Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Babylonien - Kultur - Babyloniska fångenskapen (Exilen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
661
Babyloniska fångenskapen
662
Läkare funnos, som framgår av Chammurapis
lag, redan omkr. 2000 f. Kr., och bland
ler-tavlorna ha även påträffats medicinska
recept. De babyloniska templen äro att
betrakta som landets lärdomssäten.
KilBkriftstavla av bränd lera med skildring av
syndafloden.
Såsom litteratur i trängre mening
kunna babyloniernas mytologiska och episka
skrifter betecknas. De förnämsta äro
myterna om skapelsen och Istars nedstigande
till dödsriket samt ett stort epos om
Gilga-mes, vari syndaflodsberättelsen ingår.
Religionen satte sin prägel på både
det offentliga och det enskilda livet.
Politiken fördes i gudarnas namn, och dessa
åberopades i alla det borgerliga livets
transaktioner. Gudanamn ingå särdeles ofta som
sammansättningsled i personnamnen. Gudarna,
ursprungligen personifikationer av
naturkrafter, voro till antalet många; främst stodo »de
stora gudarna», vilka icke blott överträffade
de övriga i makt och inflytande utan även i
sig förenade deras egenskaper. Tretalet
spelar i gudasystemet en framträdande roll. Den
äldsta triaden av stora gudar omfattar
sålunda: 1. Anna eller Anu, himlavalvet,
himmelens gud och andarnas konung; 2. Enlil,
jordens och underjordens gud, gudarnas fader
och människornas skapare, den förnämste av
de äldre gudarna, med vilken Marduk senare
identifierades; 3. Enki eller Ea, havsdjupets,
vattendjupens, visdomens och ödets gud. En
yngre triad bildas av Samas, solguden, Sin
eller Nannar, månguden, och Rammän,
ovä-dersguden. Varje gud ägde till gemål en
gudinna, som dock endast var en skugga av
guden själv. Utom dessa i treenigheter
ordnade gudar intog Marduk, Babylons
skydds-gud, en i mån av stadens makttillväxt
allt
mera förhärskande ställning, så att han
slutligen kom att ställas främst bland alla
Gudinnan Istar, kärlekens och även krigets
gudinna, är en av de mest framträdande
gestalterna i den babyloniska mytologien. Nebo
(ackad. Nabü) är lärdomens och i synnerhet
skrivkonstens gud; Nergal är det förödande
krigets och pestens gud, Nusku eldgud o. s. v.
Utom en mängd mindre gudar och halvgudar
funnos även under gudarna stående
andeväsen, såsom Igigi, ljusets andar, och
Annun-naki, det stora djupets andar. Babylonierna
föreställde sig rymden fylld med en otalig skara
demoner, vilka äro personifikationer av
sjukdomar och fördärvbringande naturföreteelser.
— Varje tempel var helgat åt en viss
gudomlighet, men bilder av och altaren åt andra
gudar förekommo där även. Prästerna
uppdelades i olika klasser. Offren, varmed
gudarnas vrede blidkades och deras nåd
förvärvades, bestodo av slaktoffer, spis-, rök- och
drickoffer. Ritualtavlorna lämna noggranna
anvisningar för deras förrättande. Böner,
litanior och hymner, med all sannolikhet
avsedda att läsas eller sjungas vid
gudstjänsten, ha i stor mängd påträffats. 7 :e,
14 :e, 21 :a, 28 :e och även 19 :e dagen i varje
månad voro avskilda som gudstjänst- eller
bönedagar (sabattu), då gudarnas hjärtan
skulle tillfredsställas. Ärliga större fester,
t. ex. den stora nyårsfesten, firades.
Högtidliga processioner förekommo. — Babylonierna
trodde på en medveten tillvaro efter döden,
men denna var dyster och hopplös, varför de
måste leva för detta livet. I deras böner,
botpsalmer och hymner möta vi en sådan djup
känsla av beroende av det översinnliga, en
så stark känsla än av synd och skuld, än av
glad förtröstan, att vi tycka oss höra
israelitiska profeter och psalmsångare. Ehuru den
babyloniska religionen stannar i polyteism,
saknas dock ej en tendens till monoteism.
I Marduk uppgå sålunda i senare tid mer
eller mindre fullständigt andra gudar. I
synnerhet är den monoteistiska tendensen tydlig,
vad gudinnorna beträffar, ty de gå alla upp
i den stora Istar, vars namn t. o. m. kom att
bliva liktydigt med »iltu», gudinna.
Namnet B. uppkom hos de klassiska
författarna och härleddes från namnet på den
förnämsta staden i senare tid, Babylon (se
d. o.). — Litt.: D. Myhrman, »Upptäckterna
i Babylonien och Assyrien» (1913); B.
Meiss-ner, »Babylonien und Assyrien» (1920). (P-L.)
Babyloniska fångenskapen (Exilen),
judiska befolkningslagers fångenskap i
Babylonien efter Juda rikes störtande och
Jerusalems intagande av kaldéerna, skulle enl.
profetian (Jer. 25: 11) ha varat 70 år men måste
efter historiska data ha varat kortare tid. —
Förlusten av personlig frihet torde endast ha
drabbat konungarna och möjligen andra högt
stående. De landsflyktiga fingo möjlighet till
förvärv och kvarlevde i viss mån i sin gamla
sociala författning. Måste de sakna sin
legi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
