Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bacon, Roger - Bactris - Baculard d’Arnaud - Baculites - Bad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
679
Bactris—Bad
680
sade sig kunna använda; även de
experimentella metoderna uppskattade och. använde han.
B. uppfann förstoringsglaset, kände krutets
verkningar, gjorde viktiga iakttagelser om
ljusets brytning och färgförnimmelserna samt
beräkningar över solens och månens storlek,
gjorde kemiska upptäckter och var tydligen
i det hela långt före sin tid i naturkunskap.
Men i andra hänseenden röjde sig även hos
honom tidens anda. Till erfarenheten
räknade han ej blott sinnenas vittnesbörd utan
ock den omedelbara uppfattning av en
osinnlig värld, som når sin höjdpunkt i den
religiösa extasen. Egendomligt nog var han en
ivrig förfäktare av astrologien. Hans
huvudarbete hade titeln »Opus majus». Jfr Parrot,
»B.» (1894). S—e.
Ba’ctris, palmsläkte med omkr. 90
amerikanska arter. Frukterna av B. (Guilielma)
speciosa, amazonasindianernas p u p u n h a,
likna aprikoser och spela, kokta eller rostade,
på grund av sin rikedom på stärkelse en
viktig roll som näringsmedel. Trädet odlas i
Nordbrasilien och i Venezuela. G. M—e.
Baculard d’Arnaud [bakylä’r darnå’],
Frangois, fransk förf. (1718—1805), en tid
Voltaires och Fredrik II :s skyddsling, skrev
förromantiska romaner och skådespel (t. ex.
»Comte de Comminges»). B. påverkade bl. a.
Gustav III (dramat »Den svartsjuke
neapolitanaren») .
Baculites, avvikande ammonittyp med
alldeles rakt, stavliknande, ortoceratitlikt skal.
Släktet tillhör uteslutande kritsystemet. Sju
arter ha påträffats i Skåne.
Bad. Med bad förstås kroppens eller vissa
dess delars neddoppning i en vätska, vanl.
vatten. I vidsträcktare mening innefattas i
begreppet bad även kroppens behandling med
luft eller vattenånga eller med ämnen av
fastare konsistens (såsom gyttja och fango).
Man betecknar slutligen som bad också
användandet av en strömmande eller fallande
vätska på kroppen (duschbad).
Baden indelas på följande sätt: a) om
temperaturen är den bestämmande faktorn,
i heta, varma, ljumma, kyliga och
kalla bad.
Hett bad kallas ett bad, vars temperatur
ligger över 37° C. Ett dylikt bad, vars
temperatur efter hand kan höjas ända till 50° C
och mer, kräver stor försiktighet, enär det
utövar ett mycket kraftigt inflytande på
hjärta och blodkärl. Det får under inga
förhållanden tagas av personer, som lida av något
slags hjärtfel eller av åderförkalkning. Det
åstadkommer en mycket kraftig retning av
huden och de organ, som äro belägna i den.
Den badande bör icke ligga utan sitta
(halvsitta) i ett sådant bad med en isblåsa eller
en kall, våt handduk på huvudet; badet får
ej räcka längre än 3—5 minuter, och efter det
bör ingen avkylning ges, men kroppen bör
noga torkas och minst U2 timmes vila följa.
Detta bad är mycket användbart mot
reuma
tiska åkommor i hud, muskler och leder samt
vid kroniska njurlidanden (i synnerhet
urinförgiftning av blodet, uremi).
Varmt kallas ett bad, vars temperatur
ligger mellan 32° och 37° C. Det bör
alltefter den effekt, som avses, räcka 10—20
minuter, i vissa fall ännu mycket längre. Då
det gäller att nedsätta en stark psykisk
retlighet, lindra häftiga smärtor o. dyl., kan det
vara nödvändigt att låta badet räcka i
timmar, ja, dagar och ännu längre, det s. k. p r
o-traherade varma badet. Har det
vanliga, varma badet till ändamål endast att
göra kroppen ren, det s. k. renlighetsbadet,
bör den badande efter en stunds liggning i
badet borstas med tvål eller badsåpa.
Därefter bör vattnet göras varmare (1—2° C) och
den badande kvarstanna i badet 3—5
minuter, varefter en lämplig avkylning tages.
Denna avser huvudsakligen att återskänka
de slappa och utvidgade blodkärlen högre
spänning, att stimulera de vilande nerverna,
med ett ord att återbringa livsfunktionerna
till ett för det dagliga livets krav mera
passande skick. Dusch (se d. 0.) är den
vanligaste och i de flesta fall bästa
avkyl-ningsformen. Den ges lämpligast som
regndusch. Duschens tryck, temperatur och
långvarighet böra lämpas efter
omständigheterna. Alltför starkt tryck bör undvikas,
temperaturen bör i allmänhet icke sänkas
under 18° C och duschen räcka några
sekunder, högst 1—IV2 minut. Svaga personer
göra klokt i att i stället för duschen taga en
tvättning av kroppen med kallt, kyligt eller
ljumt vatten. Den kalla tvättningen är en
kraftigare behandling än den kyliga, den
senare åter kraftigare än den ljumma. Efter
av-kylningen bör kroppen noggrant torkas och
Va—1 timmes vila följa. Har badet något
särskilt hygieniskt eller medicinskt
ändamål, bör det även då ges på härovan
angivna sätt, men då bör ingen borstning
komma i fråga, utan den badande bör iakttaga
fullständiga stillhet i badet. Det varma badet
verkar lugnande på nerverna, lindrar smärtor,
är lämpligt vid reumatiska åkommor,
njurlidande, hjärtfel och tarmkatarrer.
Det ljumma badets temperatur ligger
mellan 22° och 32° C. Det användes antingen
som avkylning efter ett varmare bad eller
som självständig badform för att nedsätta
kroppstemperaturen eller minska
nervretligheten och öka nervkraften. Det bör räcka
Vs—högst 5 minuter och efterföljas av
promenad, gymnastik eller (för svagare
personer) av noggrann påhöljning i bädden. Det
är ett utmärkt medel vid febrar, särskilt vid
nervfeber och influensa. — Ett bad på 25°—
30° C under 1/2—1 minut, taget på morgonen
direkt från den varma bädden med noggrann
torkning och efteruppvärmning, är en mycket
god nervstärkande behandling.
Vid det kyliga eller svala badet ligger
vattentemperaturen mellan 14° och 22° C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
