Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Australiska statsförbundet, Commonwealth of Australia - Litteratur - Australisk sociallagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
549
Australisk sociallagstiftning
550
wool industry of Australasia» (1914) ; Wise,
»The making of the Australian
common-wealth» (1913).
Australisk sociallagstiftning. Särskilda
ekonomiska, politiska och sociala förhållanden,
vilkas utgestaltning i väsentlig mån kan
förstås efter en överblick över världsdelens
historia såsom brittisk besittning, ha gjort
Australien och Nya Zeeland till ett
föregångs-land för modern socialpolitik. Tidigt nog växte
sig här arbetarrörelsen stark efter engelska
»trade-union»-linjer, vilka dock fingo en
radikaliserad skärpning. Nya Zeeland gick i
spetsen. Redan vid 1900-talets början kunde denna
koloni betecknas som »statssocialismens och
arbetarlagstiftningens klassiska land» (Métin). —
Största uppmärksamheten ha de olika
åtgärderna för »industriell fred» el. arbetsfred
tilldragit sig. Anstalter för det syftet äro
dels skiljedomsinstitut (courts of
arbitration), dels lönenämnder (wages
boards). Den förra gruppen av anstalter är
i stor utsträckning organiserad efter mönstret
av Nya Zeelands 1895 genomförda
lagstiftning om obligatorisk skiljedom i
arbetstvis-ter. 1900 följde Västaustralien exemplet,
likaledes 1901 Nya Syd-Wales — sistnämnda
stat slopade dock de anstalter, som avsågo
förlikningsförfarande. 1904 stiftades en lag
om obligatorisk skiljedom, gällande hela
statsförbundet. Denna lag äger sin tillämpning på
tvister, som röra mer än en stat. Denna
institution, som endast har skiljedom till
uppgift, består av allenast en domare — utan
representanter för arbetsgivarna och
arbetarna såsom bisittare, vilket är fallet med
staternas motsvarande anstalter —, och denne
ende man är ledamot av statsförbundets högsta
domstol. Nya lagar ha under de senaste åren
genomförts i syfte att stärka dessa instituts
verksamhet. En federativ lag av 1920
föreskriver tillsättandet av rådgivande nämnder
för statsförbundet och dess olika judiciella
distrikt; dessa nämnder ha en
förliknings-uppgift; de skola söka förebygga och bilägga
industriella tvister.
Syftet med skiljedomsinstituten är främst
att åvägabringa och upprätthålla arbetsfred,
men de ha också fått till uppgift att reglera
lönerna. Denna sistnämnda uppgift är
däremot den primära för lönenämnderna. Efter
förebild från Nya Zeeland gick staten
Victoria 1896 i författning om sådana nämnders
inrättande. Ändamålet var att förebygga
ut-svettning och söka åvägabringa en
minimilön, möjliggörande en människovärdig tillvaro
för arbetaren med familj. Sydaustralien,
Queensland och Tasmanien ha sedan följt
Victorias exempel. Dessa nämnder bestå av
ett lika stort antal ombud för arbetsgivarna
och arbetarna med en opartisk ordförande.
Ursprungligen hade nämnderna till
befogenhet att fastställa minimilöner och besluta
rörande lärlingar; längre fram kom
befogenheten att omfatta även bestämmande av
ar
betstid, övertidsarbete och löneförmåner.
Medan skiljedomstolens resolution gör både
strejker och lockouter olagliga, äga lönenämnderna
ej att förbjuda strejker. Är 1912 stiftade
såväl Sydaustralien som Queensland lagar om
tvungen skiljedom, vilka lagar, delvis
kompletterade, fortfarande äga kraft. Tasmanien
belägger också sedan några år tillbaka med
straff strejker, som börjats i strid mot
löne-nämnds beslut. I Nya Syd-Wales,
Sydaustralien och Queensland ha genomförts anordningar
och inrättats överinstanser, som röja en
tendens hos dessa två system — skiljedomstolar
och lönenämnder — att flyta samman. I
Victoria, den enda stat, där obligatoriskt
skiljedomsförfarande ej kommit till stånd, har
inrättats en appellationsanstalt, som på begäran
skall granska nämndernas beslut. Där ha
praktiskt talat alla yrken med omkr. 150,000
arbetare kommit under lönenämndernas
jurisdiktion.
De två omtalade systemen anses dock ej ha
verkat på ett fullt tillfredsställande sätt.
Reallönerna beräknas ha undergått en
sänkning 1911—19, särskilt 1915—17. Stridigheter
på arbetsmarknaden ha ej kunnat avvändas.
Genom strejker förlorade arbetsdagar inom
statsförbundet belöpte sig 1918 till 580,000
men stego följande år till den abnorma siffran
6,300,000. Under 1919 bilades 460
arbetstvis-ter men av dem endast 38 genom staternas
och 9 genom statsförbundets
skiljedomsinstitut. Genom ett lagförslag från 1918 ha
strejker förklarats lagliga i Nya Syd-Wales men
under snäva villkor.
Minimilönernas utmätning i
överensstämmelse med arbetarnas och deras familjers
behov ha särskilt under de senare åren
tilldragit sig ett livligt intresse. De bestämmelser,
som givits i stiftade lagar och i
domstolsbeslut, ha ofta haft en mångtydig och tänjbar
avfattning. Nya löneberäkningsförslag ha
utarbetats men utan att kunna genomdrivas. I
Australiska statsförbundet höjdes i slutet av
1920 minimilönen för gifta statsarbetare till
4 pd st. i veckan med ett särskilt statsbidrag
av 5 sh. per vecka för varje icke
självförsörjande barn.
Arbetststiden är bestämd dels genom
särskilda lagar, dels genom beslut av
skiljedomstolar och lönenämnder och dels genom
kollektivavtal. Ätta timmar eller mindre per
dag och fyrtioåtta timmar eller mindre per
vecka är den allmänt härskande arbetstiden
inom industri, samfärdsel och handel.
Älderdomspensionering infördes
i Nya Zeeland 1898; Victoria och Nya
Syd-Wales och sedermera hela stadsförbundet
lagstiftade i samma riktning. Pensionsåldern är
65 år; kostnaderna bäras helt av staten.
Litt.: Métin, »Socialisme sans doctrines»
(1901); V. S. Clark, »The labour movement in
Australasia» (1907); Aves, »Report on the
wages boards and councilation and arbitration
acts of Australia and New Zeeland» (1908);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
