Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avlat - Avledande medel, Derivantia - Avledning - Avledning av skadligt vatten - Avlelse - Avlinge - Avljud - Avlona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
605
Avledande medel—Avlöna
606
andra aktstycken påpekas ofta,
att en sådan a. erbjuder särskilda
möjligheter att förvärva
syndernas förlåtelse. Visserligen är
villkoret ånger och bikt, men erhål
landet av botsakramentets
avlösning har i samband med avlaten
blivit underlättad. I själva
abso-lutionsformeln har man härvid
uttryckligen inlagt efterskänkandet
av botgöringar och skärseldsstraff.
A. och syndaförlåtelse ha så
småningom allt fastare
sammankopplats. Så blir handeln med
påvebrev, som garantera befrielse från
botstraff, i allmänhetens
föreställning en handel med syndernas förlåtelse.
Mest bekanta bland avlatshandlare äro Tetzel
i Tyskland, Samson i Schweiz och Arcimboldus
i Skandinavien. Denna utveckling blir den
närmaste anledningen till den luterska
reformationen. Luthers 95 teser 1517 äro riktade
mot avlaten. Det är karakteristiskt, att
nämnde Tetzel i sina motteser mot Luther ej
drager sig för påståendet, att avlaten försonar
med Gud. Tridentinska mötet vidgår
visserligen, att avlatsteorien lett till missförstånd,
men belägger likväl med anatema envar, som
förnekar, att kyrkan såsom förvaltare av
»nycklarnas ämbete» (Matt. 16: 19) har rätt
att förlåta synder, och understryker syndares
möjlighet att genom fromma verk befria sig
från timliga kyrkostraff.
Litt.: Bratke, »Luthers 95 Thesen und ihre
Dogmenhistorische Voraussetzung» (1884);
Dieckhoff, »Der Ablassstreit,
dogmengeschicht-lich dargestellt» (1886); Th. Brieger,
»Indul-gensen» (1901); A. Gottlob, »Kreuzablass und
Almosenablass» (1906); densamme,
»Ablass-entwickelung im 11. Jahrhundert» (1907);
A. M. Königer, »Der Ursprung des Ablasses»
(1907); G. de Pascal, »Les indulgences,
doc-trine et histoire» (1908); A. v. Harnack,
»Dog-mengeschichte», III (senaste uppl. 1920); A.
Bitter, »Oriktiga påståenden om katolsk lära
och praxis» (1921); S. v. Engeström,
»Biskop Bitters klagomål» (s. å.). Jfr även Bikt
och Bot (och där anförd litteratur). A. G-w.
Avledande medel, D e r i v a’n t i a,
användes fordom i medicinen för att minska
blodtillströmning till ett sjukt organ eller
avleda en i detsamma ansamlad vävnadsvätska.
Man anbringade i denna avsikt å huden
se-napsdegar, senapssprit, terpentinolja eller de
ännu kraftigare verkande spanska flugorna.
Koppning och åderlåtning kunna likaledes
räknas till avledande medel.
Avledning. 1. Den ordbildningsprocess,
varigenom ett s. k. avlett ord skapas, vilket
vanligen sker genom tillägg av ett eller flera
affix till en ordstam. T. ex. be-håll-ntng,
o-be-B\ut-sam-het. A. kan även bestå i ljudväxling,
med eller utan samtidigt vidfogande av affix.
Ex.: uppehäll-e av uppehålla, hynd-a av hund,
Avlatshandeln. Träsnitt av H. Holbein <1. y.
sörj-a av sorg m. m., gåva av giva, bett av
bita, brott av bryta o. s. v. Ad. N-n.
2. Elektricitetens läckning från en elektrisk
ledning på grund av fel i isoleringen. Sker
sådan läckning samtidigt från de olika polerna
i ett system, uppstår s. k. kortslutning.
A. från ett ledningssystem till ett annat kallas
överledning.
Avledning av skadligt vatten betecknar, till
skillnad från avdikning, avlägsnande av
vatten, som hindrar jords användning till åker,
äng eller annat produktivt ändamål; åsyftar
även att minska en trakts frostländighet. Hit
räknas uttappning eller sänkning av sjö,
upptagande av huvudavlopp, som möjliggör
avdikning, samt invallning. Om de rättsliga
förhållandena vid a. se Vattenlagen. H. J.Dft.
Avlelse. 1. Kristi övernaturliga avlelse av
den helige Ande. Föreställningen därom
finnes redan i andra artikeln av det s. k.
apostoliska symbolet. — 2. Jungfru Marie
obefläckade avlelse (conce’ptio
imma-culäta), en av katolska kyrkans dogmer,
enligt vilken även frälsarens moder blivit vid
sin avlelse bevarad för arvsynden. Denna
lära, som under medeltiden vållade skarpa
strider, blev först av påven Pius IX upphöjd
till trosdogm genom bullan »Ineffabilis Deus»
av 8 dec. 1854.
Avlinge, förvärvd egendom, fast eller lös.
Avlingejord, förvärvd jord, företrädesvis
på landet, motsats till arvejord (se d. o.).
Avljud kallas den vokalväxling inom
indo-europeiska språk, som icke kan förklaras ur
de särskilda språkens utvecklingslagar utan
måste anses härstamma från urspråket. Sin
största betydelse har a. fått i de
germanska språken, där det utgör de starka
verbens väsentligaste böjningsmärke vid
tempus-bildningen. Efter avljudets beskaffenhet
indelas dessa verb i sex s. k. avljudsklasser:
1) bita—bet—beto—bitit; 2) bryta—bröt—
bröto—brutit; 3)
binda—band—bundo—bundit; 4) bära—bar—buro—burit; 5) giva—gav
—gåvo—givit; 6) fara—for—foro—farit. De
ursprungliga orsakerna till a. äro ovissa, men
att det åtminstone delvis beror på
accentväxlingar torde kunna anses som säkert. Ad. N-n.
Avlo’na, stundom använt namn för Valona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
