kännare av de nordiska havens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
