Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Azorerna - Azotemi - Azotobacter - Azov, Asov - Azovska sjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
641
Azotemi—Azovska sjön
642
av
A.
Azotobacter chroococcum.
750 ggr förstorad.
sprungliga djurvärlden var fattig på
däggdjur och reptilier, rik på fåglar och fiskar.
Jorden är bördig och väl bevattnad, och
jordbruket är huvudnäring, ehuru
äganderättsförhållandena (i smålotter utarrenderade
storgods) fördröja dess uppblomstring. Mest odlas
majs, vete, ananas, bananer, vin och
sydfruk-ter, tidigare socker och indigo. Boskapsskötsel
och fiske äro av vikt, industri och handel
äro obetydliga. A:s läge gör dem till en
viktig knutpunkt för ångbåtslinjer och
telegrafkablar; nu finnas där även 5 större
radiostationer. Under världskriget voro A.
amerikansk flottbas. Den täta befolkningen (nära
100 inv. per kvkm) består mest av portugiser,
men med inblandning av bl. a. morer, negrer,
judar o. flamländare. Emigrationen är stark,
särskilt till Brasilien. A:s huvudstad är Angra
do Herofsmo (10,057 inv., 1920) på Terceira.
Bästa hamnstäderna äro Ponta Delgada (17,000
inv.) på Säo Miguel och Horta på Fayal. A.,
som möjligen upptäcktes redan av fenicierna
och som anges på kartor redan under
1300-talet, återupptäcktes 1431 av Gonzalo Velho
Cabral och togos 1432—53 i besittning av
portugiserna. — Litt.: Brown, »Madeira, the
Ca-nary islands, and the Azores» (1913).
Azotemi (av grek, nekande a, zo’tikos,
livgivande, och hal’ma, blod), en ökning av de
icke koagulabla kvävehaltiga beståndsdelarna
i blodet, det s. k. restkvävet. A. förekommer
vid en mängd sjukdomar, framför allt
njurlidande, och utrönandet av dess grad är av stor
betydelse för diagnos och behandling. E. L-g.
Azotoba’cter, en av Beijerinck år 1901
upptäckt bakteriegrupp, biologiskt karakteriserad
stor förmåga att binda luftens fria kväve,
förekommer i jorden och i vatten i ett
flertal arter, av
vilka den
vanligaste och mest
kända är
Azoto-bacter chroococcum. Denna art
bildar stora
runda eller ovala
celler, som ibiand
även kunna
antaga stavform. De
ovala cellernas
storlek uppgår till
4 ä 6X3 ä 4 p. (p,
= 0,001 mm),
alltså ovanligt stora
dimensioner för en bakterie. Enligt nyare
undersökningar lär den vara sporbildande. I
kulturer förekommer den vanl. som
diplo-kocker eller i sarcinaform (se Bakterier).
Unga celler äro rörliga. Kulturerna bli
småningom svartbruna. — A., som är strängt
aerob, utvecklar sig ej under + 5° C, medan
dess optimumtemperatur ligger vid + 28° C.
Den förekommer talrikt i all åkerjord, där
förhållandena äro gynnsamma för dess
utveckling. Härför erfordras i första hand en neutral
eller helst svagt alkalisk reaktion. I sura
jordarter kan den ej leva, och den finnes ej
ens alltid i neutrala. A. fordrar rikligt med
fosforsyra samt tillgång till syre. Under
gynnsamma förhållanden förmår den assimilera
stora mängder atmosfäriskt kväve, och den är
härvidlag överlägsen andra kvävebindande,
fritt levande mikroorganismer. Härigenom
spelar denna bakteriegrupp en stor roll i
jordbruket, i det den direkt tillför jorden kväve,
som upplagras i form av bakterieäggvita för
att sedan vid bakteriecellernas förruttnelse
övergå i ammoniak och därifrån i salpeter.
Kvävebildningen genom A. främjas i hög grad
genom humusämnen, som därvid emellertid
synas verka enbart katalytiskt.
Azotobacterprov. Enär A. endast
trives i svagt alkaliska eller möjligen neutrala
jordarter men ej kan leva i sura, har
dansken H. R. Christensen härpå grundat en
biologisk metod att utröna olika åkerjordars
»kalkbehov». Provet utföres sålunda: En
»råkultur» av A. inympas i en
mannit-närings-lösning, till vilken förut överförts några gram
av den jord, som skall undersökas.
Närings-lösningen är utbredd i tunt skikt för att
medge lufttillträde. Provet får stå vid 25° C.
Är jorden i fråga tillräckligt kalkhaltig,
bildas på vätskeytan efter några få dagar en
kraftig hinna av A., i annat fall ej. Numera
utföres provet endast å jordar av neutral
reaktion, emedan resultatet vid jordar av tydligt
sur eller alkalisk reaktion på förhand är givet.
— Litt.: Chr. Barthel, »Mikroorganismerna i
lantbrukets och industriens tjänst» (1916); H.
R. Christensen i Centralblatt für
Bakterio-logle, H, 17 o. 19 (1906—07). Chr. B-l.
Azov [azå’f], A s o v, stad i s. Ryssland, i
Donterritoriet, vid floden Don, 13 km från
dess mynning i Azovska sjön; 17,225 inv.
(1920). Insaltning av fisk, biodling och
fasanavel. Handel med fisk och spannmål. —
15 km n. om A. låg den grekiska kolonien
Tanais. Staden A., som grundlädes av
kaza-rerna på 1100-talet, var under 1300- och
1400-talet en synnerligen viktig stapelplats för
Genuas och Venezias handel på Kina och
Indien. A. var starkt befäst och utgjorde länge
ett stridsäpple mellan ryssar och turkar. Det
erövrades 1471 av turkarna från mongolerna,
intogs 1696 av Peter den store, var 1711—36
ånyo turkiskt men kom definitivt genom
Bel-gradfreden 1739 till Ryssland. (H. T-e.)
Azovska sjön [azå’f], bukt i n. ö. delen av
Svarta havet, förbunden med detta genom
Kertj- el. Jenikalesundet; 37,605 kvkm, därav
108 kvkm öar. I dess n. ö. del, Taganrogviken,
utfaller floden Don, längst i s. ö. i
Temrjuk-bukten utmynnar en arm av Kuban. I v.
skiljer en smal landtunga A. från Sivasjviken.
Sjöns djup är högst 15 m, i medeltal 10 m.
Salthalten uppgår till 10—11 0/00. Bottnen
utgör en fortsättning av de omgivande Azo
vska stäpperna. A. är de översvämmade
områdena kring nedre Don, vars strömfåra
II. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
