Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Balkanhalvön - Klimat, växtgeografi, djurvärld - Näringsliv - Befolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
779
Balkanhalvön
780
havets öar Mindre Asiens kust. I Durmitor
i n. Montenegro når denna kedja 2,528 m ö. h.
På grekiskt område ligger halvöns högsta
berg, Olympos (2,985 m ö. h.). De sydöstliga
partierna av bergskedjan äro till stor del
uppbyggda av äldre bergarter och genom
förkastningar starkt sönderstyckade. I n. ö. B.
uppträder halvöns andra veckberg, Balkan,
genom Banatbergen förbundet med
Karpa-terna och nående 2,375 m ö. h. Norr om
Balkan utbreder sig det nordbulgariska
taffel-landet, s. därom Maricas bördiga floddal.
Halvöns centrala del fylles av det t r a k i s
k-makedoniska bergmassivet, till
stor del uppbyggt av gammalkristalliniska
bildningar men genom förkastningar styckat i
olika höga skållor. Här nå i Rhodopemassivet
Mus Allah, s. om Sofia, 2,924 m och Ljuboten,
nära Skoplje, 2,510 m ö. h. — B:s berg sakna
trots sin höjd evig snö och bära blott i sina
högsta delar spår av en äldre nedisning. Bland
bergen ligger ett stort antal större och mindre
bäcken, vilka ofta ha bördig jordmån och
bilda befolkningscentra mellan de öde
bergstrakterna; då flera äro förbundna med
varandra genom floder, bilda dessa viktiga
trafikleder. — Även flodsystemet är söndersplittrat.
Förutom Donau ha endast Morava,
Var-dar och Marica mer betydande dalgångar.
Halvöns sjöar bära nästan alla karaktären
av karstsjöar; sedan en del av dem uttorkat
ha de blivit bördiga åkerfält.
Klimatiskt består B. av en nordlig, mer
kontinental del av en sydlig med utpräglat
medelhavsklimat; särskilt under vintern
framträda kontrasterna skarpt. Nederbörden är
större i v. än i ö., och den individuella
klimatiska olikheten mellan olika delar är stor.
Mot ö. gör sig en övergång till Asiens och
Rysslands stäppklimat gällande.
Växtgeogra-fiskt framträda dessa olikheter också. I
me-delhavszonen äro oliv och cypress
karaktärsväxter, i den kontinentala delen olika ekarter.
Skogarna äro nederst ek- och bokskogar, högre
upp barrträd och macchier och bilda sällan
några mera slutna bestånd. I djurvärlden
ingår även en del asiatiska element.
Halvöns näringsliv karakteriseras även av
stark söndersplittring. De odlade områdena i
sänkorna eller på flodslätterna bryta skarpt
av mot de ofruktbara höjderna. Halvön
producerar huvudsakligen råvaror, spannmål,
boskap, särskilt svin, getter och får;
boskapsskötseln ger stundom den därmed sysslande
befolkningen nomadiserande vanor, som
erinra om att Asien ligger nära. Bergsbruket
är i vissa trakter av vikt. Industrien är rätt
outvecklad, består mest av hantverk.
Genom B. gå av gammalt viktiga
trafikleder, som förbinda Asien och Europa, Svarta
havet och Medelhavet. Järnvägarna Belgrad
—Adrianopel—Konstantinopel samt Belgrad
—Nis—Saloniki—Aten äro av relativt ungt
datum men ha omgestaltat
trafikförhållandena i Sydösteuropa. O. Sjn.
Befolkning. I befolkningshänseende är B.
en av världens brokigaste trakter. I
historisk tid har ett stort antal folk och raser
mer eller mindre varaktigt gjort denna halvö
till sitt hem; dess läge och rika möjligheter
ha antagligen redan i förhistorisk tid erbjudit
stora lockelser för vandrande erövrarfolk.
Ingen av de nationer, som nu befolka halvön,
kan med säkerhet betecknas som där
au-tokton. Albanerna ha visserligen förmodats
vara avkomlingar av de gamla traker eller
illyrer, vilka under antiken befolkade
halvöns norra delar, men detta kan ingalunda
anses bevisat, och dessutom tyckas även dessa
folk ha utifrån kommit till de landområden,
där vi göra deras bekantskap i historisk
tid. På B. kan man f. ö. mindre än
någon-städes tala om verkligt rasrena folk. Alla
B:s folk äro så uppblandade med främmande
element, att de måste betecknas som
biandfolk, och även deras språk äro blandspråk.
Albanerna bo i Albanien och dessutom
talrikt spridda i Grekland, Europeiska
Turkiet (och utanför B. på Sicilien, i s. Italien
och Mindre Asien). Samtliga albanska
stammar ha beräknats uppgå till omkr. 2 mill.
människor (se A 1 b a n e r och Albanien).
Jämte albanerna kunna grekerna
betecknas som det mest autoktona folket på
halvön. Att de invandrat norrifrån och i sig
uppsugit de gamla folkrester de anträffade
är historiskt bestyrkt. De nutida grekerna
äro dock ett biandfolk i vida högre grad än
något annat av halvöns folk, utom möjligen
albanerna. Deras språk, som har sin
upprinnelse i den hellenistiska tidens grekiska
ge-mensamhetsspråk, är ytterst uppblandat med
främmande element, och den klassiska
grekiskans hela böjningssystem är på få rester
när alldeles försvunnet, om än skriftspråket
intill senaste tid varit antikiserande och
efterapat forngrekiskan. Grekerna äro av alla B:s
folk det högst kultiverade. Grekiska läkare,
advokater och lärare äro spridda över hela B..,
och framför allt ligga handel och köpenskap
såväl där som i en stor del av den hitre
Orienten i grekernas händer. Till antalet äro
grekerna på B. omkr. 6 mill., bosatta utom i det
egentliga Grekland framför allt i
Konstantinopel och kringliggande delar av Trakien (se
vidare Grekland).
Större delen av B:s norra delar bebos av
slaviska folkslag, vilkas språk tillhöra den
sydslaviska grenen av den slaviska
språkfamiljen. Denna står den östslaviska grenen
tämligen nära. Fastän gränserna äro ytterst
flytande, kan man dock med rätta indela de
slaviska munarter, som talas på B., i tre
grupper : sloveniska, serbiska och b u
1-g a r i s k a dialekter. Av dessa höra de
sloveniska och serbiska närmare samman och ha
troligen åtskilts först efter år 800 e. Kr.
Bulgariskan står något längre bort, men
dialekterna i Makedonien, vilka oftast av serbiska
forskare tagas i anspråk för serbiskan och av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
