Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Balkanhalvön - Befolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
781
Balkanhalvön
782
bulgariska för bulgariskan, utgöra en brygga
mellan båda språken, och det är svårt att med
bestämdhet säga var serbiskan upphör och
bulgariskan tager vid eller tvärtom. —
Sla-verna på B. tillhöra de senast invandrade
folken. Historiskt kända äro de där från
400-talet e. Kr., men först fyra till fem
århundraden senare hade de intagit ungefärligen de
platser, där de ännu bo.
Serberna utgöra jämte slovenerna
befolkningen i konungariket Jugoslavien; de
voro före Balkankrigen 1912—13 fördelade
på 4 stater och 3 religioner. Rent
språkligt höra nämligen till serberna även
kroater och montenegriner, vilka endast
tala dialekter av serbiskan. Skillnaden
mellan talspråket i Agram, kroaternas största
stad, och det i Belgrad är vida mindre än
skillnaden mellan det talade språket i
Stockholm och Malmö. Mellan kroater och serber
är skillnaden väsentligen av historisk, religiös
och kulturell art. Medan de egentliga serberna
(däribland montenegrinerna) tillhöra
grekiskkatolska kyrkan och ha ett direkt från det
gamla grekisk-slaviska stammande alfabet,
använda kroaterna det latinska alfabetet,
ökat med en del diakritiska tecken, och deras
religion är romersk-katolsk. Många serber,
särskilt i Bosnien och Hercegovina, äro
muhammedaner. Kroaterna, vilka under sekler
lytt under den habsburgska monarkien, ha
haft större möjligheter än de egentliga
serberna, vilkas flertal ända till 1800-talets
början försmäktade under turkiskt ok, att
tillägna sig västerländsk civilisation. Deras
stolthet över sin högre odling bidrager, jämte de
religiösa skiljaktigheterna, att göra
stämningen mellan dessa grenar av samma folk
mindre hjärtlig. Alla serber torde gemensamt
utgöra omkr. 12 mill., slovenerna över 1 mill.
De sistnämnda äro liksom kroaterna romerska
katoliker, och deras hörn av Jugoslavien har
utvecklats under starkt inflytande från tyskar
och italienare, delvis även från ungrare. Se
vidare Jugoslavien, Kroater, M o
n-t e n e g r o, Serbien och S 1 o v e n e r.
De nutida bulgarerna ha uppkommit
genom rasblandning mellan väsentligen
tvenne folk. Det folk, som givit dem sitt namn,
var icke av slavisk stam utan talade ett
turkiskt språk; efter vandringar i nuv.
Ryssland kom det omkr. mitten av 600-talet e. Kr.
till B. och underkuvade efter årslånga strider
den slaviska befolkningen i det nutida
Bulgarien och Makedonien. Denna slaviska
befolkning hade emellertid hunnit tillägna sig
den bysantinska kulturen, och segrarna
erkände de besegrades överlägsenhet genom att
antaga deras språk och seder. Sedan
sam-mansmältningsprocessen mellan de båda
folken fullbordats, bildade bulgarerna en
politisk makt, som tidvis beredde de bysantinska
kejsarna stora svårigheter. Efter slaget på
Trastfältet 1389, där de kristna balkanfolkens
förenade härar besegrades av turkarna,
bör
jade den period av turkiskt herravälde, som
för bulgarerna räckte ända till slutet av
1870-talet. De visade sig dock mäktiga av en
nationell kultur, och fastän de längst av alla
balkanfolken nödgades stanna under turkiskt
välde, har deras land under de efter
frigörelsen gångna årtiondena förvånansvärt hastigt
rest sig trots de många krig, som Bulgarien
efter självständighetens proklamering
utkämpat. Se Bulgarer och Bulgarien.
Förr trodde man, att rumänerna
utgjorde avkomlingar av de romare, som kejsar
Trajanus efter Daciens underkuvande 106 e.
Kr. sände dit för att kolonisera landet. Denna
åsikt är numera övergiven. Man äger hittills
ej några historiska underrättelser om
rumänernas äldsta vandringar, och åsikterna om
deras ursprungliga hem på B. gå alltjämt isär.
Mest antaglig förefaller den på språkliga skäl
grundade åsikt, som förlägger det till n. v.
delen av halvön, s. om Donau och ö. om
Bosnien och Montenegro.
Rumänskan, ett romanskt språk med många
beröringspunkter med italienskan, sönderfaller
i fyra dialekter. Den viktigaste talas i
egentliga Rumänien med angränsande områden.
Nära besläktade med denna äro två
dialekter, som talas av rumänska folkspillror
på andra håll på halvön: meglenitiskan
(talas på slätten Vlacho-Meglen n. v. om
Sa-loniki) och istrorumänskan (talas i
några byar nära Istriens östkust och en liten
ort på Karstplatån). Mera avvikande är den
dialekt, som talas av kutso-vlacherna,
en rumänsk folkstam på omkr. mill.
människor, som huvudsakligen bo på
höjdslutt-ningarna av gränsbergen mellan Makedonien
och Tessalien, däribland Pindos och Olympos,
samt i Akarnanien bilda en stor minoritet av
befolkningen. De livnära sig mest som herdar,
medan de egentliga rumänerna äro en bofast
jordbrukande befolkning. De egentliga
rumänerna beräknas utgöra omkr. 10 mill. Se
vidare Kutso-vlacher, Rumäner och
Rumänien.
Sist av alla B:s bofasta folk inträngde där
turkarna. Osmanerna, den gren av den
turkiska stammen, som haft väldet i Turkiet,
voro icke det första turkiska folk, som kom
till B. Utom de med dem mera avlägset
be-fryndade bulgarerna vistades något
århundrade i halvöns norra del kumanerna (se d. o.),
en nu försvunnen stam. Osmanskan tillhör
den sydturkiska gruppen av de turkiska
språken. Om turkarna på B. se vidare Turkar.
Bland B:s folk böra ytterligare nämnas
några, som bo där i stort antal utan att äga
något territorium, nämligen levantiner,
armenier, judar och zigenare; levantinerna
äro avkomlingar av europeiska fäder och
orientaliska (vanligen grekiska eller
arme-niska) mödrar. De utmärka sig i allmänhet
för ett mycket europeiskt yttre och ett föga
europeiskt inre, och det förefaller, som om
de fått ärva de sämsta egenskaperna å både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
